Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Körde hem alla män med gitarrer till ladan"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Solange Knowles har gjort den härliga "Losing you". Den har Expressens musikrecensent Annah Björk lyssnat på "i snitt fem gånger om dagen de senaste månaderna".
Foto: Jason Laveris

2012 blev året då jag körde hem alla skäggiga män med gitarrer till sin lada i skogen.

Och lämnade dem där.

Sen öppnade jag min dörr för mjuk hiphop, studsig rnb och elektroniska slingor.

Allt får ett bakslag för eller senare. Och när det finns en barberare specialiserad på hipsterskägg i varje liten svensk stad - jamen då är ju måttet rågat även för skäggrocken. Så Fleet Foxes, Band of Horses och alla andra behårade band med djurnamn: Det är inte ni, det är jag. Och jag vill ha ett uppehåll.

Ja, jag har träffat en annan. Någon som är öppen för att mixa allt som är bra, som inte är fast i det förgångna. Hen får mig att känna mig fladdrande ung och fri och glad. Och... Okej nu är det nog med metaforer för det här året.

Vad jag vill komma till är att 2012 har definierats av en ny typ av musik - kalla det mjukishiphop eller ännu hellre pop som är uppblandad med beats och elektroniska slingor och samplingar. Musik som producerats av folk som växt upp med hiphop, men inte för den sakens skull måste rappa.


Det började med Lana del Reys svårdefinierbara toner som mixar ett klassiskt filmstjärnesound med urbana rytmer. Sen kom Grimes med tuggummirosa lugg och vad som kändes som det mest moderna hopkoket av 90-tal, hiphop och techno någonsin. Azealia Banks blev jordens coolaste rappare med ep:n 1991.

När Lorentz och Sakarias släppte singeln "Garbo, Astrid och Taube" inför sommaren lovade det någonting nytt, en känsloladdad och stämningsbaserad hiphophybrid på svenska som har mer gemensamt med Håkan Hellström än Petter.

Och så, mitt i julivärmen, så postades Frank Oceans kärleksbrev till en annan man. Någon vecka innan släppet av "Channel orange" gav Ocean sin egen musik en vidare mening och manifesterade samtidigt den nya era av ickemacho hiphop och rnb som jag tycker varit mest relevant under det fantastiska musikåret 2012.


Lilla Namos sommarplåga "Haffa guzz" gjorde mig nyfiken, och hennes andra låt "Höj volymen" bekräftade hur oemotståndlig hennes lekfulla uttryck är.

Angel Haze, Miguel, Kendrick  Lamar... Listan på fantastisk rap och r'n'b-artister som gett ut musik 2012 kan göras längre än vad som får plats på den här sidan.

Från Beyoncés lillasyster Solange har jag framför allt fastnat för singeln disco-rnb-iga "Losing you". Men den har jag å andra sidan lyssnat på i snitt fem gånger om dagen de senaste månaderna. Och jag ser ingen som helst anledning att sluta med det.

Sammanfattningsvis, om 2011 gick ut på att med ett miljon fåniga sätt dödsförklara rocken så var 2012 året då vi fick med oss en liten ultraljudsbild av framtidens genrebefriade pop.