Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Nunstedt

Winnerbäcks lyx- ångest är bisarr

Lars Winnerbäck. Foto: STEFAN SÖDERSTRÖM
Lars Winnerbäck. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Lars Winnerbäck mår dåligt i intervjusituationer, gillar inte kameror och mår kass precis innan han ska gå upp på scenen.

Känner att han alltid blir bedömd, till och med när han går och handlar.

Hans lyxångest är ganska bisarr.

Det är filmen "Winnerbäck - ett slags liv" som tecknar ett porträtt av artisten med hjälp av intervjuer, samtal, noggrant författade monologer och snygga liveklipp.

Lars Winnerbäck sitter på olika hotellrum och funderar på sin karriär, och inte minst; bilden av sig själv. Ibland är det hans fru Agnes Kittelsen som håller i kameran, ibland är det dokumentärens regissör Øystein Karlsen som initierar samtalet.

I en mysigt självömkande scen sitter han med Melissa Horn, med vilken han gjorde en duett med på hennes debut, och de båda artisterna bekräftar varandras scenskräck i ett trevande samtal.

I en annan scen sitter han med Per Gessle, som han spelade in en duett med tidigare i år, och pratar om kändisskap. Om hur ständigt obekväm han är med det. Gessle lyssnar och kommer med input; recensioner kan man ändå aldrig påverka, vad spelar det för roll om man blir igenkänd?

Winnerbäck lämnar Gessle på lyxkrogen på Söder och tar en vemodig promenad i kylan.

I hans pojkrum hängde det planscher på Kiss, världens kanske mest merchandiseinriktade band. När Linköpings kommun trycker upp banderoller för att stadens son ska komma hem för en stor konsert, säger Winnerbäck "att ha sitt namn och sitt fejs som varumärke är närmast osmakligt".

Fast egentligen är det nog lika mycket hans skarpsynta småstadsångest och hans romantiska vemod som är hans varumärke. Som skapat hans framgångar och fyllt på hans bankkonto. Välförtjänt, ska sägas.

Men det kan delvis förklara varför han inte vill släppa sin ångest. Han använder sina hämningar som en ursäkt till mer än att säga att han är för känd för att kunna åka till Ikea och handla.

För blir han verkligen bedömd för vad han än gör?

Kan han inte gå ner till närbutiken och köpa toapapper som vem som helst?

Det låter ganska skitnödigt.

Han borde göra ett försök. Jag tror verkligen inte att någon kommer att bry sig.

Men eftersom 41-åringen så sällan ger intervjuer är det ändå en intressant film. Inte minst för detaljerna, som den ångest som inte kläs i ord och den oro som bara anas i bakgrunden.

I Lars Winnerbäcks arbetsrum står till exempel en Mac-dator med tejp högst up, ovanför skärmen.

Artisten har tejpat över datorns Facetime-kamera.

Han gillar verkligen inte kameror. Eller så är han bara bisarrt paranoid.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!