Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maria Näslund: Jag tror på Ann Heberlein

Efter ett avsnitt av "Mina två liv" vet vi bra mycket mer. Foto: Christian Örnberg

Det är så här man ska lära människor att prata om det.

Jag tror att Ann Heberlein åstadkommer något riktigt stort med nya serien "Mina två liv" i SVT.

När jag läser något bra eller intressant om psykisk sjukdom eller alkoholism brukar jag lägga upp länken på Facebook. Det fungerar ungefär som motsatsen till gullig barnbild eller hembakat bröd; får man en enda tumme upp så får man vara nöjd.

Jag tänker att vi ändå borde ha lärt oss att det alltid är bättre att prata om saker - oavsett vad det gäller. Och även om man själv inte är drabbad så känner man alltid någon, jag lovar. Men rädsla, fördomar och skam är tre tuffa hinder för oss som tycker att det är viktigt, och faktiskt helt ofarligt, att prata om det.

Författaren och forskaren Ann Heberlein pratar om det. Och som hon gör det. De flesta av oss vet inte så mycket om bipolär sjukdom, men efter ett avsnitt av "Mina två liv" vet vi bra mycket mer. Heberlein utgår från sig själv och andra med samma diagnos, och hon har hittat människor och berättelser som går rakt in i hjärta och hjärna.

Den unge skejtaren med de fina vännerna, den frånskilda prästen med blottade självmordstankar, mamman mitt i småbarnsår och husrenovering - alla visar att de inte är sin sjukdom, men döljer heller inte vilken kamp de ständigt måste föra.

Det är starkt och helt omöjligt att inte bli berörd. Samtidigt finns det plats för humor och skratt i samtalen, vilket gynnar det stora allvaret bakom. Produktionen är snygg och genomtänkt i minsta detalj, och just det gör mig alldeles glad. Ska man få människor att våga prata om något svårt så är det precis så här man ska börja.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!