Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lasse Kronér: Just nu är jag inte så lycklig

SINGEL. För första gången på 20 år lever inte Lasse Kronér i ett förhållande. Foto: Robin Aron
Kronér: "Jag söker inte ensamhet, jag söker folk". Foto: Robin Aron
Lasse Kronér blev årets göteborgare 2013. Foto: Anna Svanberg

Lasse Kronér är utåt sett den evigt leende tv-programledaren som aldrig verkar nere eller ledsen.

För Pascal Engman berättar han nu om sin skilsmässa, att han riskerar förlora sina hus, den okända terapin och stödet från vännen Claes Malmberg.

- Just nu är jag inte så lycklig faktiskt, säger underhållaren som under den öppenhjärtiga intervjun inte väjer för de svåra frågorna.

Karriär

Blev först känd som en av medlemmarna i Triple & Touch.

Släppte soloalbumet "Lasse Kronér" som sålde i över 30 000 exemplar.

1997 ledde Lasse "Zesam Lotto".

1999 tog han över Bingolotto, som hade ledde fram till 2004.

2005 började skapade han "Doobidoo", som han fortfarande programledare.

2008 var har han julvärd i SVT.

2011 var det premiär för "Smartare än en femteklassare", som Lasse programleder.

LASSE KRONÉR

Namn: Lars Ove Kronér.

Ålder: 51.

Familj: Döttrarna Mathilda och Amalia.

Bor: På lite olika platser, just nu. Söker hus.

Aktuell: Turnerar i sommar och spelar på olika platser. Är i höst aktuell med "Årets Sockerbagare" på SVT.

Huset ligger på en liten höjd mitt ute i ingenstans ett par mil från Stenungsund. Bara Lasse Kronérs närmaste vänner känner till dess existens.

Sedan en tid tillbaka befinner han sig i skilsmässa från ex-hustrun Christina Kronér.

För tillfället bor han här.

Men det är lite olika, den här sommaren.

Han flyttar runt som han känner med sin husbil: modell liggande skyskrapa på hjul. Och var han i framtiden ska bo är oklart. I samband med skilsmässan kan Lasse förlora några av de hus han äger. Kaptensgården från 1629 i Onsala utanför Göteborg, det hus vi träffas i, som han spontanköpte i mitten av 1990-talet, och en del andra fastigheter.

– Jag bor lite överallt. Det är rätt jobbigt. Måste ta tag i det. Jag och min exfru, Tina, har inte dealat än. Jag har ju ett par hus, men vet inte vilka som kommer försvinna. Ska jag vara ärlig kan nog alla försvinna... Ska du ut och dejta så ta med papper och be dem skriva på, säger han och skrattar.

Hur många hus äger du egentligen?

– Ett par. Jag säger inte hur många. Det låter så jävla förmätet om jag berättar. Alltså, jag har fastnat på ett par ställen. Huset i Onsala är det vackraste ställe jag sett i mitt liv. Jag älskar det över allt på jorden. Men det blir nog inte mitt. Den fasta punkten blir jävligt viktig, framför allt nu när jag är själv. Fan jag har aldrig varit singel i hela mitt liv. Vet inte hur man gör.

Hur funkar det då? Stämmer det att du bara springer runt och super med Claes Malmberg?

– Nej det var han, Alex Schulman, som sa det i sin podcast. Jag och Claes hänger hela tiden naturligtvis. Men vi är inte ute och dricker. Det är omöjligt. Då hade vi inte kunnat gå upp på scen. Jag är 51, bakfyllan blir värre och värre för varje dag. Och så stod det i någon tidning "Lasse Kronér skiljer sig – super med Claes Malmberg", haha.

Ni hade inte supit då?

– Nej, vi hade suttit på Park och käkat. Claes har varit ett stöd. Han ser till att man blir inbjuden till saker, att man inte är själv. Det är viktigt att ha den sortens människor runt sig. Vi pratar en gång om dagen, jämt. Vi pratar jättebra. Har många tankar och roligt i vårt förhållande. När man skiljer sig är det viktigt att ha vänner som han. Han hade förresten en jävla ångest över det där med att vi skulle ha varit ute och supit.

Varför då?

– "Nu kommer en massa kärringar jaga efter och slå mig. De kommer tycka att det är jag som förstör den snälle pojken Lasse Kronérs liv", sa han. Men Alex Schulman-kvällen var ganska kul.

Vad var det som hände?

– Han pratade om mig ganska mycket i sin föreställning. När jag såg honom gick jag fram, höll ut handen och sa "pengar". "Varför då", sa han. "Du ska bjuda i kväll. Tjänar du pengar på mig, då bjuder du". Sen lärde vi känna varandra. Då blev det en annan grej, han är ju en mjuk och skön snubbe.

Bjöd han då?

– Ja, det tror jag fan att han gjorde. Men hakade upp sig på att jag hela tiden beställde två öl. Det är för att Park har så små glas. Ska man ha en riktig öl, vilket jag vill, så får man en jävla 12 centilitare.

Du känns som en man som kan ta ett par öl och fortfarande vara stadig.

– Ja.

Vilken är den konstigaste plats du vaknat upp bakfull på?

– Det kan jag inte berätta. På riktigt.

Av hänsyn till rikets säkerhet?

– Ja. På riktigt är det så. De tjugo värsta platserna kan jag inte berätta. Några gånger har jag vaknat upp på riktigt skumma ställen. Jag kör hela vägen. Går alltid från festen sist. Såna är alla musiker. Jag känner ingen som säger "oj, nu är klockan mycket". Eller jo, det skulle vara Måns Zelmerlöw då, kanske. Men jag tycker om honom ändå. Jag brukar reta honom för den där listan...

Kronér: "Haft en djup dipp"

När du var på fjärde plats listan över de svenska män kvinnor helst vill vara otrogna med?

– Precis. Och han på tionde plats. Ibland brukar jag skicka den bilden till honom och fråga om allt är bra.

Mediebilden av dig är att du är så jävla glad hela tiden. Det är märkligt. Jag har alltid tyckt mig kunna skönja mig en viss sorg i dig, faktiskt.

– Jag har haft en djup dipp, mellan 2006 och 2010, som jag aldrig berättat om. På scen, i en låt jag älskar, kände jag plötsligt "nu dör jag". Och jag dog, där på den på scenen. Hela kroppen började skaka. Jag fick en panikångestattack och gick in i väggen, totalt. Jag hade aldrig trott att det existerade på riktigt. Att det var arbetsskygga fånar som bara hittade på. Väldigt många personer i min närhet dog i den vevan. Alla mina närmsta gick bort i en kort följd. Mamma, pappa, min syster Lotta och Lasse.

Lasse Brandeby?

– Precis. Jag hamnade i en så djup svacka. Jag sjukskrev mig. Först fick jag 12 000 i månaden i ersättning, men efter en tid förlorade jag det. Jag hade turen att ha pengar på banken. Jag hade inte varit sjukskriven en dag i mitt liv, och nu var jag sjuk. Hade läkarintyg. Men de tog bort ersättningen. Jag klarade mig ju ändå. Trodde de på riktigt att sjukskrev mig en månad för att få 12 000 i månaden, när jag kan ställa mig på scen i 20 minuter och få 75 000?

Jag har aldrig hört dig prata politik offentligt.

– Nej, jag är förvånad själv. Jag har aldrig gjort det i media. Mediebilden som finns av mig är att jag är en lallande, tjock, gubbe.

Det tycker jag inte. Men fortsätt gärna.

– Tänk dig den ensamstående mamman på Volvo-bandet som gått in i väggen och ska kämpa mot förbannade fucking Försäkringskassan och de förändringar som skett de senaste åren. Ett jävla lågvattenmärke är det. Jag längtade efter att spela varenda sekund. Jag satt här som en mupp.

Vad gjorde du?

– Tittade ut över vattnet och kunde inte göra någonting. Men ett gig i månaden tvingade jag mig själv att göra. Annars skulle jag aldrig vågat mig upp igen. En dag släppte det bara. Med en jävla massa hjälp från terapeuter. Men jag hade jobbat för mycket. Bränt sönder varenda jävla rör i kroppen. Fan, det var tufft. Så jävla mörkt. Jag var värdelös. Låg på soffan och spelade tv-spel bara. Helt låst.

"Behåll er flagga så drar jag"

Ger du pengar till tiggare?

– Visst. Men bilden av dem gillar jag inte. Skulle vilja ha det på ett annat sätt. Explosionen av tiggare det senaste året är jättejobbig. Men inte jobbig för att jag inte vill ha dem här, eller inte ge dem pengar, utan för ett samhälle ska inte behöva se ut så.

Det finns människor som blir förbannade på tiggare.

– Ja. Vi lever i ett land där Sverigedemokraterna kommer få runt elva procent i höstens val. Elva procent, av människorna i mitt land, hyser sådana åsikter. Det är vansinnigt. Jag känner "behåll ni er flagga så drar jag. Jag hittar nya flaggor". Sen är vår integrationspolitik usel. Vi tar in folk som i ett jävla Nordens Ark och sätter dem i burar. Då kommer rädslan och populistiskt snack. Jag diggar inte samhället som Sverige börjar bli. Ego-samhället.

Vad var det som hände med din syster, Lotta?

– Cancer. Hon gjorde en jävla resa. Kämpade i ett år. Hon var grymt stark. På onsdagen gick hon och lämnade tillbaka alla hjälpmedel hon haft under året. Hon var klar med kemoterapin och allt. Lämnade tillbaka gåstol, sittpottor, allt sånt. På torsdagen fick hon en hjärnblödning av medicinen.

Hon blev frisk från cancern alltså?

– Ja, hon hade klarat det. Bara det var så starkt. Hon hade cancer överallt. På tisdagen åkte hon, hennes kille, min brorsa och jag ner till Köpenhamn. Hon fick stanna och spy var trettionde meter, men vi åkte ner. Gick på Louisiana-museet. Det var skönt att vi hann gör det i alla fall. Det är tungt. Jävligt tungt. Men så är det. Ingen kommer undan.

Men du var ju tv samtidigt som allt gick åt helvete runt dig?

– Ja. Det var tufft. Vissa saker gick att göra med hjälp av extrem fokus och duktiga människor bakom sig. Första säsongen av "Doobidoo" skulle jag vilja se igen. Se mina ögon. Jag var helt borta. Fredagen dog min syster, på lördagen var det direktsändning.

Varför sa du inte "nej tack".

Det gick inte att ställa in. Alla hade undrat. Jag berättade inte för någon, alls. Bara körde. Mamma dog också på en fredag. Samma sak: direktsändning på lördag. Allt läggs på i ryggsäcken. Till sist var den för stor för att bära. När man är där vet man fan inte hur man ska ta sig ur det. Ska jag åka och handla ska jag hälsa på 240 människor, som ska kramas och säga hej, där jag måste vara glad och trevlig. Det var en väldigt jobbig tid.

Hur kommer det sig att du aldrig berättat om det?

– De sista sex månaderna av Lasses liv bodde jag hos honom på sjukhuset. Hela tiden. Sov där. Inte varje dag, men väldigt ofta. Men i alla fall. Han ville hela tiden upp på scen igen. Det var hans livsmål. När man då väl går upp igen tittar alla på dig. För att se om man klarar det. Och då klarar man det inte. Håller du det för dig själv så har du större chans. Det finns ingen tanke jag tänkt så ofta som "varför slutade jag på Posten".

Kronér: "Det är svårt"

Hur är det nu då, att vara singel efter mer än 20 år tillsammans med Christina, kan inte vara lätt?

– Jag är ovan. Först tror jag att jag måste reda ut mig själv, läka. Jag och Tina var tillsammans så länge. Man har vuxit ihop. Det är svårt, hon är fortfarande jävligt bra. Vi skiljdes inte för att vi slog ihjäl varandra, utan av andra orsaker. Orsaker jag, ärligt talat, inte vet just nu. Hon är jävligt bra. Dessutom mamman till mina barn. Jag har inget pajkastnings-upplägg med henne. Fan, det är svårt att skiljas.

Hur går det då, träffar du någon?

– Nej, alltså man är ju så van vid att vara med den personen. Jag har inte varit så med det där aktiv än. Är ovan.

Det låter som om du vill ha henne tillbaka.

– Skulle jag vilja det skulle jag inte berätta det här.

Nej, det förstår jag.

– Vi har kommit fram till det här, av våra skäl. Och då får det ju vara så. Jag har egentligen inga problem att prata om känslor. Jag är en känslomänniska. Samtidigt har man lärt sig att smyga lite. Alla behöver inte veta, alla har hemligheter. Dolda sidor. Du har säkert varit inne på en sajt någon gång din chef inte vet att du varit inne på.

Visst. Skulle du säga att du är lycklig nu?

– Där fick du mig. Den är bra. Den ska du vara nöjd med, den frågan. Nej... just nu är jag inte så lycklig faktiskt. Jag har jävligt svårt att jobba när jag inte har folk omkring mig. Ensamhet. Jag är ovan vid att vara själv. Hade hela huset varit fullt hade jag jobbat som bäst. Är jag helt själv, finns det ingen här, fungerar jag inte riktigt. Jag söker inte ensamhet, jag söker folk.

Varför har du isolerat dig härute då?

– Jag hade tre dagar ledigt. Jag kände bara att ville vara här. Det är fint att komma ut hit, läsa en bok på bryggan och ha det lugnt. Sen ringer någon och så drar man. Och så kommer man tillbaka. Jag har ganska många vänner. Bra folk runt mig. Det har jag märkt nu. Det är en annorlunda situation. 23 år var vi tillsammans. Man blir van vid att ha det på ett visst sätt. Livet har förändrats. Men det kan komma något positivt ur det här också. Så länge man tittar upp, inte tittar ner.

Det är nog enda sättet.

– Ett hjärta tar alltid tid att läka.

Känner du att det läker då?

– Jag säger inte att det är mitt som är oläkt. Jag pratar generellt. Det finns ingen som går genom livet utan att få ett slag i bröstet eller ont i hjärtat. Det är komplicerat med andra människor. Min största ångest är att hamna på Lip. Göteborgs skilsmässo-dike. Där sitter alla nyskilda. Ska jag gå ner där? Nej, det kommer fan aldrig hända. Då lever jag hellre ensam. Sitter här och läser böcker. Och hur fan dejtar man? Börja dejta någon, hur fan gör man det? Det var så längesen. Jag kan inte ens koderna.

Internet, Lasse. Allt sker på internet. Du behöver inte ens träffa någon fysiskt. Numera kan man ha en flickvän i Japan som man inte ens träffat.

– Haha. Har du några bra förslag på sidor? Oj, och snus har jag på kinden också.

Ja, nu är du verkligen helt under isen.

– "Dyngrak satt han och snusade medan Claes Malmberg låg sketafull och flöt som en flytboj nere i sjön", så kan du börja texten haha.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!