Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Malin Roos

Roos: Jag är glad att jag hann tacka Brasse

Först kom pappa, sen kom pappas handbollskompis Putte och sen kom Brasse.

Lattjolajbanlådan är stängd.

Men jag är glad att jag hann att tacka Brasse Brännström för att han lärde mig att läsa.

Jag vet att Jerry Williams heter Erik Fernström och att Alice Babs hette Sjöblom.

Men Lars Erik, vem?

När nyheten om Brasse Brännströms död damp ner i fredags kväll och gjorde världen lite dystrare, kunde jag inte sluta att tänka på det.

Brasse var Brasse, blev Brasse med ett helt svenskt folk, vad tyckte han om det, egentligen?

Och hur påverkade det hans liv och resten av karriären?

Brännströms bortgång drabbade hårt och på alla plan och reaktionerna efteråt visar att de sörjande svenskarna hade SIN bild av Brasse.

En reciterar "Svordomsvisan", nästa hyllar det tidiga samarbetet med Lasse Hallström, en tredje nämner hans fantastiska roll i sista långfilmen "Bäst före".

För oss som satt naglade framför tjockteven på prime time barnprogram under sjuttiotalet, är det tveklöst.

När min brors barn, min systers barn och mina kompisars barn har fyllt tre eller fyra år, har jag kommit med samma present (någon har jag möjligen gett två ); dvd-boxen med de samlade avsnitten av "Fem myror är fler än fyra elefanter".

Jag ska tillstå att det har blivit en del suckande över att det inte var "Rapunzel" eller "Cars" i paketet, och för dagens

Netflix-generation må vår tids mediapåverkan te sig Hedenhös.

Men "Fem myror är fler än fyra elefanter" var verkligen en gigant i barndomen.

Jag älskade att försöka gissa barnens namn när bokstäverna dök upp i rutan, när det kom M hoppade jag i soffan för att den tandlösa flickan skulle heta "Malin".

Lattjolajban lådan, såklart.

Magnus Härenstam, Eva Remaeus och Brasse Brännström kompletterade varandra och var alla tre fenomenala, men det var Brasse man höll i handen.

Brasse var den lilla rosa elefanten med propeller på huvudet.

Brasse var barnet.

Medan magister Magnus och sekreterare Eva viftade med pekpinnen, bakade Brasse sockerkaka med korv.

Som fyra - fem- sexåring var Brasse precis den vuxna person man ville ha i livet, han var min pappas handbollskompis Putte, med fickorna fulla av godis, som hellre lekte med oss ungar på vuxenfesterna.

Brasse var Brasse.

I maj förra året fick jag träffa min barndoms idol, det var samma dag som finalen i Eurovision Song Contest och jag skulle vara med i TV4:s morgonsoffa och att prata om just detta.

Brasse var där för att bli intervjuad av Jesper Börjesson.

Nervös av direktsändning och morgongrusig, jag brukar inte vara särkskilt social i det läget men så såg jag Brasse Brännström sitta ensam med sin kopp.

Han drömde förmodligen inte heller om sällskap, men jag kunde inte låta bli, jag frågade om jag fick sätta mig bredvid.

Sen rann det ur mig.

Jag berättade att jag älskade Brasse, att jag "tvingade" mina egna ungar att se "Fem myror är fler än fyra elefanter", och så tackade jag honom för att han lärde mig att läsa.

Han såg lite generad ut, men kanske också... lite stolt.

Så fick han syn på mina skatfötter till anteckningar på bordet och det där leendet dök upp, ni vet, som hos en sjuåring som just har kommit undan med att palla äpplen hos kvartertes satkärring.

Eller, som i triumf just förklarat för Magnus och Eva att det inte alls var krokodilen som skulle bort.

- Jag lärde dig tydligen inte att skriva i alla fall, sa Brasse, och försökte se sträng ut fast han alls inte lyckades:

- Du måste släppa datorn. Hem och öva!