Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Roos

"Ett barn ska aldrig  födas i plåthink"

Det är sommarens varmaste dag när det redan kalla kletiga på magen, blir is.

Vi har just vinkat till det som är en liten hand, när barnmorskan stannar upp, kämpar med orden.

- Så här ska det inte se ut... jag är hemskt ledsen.

Det är sommarens finaste dag och det rutinultraljud vi har skjutit på en vecka för att allt "sett så bra ut", är inte bra alls, barnet i magen är allvarligt sjukt.

Turners syndrom, tror första läkaren, en ovanlig kromosomrubbning som drabbar flickor och som, bland flera andra komplikationer, gör att flickorna aldrig blir könsmogna.

Tufft, men jag förbereder mig på att bli "Turners-mamma".


Men fostervattenprovet är normalt, inga kromosomskador.

Jag vet inte hur många specialister vi träffar, alla säger samma, något är väldigt fel, men vad kan ingen säga, och så länge ingen kan säga griper vi desperata halmstrån, kanske det försvinner under graviditeten...?

Och nu tickar klockan.


I Sverige har en kvinna rätt till abort till vecka 18, efter vecka 18 om det finns "särskilda skäl" och i vecka 22 är det Socialstyrelsen som bestämmer.

För, i vecka 22 är livet i magen inte ett foster, det är ett barn, ett barn med chans att överleva.

Nu är det 21+.

Det är inte tick-tack längre, det är tids ände när jag lägger mig på britsen hos överläkaren på Danderyds sjukhus.


Vid det här laget har jag gjort så många ultraljud, så jag ser det själv:

- Slår inte hjärtat hemskt långsamt...?

- Jo, det gör det. Hon kämpar nu, hon kommer inte att överleva en förlossning.

Det var en dödsstöt, men samtidigt en befrielse.

Hur mycket befrielse det nu är att svälja två tabletter och avsluta ett liv som just börjat sparka så det känns.

Jag vet inte vad jag hade tänkt mig, men jag visste att jag skulle föda barn, för mig var det ingen "abort".


Men det är det för svensk sjukvård, det är ingen skillnad på om du är 15 år och har "råkat" bli gravid på en fest eller 32 med högsta drömmen om ett barn, det spelar ingen som helst roll att du vet att barnet där inne är opåverkbart av all smärtlindring i världen och ber om lustgas och epidural.

- Det har vi inte här, du kan få morfin.

Jag får en tv också. Jag parerar värkar och tittar på friidrotts-EM från Göteborg, kräks av morfinet.

Hela tiden är vi ensamma på rummet.


Först när hon är nästan ute kommer en sköterska, hon ställer en plåthink på golvet och uppmanar mig att sätta mig eftersom "det blir mindre kladd".

Jag ber henne dra åt helvete.

I samma stund som Carolina Klüft tar 1,89 i höjdhopp föder jag min första dotter.

Hon är söt så att det skriker i hjärtat, pytteliten, men allt finns där. Hon är död.

I dag är jag tacksam över att jag i morfinruset och sorgen ändå hade sinnesnärvaro till två beslut.

Att be dem komma tillbaka med den lilla så att jag fick fotografera henne, och att jag vägrade hinken.


En granne till en kompis, som gått igenom samma djävulska men inte hade sinnesnärvaron, kommer aldrig att glömma ljudet, ljudet av ett barn som landar i plåt. Om det nu finns så tydliga gränser för vad som är ett liv i det här landet, så borde det självklart också finnas en anpassad vård för kvinnor som av olika anledningar tvingas avsluta en graviditet.

En människa som föds i vecka 22 är ingen blodig klump, det är ett barn, och barn ska aldrig någonsin födas i plåthink.

För att "slippa kladdet".