Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Roos

Selfie är inte hans grej

Tom AlandhFoto: Patrik C Österberg / Tt

Liksom Tom Alandh kan bli väckt mitt i natten och rabbla 58-laget i fotboll (själv gjorde han 450 tillslag med båda fötterna, wow!) så är vi många som kan frammana bilderna och människorna ur Tom Alandhs tv-dokumentärer.

Programmet

INLEDNINGEN

-

529428, Tom Alandh glömmer aldrig sin barndoms telefonnummer. Däremot har han svårare för namn nuförtiden. Men allteftersom under programmets gång, dyker de upp. Människorna från hans filmer.

 

KÄNSLORNA

-

Han skulle kunna få Coops reklamblad att verka angeläget bara genom sitt sätt att berätta. Det blir inget bankande i bordet, men han får med en känga åt såväl högavlönade direktörer som åldersrasism.

 

SKRATTEN

-

Inga gapflapp, mer som ett 90 minuter långt fånigt leende. Som när han ska träffa Monica Zetterlund och hon ber honom ta med sig ett par öl eller bli kallad lymmel efter att ha duat kungen.

 

MUSIKEN

-

Inget fel på de gamla godingarna och egentligen ett gott betyg åt pratet, men till exempel, när pekorale Einar Ekberg kommer in, så stör det berättelsen. Monica Z:s "Under vinrankan" och The ballad of Lucy Jordan" däremot - extra geting!

 

AVSLUTNINGEN

 -

Avslutar med ett klipp ur hans kommande film, någon försöker spela någon slags musik och det låter anskrämligt. Smart. "Cliffhanger" som man säger på tv-språk, eller, Tom Alandhska.

Låtlista

Theres good rocking tonigt "Jimmy Witherspoon", "I giorni dell´arcobaleno (Nicola Di Bari), "Fascination" (Nat King Cole", The ballad of Lucy Jordan" (Marianne Faithfull), "Jag är en främling" (Einar Ekberg), "Omkring tiggaren från Luossa" (Sofia Karlsson), "Come a little bit closer" (Willy DeVille), "One for my baby" (Billie Holiday, "September in the rain" (Dinah Washington) "Underbart är kort" (Monica Zetterlund), "Blues for Dubrovnik" (Cornelis Vreeswijk), "Cielito Lindo" (Marta Gomez), "Under vinrankan" (Monica Zetterlund), "Wild cat blues" (Chris Barber)

Monica Zetterlund, Nacka Skoglund och Ingemar Johansson, förstås, men kanske än mer de utan stjärnglans, på samhällets skuggsida.

Hemlösa Pia, Aina på långvården, totalförlamade Jocke.

Vi får återträffa flera av dem i Tom Alandhs "Sommar", det är anekdotiskt och tacksamt, men den här gången är det porträttet av dokumentärmakaren som är mest intressant.

För som Alandh själv konstaterar i programmet (och detta jag tar som en passning till dagens journalister), han har inte varit den som har stuckit fram nunan framför kameran direkt.

Selfie är inte hans grej.

Som arbetandes i samma skrå är det såklart spännande att höra om vägen till journalistpriserna, storysarna bakom, men framförallt gillar jag att höra Tom Alandh berätta om sitt eget liv.

Uppväxten med pappa Hardy som försvann och mamma Maud som stretade på med nerver och ungar", hur "Vällingbys snabbaste brevbärare" sedemera blev "T1:s sämsta soldat".

Inte för att det vänder upp och ner eller ger ståpäls.

Men för det vanliga, Mäster Toms känsla för detaljer, dramaturgin.

Fostermamma Greta luktade inte bara parfym, hon luktade av parfymen 4711.

Och när pappa Hardy lämnar familjen så gör han det i en specialimporterad röd Lancia som en trånande rik änka har förärat honom.

Det må vara radio den här gången, men Tom Alandh ger oss bilderna (och dofterna), ändå.

Dessutom bjuder den 71-årige tv-ebenisten på flera fina livsmotton.

Hade jag inte varit så fullständigt usel på korsstygn skulle jag pronto brodera en bonad.

"Ska man förstå meningen med livet ska man åka kommunalt".