Malin Collin
Om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig förstått Magnus Ugglas storhet. Visst, jag har varma minnen från när jag som 10-åring pyntade mig i neonkläder och sjöng "Jag mår illa" på en skolfest, men sedan växte jag upp och kunde inte hitta någon svärta eller spänning bland kungar i barer och hotta brudar.
För mig har Magnus Uggla varit en slags bruksartist som ligger snäppet över Eddie Meduza rent musikaliskt.
Men i går förändrades hela min värld.
Nog för att det var Olle Ljungströms dag i "Så mycket bättre", men det var Uggla som kröntes till kung vid middagsbordet.
Normalt sett skapar Uggla en distans till världen genom att gömma sig bakom sina solglasögon. I gårdagens avsnitt filmades hans ansikte plötsligt närgånget och redan där kände jag att det brände till.
När han sedan sjunger "Jag och min far" med en omskriven text om sin egen pappa, är det en helt ny artist jag ser i tv-rutan.
Borta är de klämkäcka texterna och den studsiga energin. Kvar finns essensen i det som måste vara den riktiga människan Magnus Uggla.
Jag har som regel att inte gråta till familje-tv eftersom det rimmar illa med min självbild, och jag vill tillägga att jag kämpade. Men när det brast för Maja Ivarsson och sedan för Linda "Miss Li" Carlsson, märkte jag att tv-skärmen blev farligt suddig.
Efter Ugglas framförande fick "Så mycket bättre"-produktionen bryta inspelningen så deltagarna skulle få hämta andan och torka tårarna.
Jag såg programmet på jobbet och flydde in i ett toalettbås där jag satt och grät ögonen ur mig i nästan en halvtimme.
Jag hyser numera en djup beundran för Magnus Uggla som artist.
Från och med nu borde TV4 förse "Så mycket bättre" med en varningstext för oss känsliga tittare.