Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Live-published photos and videos via Shootitlive

Anders Nunstedt

Så bra var Guns N' Roses på Friends arena

Nostalgifaktorn är så hög att det växer gammal spandex på den.

Men vad gör det när de gamla klassikerna levereras med sån glödande intensitet?
Det låter antagligen märkligt, men: Guns N' Roses är tillbaka.

Hela konserten får 

Jag har inte sett dem live sedan jag följde dem under en intensiv sommarvecka i Norden 1993.

Inte för att det haglat tillfällen genom åren. Axl Rose, Slash och Duff McKagan har inte ens stått på scenen tillsammans sedan den megaturnén ("Use your illusion tour").
Guns N' Roses varumärke har burits vidare av en obändig och oberäknelig Axl Rose, som under en utdragen tidsperiod verkar ha mått sämre än pytonorm som råkat bli boots. Sverigebesöken har varit sparsamma, kritiken ofta skoningslös.

Ett tag - ett långt tag - har bandet känts lika passé som tjock-tv. De tillhörde den sista kullen superstjärnor som förlöstes i MTV. De har inte gett ut ett album sedan 2008, och har inte levererat en bra skiva på över 25 år.

 

Så bra var hela konserten

KONSERT

Guns N' Roses
Friends Arena
Publik: 55 000 (utsålt).
Vem: Hårdrocksband bildat i Los Angeles 1985. Originalmedlemmarna Axl Rose (sång), Slash (gitarr), Duff McKagan (bas) har i dag sällskap av Richard Fortus (gitarr), Frank Ferrer (trummor) samt Dizzy Reed och Melissa Reese (båda klaviatur).

 

Så, hur är denna urladdning Friends får uppleva ens möjlig?
Smått obegripligt, egentligen. Men givetvis en genomtrevlig överraskning.

Trots att Guns N' Roses år 2017 inte är mer edgy än att de blivit en stapelvara i H&M:s t-shirtsortiment lyckas de vrida tillbaka klockan till en era då de var så äventyrligt något kunde bli.

Märkligast kanske är att det är i de fetaste klassikerna som de verkar tagga till som mest. "Welcome to the jungle" låter livsfarlig - på ett bra sätt. "You could be mine" är ljuvligt elak. "Civil war" är powerperfektion. Publikresponsen får nästan "November rain" att fatta eld. "Paradise city" är... himmelskt hård hårdrock.

Till de välkända titlarnas försvar ska sägas att även om de är antika har de inte spelats sönder under turné efter turné.

Guns N' Roses låter genuint spelglada. Axl Rose - som hinner med tio (!) klädbyten innan kvällen är slut - pendlar mellan att se mordiskt folkilsk och barnsligt lycklig ut. Rösten är i ett strålande skick. Agressiv och intensiv.

Visst finns det stunder då man tvingas kväva en gäspning. Den tre timmar långa showen hade varit ännu bättre om någon varit framme med rödpennan på rätt ställen. Kanske blir det en cover för mycket. Dessutom finns det en gräns för hur många gitarrsolon det mänskliga örat kan klara av.

Men den här upplagan av Guns N' Roses har något originalet inte hade. En nyfunnen arbetsmoral, ett fylligare sound - det senare eventuellt en konsekvens av två keyboardister. Det slarvas inte en milimeter.

De låter inte ens som en nostalgimaskin. Mer som en maskin med tusen hästkrafter i klassikerturbon.

Märkligt mäktigt.

 

LÄS MER: Guns N' Roses i Stockholm – smet in bakvägen på Grand Hôtel

 

Betyg – låt för låt

■ "It's so easy"


Duff McKagan visar att en basgång kan vara stenhård. Axl Rose gastar "fuck off", och ler med hela ansiktet. Låter väldigt tufft, allting.

■ "Mr Brownstone"


Slash kliver in i handlingen på allvar. Axls falsett skär luften i tunna skivor. Apropå stenhårt.

■ "Chinese democracy"


Titelspåret från senaste albumet... Det var inte direkt 2008 bandet peakade.

■ "Welcome to the jungle"


"Stockholm! I wanna hear you scream!". Axl lylar som Tarzan på stereoider. Han är djungelns konung igen. Det låter oförskämt bra.

■ "Double talkin' jive"


Slash får den gamla bagatellen att blixtra till med introts envetna riff. Sen försvinner gnistan.

■ "Better"


Duff McKagan och Melissa Reese sjunger inledningen. Sen händer inte mycket mer. Trist grungerock.

■ "Estranged"


Långt och utdraget känslosvall från "Use your illusion II"... När Axl når till de avslutande falsetterna får han något vilt i blicken och

■ "Live and let die"


...allt blir till ännu mer bombastisk rockopera i den skitiga Wings-covern. Vissa partier är sinnessjukt forcerade. På ett väldigt underhållande sätt.

■ "Rocket queen"


Axl kommer in i cowboyhatt (kvällens tredje klädbyte) men Slash tar över showen med ett enormt, långt, gitarrsolo. Finalen är dock episk LA-metal.

■ "You could be mine"


Drivet är intensivt. Luften elektrifieras av "Terminator"-attacken. Bakom bandet skjuts det konstant upp eldflammor.

■ "Attitude"


Mr Duff bakom mikrofonen: Efter ett Johnny Thunders-intro ("You can't put your arms around a memory") följer uppspelt yxig Misfits-rock.

■ "This I love"


Mer "Chinese democracy". Dizzy Reed spelar okej rockballad på sitt piano.

■ "Civil war"


Classic rock där Slahs riffar hotfullt på sin dubbelhalsade elgitarr och bandet till sist exploderar som zeppelinare.

■ "Yesterdays"


Mer "Use your illusion II"-material. Guns låter stundtals som ett livsfarligt country-Stones.

■ "Coma"


Japp: koma.

■ "Johnny B Goode"/Speak softly love"


Slash lirar gitarrsolo som en guitar hero, till bland annat Chuck Berry och "Gudfadern". Känns som han håller på och briljerar i ett par år.

■ "Sweet child o' mine"

Bandet har klivit in i handlingen, och levererar återigen som i fornstora dagar.

■ "My Michelle"


Dovt dundrande "Appetite for destruction"-metal. Axl teaterskrattar som en galning.

■ "Wish you were here"


Guns N' Roses är Pink Floyd trogna. En instrumental gitarrdemonstration.

■ "November rain"


Inleds med att Axl spelar en generös portion "Layla" på flygel, sedan avlossar bandet sin kraftfulaste powerballad.

■ "Whole lotta Rosie"


Axl Rose sjunger AC/DC. Bandet han hoppade in under en period i fjol. Machorocken är kul, ett tag.

■ "Black hole sun"


Soundgarden-klassikern, en värdig hyllning till Chris Cornell.

■ "Knockin' on heaven's door"


Dylancovern är fortfarande en oemotståndligt överpimpad pampig rockkänga, med extra allsång.

■ "Nightrain"


Guns låter både som ett arenarockmonster och ett sprallig pubrockband.
Extranummer

■ "Sorry"


Balladen från "Chinese democrasy" har åtminstone en refräng som andas 80-tal.

■ "Don't cry"


Publiken har tålamod med den tidiga tändarballaden, som till slut blir lika stor och ståtlig som på MTV en gång för länge sedan.

■ "The seeker"


Guns N' Roses spelar The Who. Det blir, till slut, en cover för mycket.

■ "Patience"


Fem i tolv-tryckaren från "Lies". Slash briljerar på akustisk gitarr. Återigen skiner bandets släktskap med Rolling Stones igenom.

■ "Paradise city"


Kanske det ultimata beviset på att Guns N' Roses är pånyttfött. Deras egen "Satisfaction" låter fortfarande hungrig och otålig. Ramas in av generösa konfettin och fyrverkerier.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!