Jag erkänner.
Jag är inte den som är den när det kommer till jurys och vassa kommentarer. När "Idol"-juryns Alexander Bard hängdes offentligt av de som kallade honom mobbare i höstas var jag den första att hojta till hans försvar, vilket orsakade mängder av arga mejl i inboxen från er läsare. Ni undrade vad jag var för barbar som tyckte att det var okej med barnamobbning.
För att få det överstökat: det gör jag inte.
Lika lite som det är okej med vuxenmobbning. Och nu Tony Irving, i övrigt härliga människa, nu har du gått för långt. Vad som skulle bli en härlig sambafest blev i stället en tillställning med både besk och sur eftersmak.
Camilla Henemark har aldrig sagt att hon kan dansa, till skillnad från jämförelsens "Idol"-deltagare som obefogat tror att de är guds gåva till musiken. Men hon för-sö-ker.
Hon kämpar och gnetar och svettas och stångas och kämpar lite till.
På bara fyra veckor har vi sett henne gå från ett uselt självförtroende och nedböjt huvud till en något högre blick och en sträckt nacke. Dansen har gjort underverk med Camilla, som har fått en helt annan glöd. Det syns genom rutan, och det syns när man träffar henne i replokalen. Jag skrev den första veckan att jag hoppades att självförtroendet skulle komma, och upptäckte till min glädje att det fanns där redan vecka två.
När Camillas och Tobias namn ropades upp i resultatshowen i går såg jag inget av den glöden och glädjen i hennes ögon. De hade ord som "bedrövligt" och "oacceptabelt" sett till att sudda ut.
Ska man då ge poäng för att vara snäll, för att Camilla har haft det tufft?
Absolut inte. Men det finns ingen som helst anledning att gå i gång som en sur terrier med den värsta sortens kombinerad PMS och nageltrång. Man kan, likt jurykollegan Dermott Clemenger, leverera kritik sakligt och lugnt.
Utan att det svider så mycket.
