Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Mattias Bergqvist

Åt sådan enfald går det bara att skratta

Gizem Erdogan i ”Tunna blå linjen”.
Foto: Erik Vallsten/Anagram / SVT
Oscar Töringe.
Foto: SVT
Dominic West och Elizabeth Debicki som prins Charles och prinsessan Diana i ”The Crown”.
Foto: KEITH BERNSTEIN / AP TT NYHETSBYRÅN

Enfaldig. 

Befängd. 

Åt den senaste tidens ”kritik” mot tv-dramatik går det bara att skratta. 

I ”Couple 31”, det nionde avsnittet i senaste säsongen av ”The Crown”, hittas en minnesvärd sekvens med Dominic West och Elizabeth Debicki. Duons rollfigurer har äntligen fått igenom skilsmässan de väntat på. Han är hemma hos henne och föreslår ett slags genomgång av det kraschade äktenskapet. Stämningen, först retsam och trevande småmysig, ändras sakteliga. Till slut visar båda sina värsta sidor och varför de är så väsensskilda som personer. 

Scenerna är allmänmänskliga på ett sätt som femte säsongen av ”The Crown” sällan är. Att det är prins Charles och prinsessan Diana som West och Debicki gestaltar kvittar i stunden. Det här är välskriven och vuxen tv-dramatik som inte tar ställning för någon av rollfigurerna. 

Så bra är ”The Crown” säsong 5 på Netflix

Annorlunda är det med andra, avgörande scener i ”The Crown” säsong 5. Vid flera tillfällen låter manusförfattaren Peter Morgan rollfigurerna komma undan. Känslan är att Morgan medvetet valt att avsluta scenerna när de börjar bli intressanta, som vill han vara snäll i stället för att satsa på att nå ett slags emotionell sanning. 

Som följd puttrar handlingen. 

Sällan känner man samma sorts engagemang som under seriens tidigare säsonger. 

En orsak till varför Peter Morgan i säsong 5 missar målet han tycks ha satt upp för ”The Crown”: Mest fokus är på konflikter inom det brittiska kungahuset i stället för att rollfigurerna utsätts för yttre påverkan och press. Detta, i kombination med en mer bussig ton, gör att det som ska gripa tag mest famlar efter något att hålla i. 

Nåja, ”The Crown” är fortfarande ”The Crown”. Ljuvliga brittiska miljöer, ett detaljarbete i produktionsdesignen och små ögonblick av humor. 

Kritiken mot ”Tunna blå linjen” säsong 2

Vad som har varit en underlig kritik handlar om Dominic West och att han är ”för snygg” för att spela prins Charles. Åt sådan enfald kan man endast skratta. Om en skådespelares utseende står i vägen, se en dokumentär om den nuvarande brittiska regenten i stället. Med stor sannolikhet är det en tråkigare tv-upplevelse. 

Lika egendomlig är den kritik mot ”Tunna blå linjen” som Mustafa Panshiri lyfte i en debattartikel i denna tidning. 

En serie, eller film för den delen, ska självklart bara bedömas utifrån vad den är och försöker att vara. Hur väl en dramaserie lyckas med de mål som den verkar ha satt upp är vad som räknas, inte vad tittaren vill att en serie ska vara och åstadkomma. 

Det hör förstås och tyvärr till tiden att tro att fiktion automatiskt ska och måste tillfredsställa de egna behoven och ens egen syn på världen för att vara värd tiden; tänk vad hemskt om en serie eller film skulle våga utmana eller till och med överraska tittaren.

Även om det inte går att ta på allvar har detta befängda förhållningssätt till tv-dramatik gått så långt att nästa steg vore som att påstå att en sladdrig varmkorv med ketchup smakar illa just för att den inte är en fint tillagad köttbit. 

Ni hör ju hur dumt det låter.  

HELGENS 4 TV-MÅSTEN

”Guillermo del Toro’s Pinocchio” (9 december, Netflix)

Så här: Carlo Collodis berättelse om Pinocchio har aldrig filmatiserats så genomtänkt som i denna film, vilken Guillermo del Toro regisserar med Mark Gustafson. Detaljerna, den känslomässiga vikten, bilspråket, ja, det mest är närmast perfekt.  


”Meningen med livet” (11 december, Viaplay)

Serie som får mer och mer fart efterhand och som på ett fint sätt hittar de där vardagsstunderna som är så svåra att fånga. Om systrarna Ellen och Alva och deras respektive liv. Helena af Sandeberg, Celie Sparre, Ulf Stenberg och Hannes Fohlin gör huvudrollerna. 


”Emancipation” (9 december, Apple TV Plus)

Mångfasetterad är den inte, denna film regisserad av Antoine Fuqua; han fastnar som kanske bekant ofta i klichéfällan. Ändå: En stark historia som när den är som bäst bland annat visar hur ilska, kärlek och hopp kan vara bränsle åt varandra. Med Will Smith i huvudrollen.  


SVT:s Nobelsändningar (10 december, SVT)

Låt gå, långt från allt är värt att se, men det finns en anledning att ändå titta och det är programledaren Pernilla Månsson Colt, en mästare i sammanhang som dessa. I år leder hon vad som beskrivs som ”en ny Nobelstudio” tillsammans med Alexander Letic. 

PREMIÄRER PÅ STREAMINGTJÄNSTERNA

”Little America” – säsong 2 (9 december, Apple TV Plus)

Antologiserie med nya berättelser inspirerade av verkliga händelser och personer. Lee Eisenberg, Kumail Nanjiani, Emily V. Gordon bakom kameran. 


”Allt jag vet om kärlek” (13 december, Viaplay)

Baseras på Dolly Alderton roman med samma titel. Om barndomsvännerna Maggie och Birdy som flyttar till London och upptäcker dejtingens värld. 


”Last Chance U: Basketball” – säsong 2 (13 December, Netflix) 

En favorit är tillbaka med åtta nya avsnitt lika inspirerande som drabbande. I fokus: Ett nytt gäng basketspelare på ELAC och tränaren John Mosley.