Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pascal Engman: Livet var en scen för honom

Nalle Knutsson.

Jag hade förmånen att träffa Nalle i vintras. Schemat var tajt lät han mig veta, förfrågningarna många.

I Indien kunde han få 6 000 kronor för en intervju. Men visst, han kunde klämma in mig, gratis till och med.

Vi sågs i hans lägenhet i Enskede. Lägenheten var maniskt städad och luften fuktig av parfym. Vimmelkantig av doften tittade jag in i sovrummet. Det var inrett som hos en indisk prins. Sängen förgylld.

Nalle rökte cigaretter och berättade om sitt liv, trots att han var besviken över att jag inte hade med mig en fotograf.

Historier från de stora scenerna i Mellanöstern och kring Medelhavet, om hans stjärnstatus i Indien. Om de internationella celebriteter som applåderat honom.

Om historierna var sanna vet jag uppriktigt sagt inte.


Jag luftade min skepsis och Nalle bedyrade att vartenda ord var sant.

Nalle kände sig missförstådd här i Sverige, vi hade inte riktigt greppat hans storhet. Vi hade låtit showmannen Nalle Knutsson glida oss ur näven.

2005 ville Nalle Knutsson adoptera ett av sina elva indiska fadderbarn, Sanjay. Han fick inte. Nalle beslöt sig för att sätta hårt mot hårt. Skrev brev och begärde möte med dåvarande integrations-minister Barbro Holmberg. Nalle var förkrossad men inte krossad. Gick över till passivt motstånd, á la Gandhi, mot det han uppfattade som en enorm orättvisa.

Han hotade att bosätta sig i en låda mitt på Sergels torg.

För Nalle Knutsson handlade allt om "showen".

 

Hela livet var en scen och i hans värld stod han mitt på den, bländad av strålkastarna.

Medan vi andra, vanliga, människor låter våra drömmar gråna med åren, lyste Nalles visioner i kapp med porslinständerna han lät sätta in i mitten av 2000-talet. Nästa föreställning väntade alltid runt hörnet. Sminket var jämnt. Håret fönat till perfektion.

Han var en excentriker, in i slutet.

I går gick ridån för sista gången ner framför denne fantastiske allkonstnär, som på livets röda matta alltid gick med huvudet högt.

Jag hoppas att det sista han hörde var en rungande applåd för den livslånga show han bjudit oss på.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!