Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Roos

Team Mannheimer-Apelgren balanserar förträffligt

Foto: Robin Aron
Foto: Amelie Herbertsson

När jag sånär hade flyttat till Stockholm för snart tjugo år sedan men hade jobb (och kärlek) kvar i Småland, blev det mycket fram och tillbaka i bil.

Jag körde rally.

Alltså, jag tajmade resorna så att jag kunde höra "Rally" på radion.

Programmet

INLEDNINGEN

-

PeterApelgren stajlar med sinaMelodikrysset-kunskaper och deberättar att programmet ska handla om "penisar, ostron, klassresor och döden". Och så blir det.

 

KÄNSLORNA

-

Kanske för att programmet spelas in i äkta makarnas sovrum, men det känns väldigt nära. De duckar inte för ämnen som död och depressioner men släpper aldrig humorn. Befriande.

 

SKRATTEN

-

Jag skrattar rakt ut, jag skrattar på fel ställe. Det är ju inte roligt att folk inte kunde glädjas med dem naturligt när de skulle adoptera barn, men som de där två fyller i varandra.

 

MUSIKEN -

Det känns som att de har valt varannan låt. "Det här är min låt", säger Anna, och "nu är det din låt". "Dont wait" med Mapei har dottern Olga paxat. Högt och lågt och spretigt, lite som de verkar ha det tillsammans.

 

AVSLUTNINGEN -

Anna berättar osentimentalt men med stor värme om när hennes mor Carin Mannheimer gick bort. "Mamma hade lämnat mig och bordsfläkten fortsatte att surra. För första gången i mitt liv var jag utan min mamma".

Låtlistan

"Justified and Ancient" (KLF), "Dont wait" (Mapei), Olga paxat, "Ella Elle Lá" (Kate Ryan), "Ett liv i solen" (Frida), "Sorrow", David Bowie, "In dreams" (Roy Orbison), "Murder on the dancefloor" (Sophie Ellis-Bextor), "Lollipop" (Mika), "Stayin alive" (Bee Gees), "Take Me to Church" (Hozier), "Lets face the music and dance" (Fred Astaire)

Jag älskade nittiotalets humorprogram i P3, blev kär i "Väder-Annika" och Leif "Lotus" Olsson - liksom Anna Mannheimer och Peter Apelgren blev kära i varandra när de jobbade med programmet.

Nu är vi i deras sängkammare, det är där Sommar spelas in, och det gnabbas äktenskapligt.

Paret jämför barndomar och klass. Medan Mannheimer växte upp i en tjusig familj med Olof Palme på middag och segelbåten "Andungen", knödde Apelgrenarna in sig tio personer (inklusive "Tjock-Anders") i ett tält som luktade hundmun.

När Anna råka fnysa till och det kommer snor på mikrofonen, skriker Peter: "Fy fan vad äcklig du är" och Anna kontrar med att berätta att Peter kallar sin penis för Tord och att makens penis där hemma behandlas som en hund ("ligg", "inte hoppa i soffan").

Det är lätt att tänka "fusk".

De två radiorävarna är rappa och roliga.

Men så, fastnar skrattet i halsen.

Peter Apelgren har just väldigt roligt kåserat om mormor Gerd som under en av de där campingsemestrarna hotade att dränka sig, men fick ge upp när det var för långgrunt, när berättelsen glider över i elchocker, sinnesjukhus och hans egen depression som sänkte honom efter "På Spåret"-segern 2011.

Anna Mannheimer berättar om mamma Carins sista andetag, på ett hospice förra sommaren.

– Vet du vad som hände? frågar hon sin man (och oss).

– Ingenting.

Ingen fjäril som fladdrade förbi, ingen liten fågel på fönsterblecket, bordfläkten barafortsatte att surra.

Det kunde ha blivit bli kletigt och otajmat men team Mannheimer-Apelgren balanserar förträffligt.