Så bra var Maggios första spelning på Gröna Lund

En bit in i konserten berättar Veronica Maggio att hon – under arbetet med nya skivan – suttit instängd i ett litet mörkt rum under ett års tid.

Det är inte utan att det märks.

Det ligger ett nästan osynligt dammlager av ringrost över stora delar av konserten. En gång blir det uppenbart för alla – när en dator hänger sig och det passerar så lång tid att huvudpersonen till slut säger ”ja, vad ska jag nu prata om?”.

Den frågan är aldrig ett gott tecken.

Men en premiär är en premiär, och kärleken från publiken gör att mycket passerar ändå.

Upplägget är ambitiöst.

Ibland får Maggios band sällskap av en stråkkvartett. Det blir ofta fint, även om nyanserna inte kommer till sin rätt på den här arenan.

Annat är betydligt mer tivolianpassat. Som hennes färgglada konfettiregn. Som kvällens akrobatiska cheerleaders – som tydligen börjar få för vana att dyka upp i ”Den första är alltid gratis” (Motiverat? Nej. Kul? Japp). Som det schlageryriga pyroregn som sprakar ner över scenen.

Mer Agnetha Fältskog än Kurt Cobain

Veronica Maggio, i silverklänning och platåskor som är mer Agnetha Fältskog än Kurt Cobain, har också fin publikkontakt kvällen igenom.

När hon formar ett edm–hjärta i luften redan i första låten får hon tusentals hjärtan som svar på en sekund.

Det blir tre nya låtar under konsertens 80 minuter – färska balladen ”En timme till” sticker ut mest – och många gamla bekantingar.

Har man sett Veronica Maggio några gånger under de senaste fem åren är det inte så att man trillar omkull av showen. Nyhetsvärdet är ofta nära noll.

Å andra sidan är det svårt att vara blasé när små popdelikatesser som ”Välkommen in”, ”Mitt hjärta blöder” och ”Jag lovar” serveras så elegant att publikhavet kokar.

Folklig som få – utan att kompromissa

Fem album in i karriären, med ett sjätte bakom hörnet, är Veronica Maggio folklig som få – utan att kompromissa med sitt uttryck.

Det manifesteras ännu en gång av ”Jag kommer”, som utvecklats till 38–åringens ”Born to run”, hennes ”Satisfaction”.

I Maggios högt älskade extranummer är dessutom all rost som bortblåst. Finalen av ”Jag kommer” är så stark att det äntligen blir svårt att stå upprätt.

Anders Nunstedts betyg – låt för låt:

1. ”Kurt Cobain” 

Allsång redan från första meningen. Imponerande.

2. ”Sergels torg”

Maggios stråkkvartett ger hiten ett romantiskt skimmer.

3. ”Dom sa!”

Tredje låten på raken med samma beat - då faller engagemanget.

4. ”Hädanefter”

Ljudet är inte jättebra heller.

5. ”Vi kommer alltid ha Paris”

Mysig som en gammal sommarhit från ”Tracks”-listan.

6. ”Jag lovar”

Allsången är bra, men det är gitarriffet som står för attityden.

7. ”Tillfälligheter”

Positiv Petra Marklund-pop för 2019.

8. ”Välkommen in”

Den här typen av rusigt bubblande schlagerpop görs inte längre?

9. ”Den första är alltid gratis”

En trupp cheerleaders kommer in, helt omotiverat, och gör några halsbrytande hopp. Föreställningen kröns med ett färgglatt pyro.

10. ”Satan i gatan”

Maggio kompad av piano, stråkkvartett och en sångsugen publik.

11. ”Inga kläder”

Ännu en naken ballad med fint stråkarrangemang.

12. ”Galaxen”

En tillbakalutat drömsk liten bonus för de mest hängivna fansen.

13. ”Hela huset”

Akustisk folkvispop. Vackert så. Men duettpartnern Håkan Hellström är saknad.

14. ”Mitt hjärta blöder”

”Satan i gatan”-albumet fortsätter dominera konserten.

15. ”En timme till”

Premiär för vad som kan bli en blivande liveklassiker. Ballad med omedelbar melodi. Bäst av de nya låtarna.

Extranummer

16. ”Vi mot världen”

Musiken har stuns under klackarna. Publiken studsar i takt.

17 ”Jag kommer”

Inleds som en vemodig ballad med filmiska stråkar. Slutar som ett lyckligt indierockparty.