Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Hon slaktar allt motstånd

Det bubblar, det sprakar, det gnistrar, det skaver och det bländar.

Det är makalöst snyggt, på gränsen till utmattande.

Beyonces "Formation"-show är en fulländad multimedia-attack av en världsstjärna som står i zenit.

Så bra var Beyoncé

KONSERT

Beyoncé
Friends Arena, Solna
Publik: 55 000 (utsålt).
Vem: Beyoncé Knowles, 34, kommer från Houston, Texas. Hon var tidigare medlem i framgångsrika r'n'b-trion Destiny's Child. Är sedan 2008 gift med hiphopstjärnan Jay Z. Tillsammans har paret dottern Blue Ivy. Hon har gett ut sex soloalbum - alla listettor i USA.
Vad: Enda Sverigespelningen på världsturnén "The formation world tour", som hade premiär i Miami i april och är årets tredje mest inkomstbringande turné (efter Bruce Springsteen och Madonna). Det var Beyoncés första sverigebesök sedan 2013

Nätverket tappar syre och uppkopplingen lägger sig ner och kippar efter andan långt innan konserten ens startat.

Redan efter premiären i Miami utsåg jag "The formation world tour" till tidernas mest smartphonekompatibla show, och det intrycket kvarstår.

Inte bara för att publikens mobiler lyser upp en rad ballader eller för att Beyoncé aldrig behöver skrika "händerna i luften!". Fansens händer är redan i luften. I handen håller de en smartphone.

Man kan tycka vad man vill om det moderna konsertbeteendet. En del artister lackar till och ryter ifrån, men inte Beyoncé Knowles.

34-åringen från Houston, Texas, är förmodligen högst medveten om vilken bildskön konsert det här är.

Den är som gjord för att spridas vidare, via alla tillgängliga sociala medier.

Men de många visuella tricken framstår aldrig som cyniska eller tillgjorda.

Det här är en show på Beyoncés premisser. En konsert som vägrar att publikfria, och som är helt ointresserad av att arrangera om de stora hitsen så att de passar för allsång.

Den här stjärnan gör tvärtom, går sin egen väg.

Många av hennes största klassiker kommer i utföranden som aldrig setts eller hörts förut. Versioner som bygger på skitiga beats, hårda samplingar och mörka elektroniska syntljud.

Redan i öppningsnumret är det tydligt. Bey är inte ute efter att fansen ska jubla ikapp eller sjunga något särskilt, hon uppmanar den i stället att skrika "I slay!".

Publiken är verkligen bra, trots att den har svårt att låta bli sina smartphones, men kvällen igenom är det Beyoncé som står i centrum - och som slaktar allt motstånd.

De spektakulära shower som Lady Gaga bjöd på efter sitt genombrott känns som små gulliga popspektakel. Beyoncé är vår tids Madonna, med ambitionerna och självförtroendet att sätta resten på plats. Varken Rihanna eller U2 är i närheten, för att ta två hyfsat aktuella exempel.

I centrum av scenen, och showen, står den enorma LED-kuben - drygt 18 meter hög - som inte bara kan snurra och öppna sig.

Den sprutar fyrverkerier, rymmer små miniscener, länkar ihop det stora scengolvet med ett mindre via en blinkande ramp med inbyggt rullband.

Bilderna som flimrar förbi på kuben, eller monoliten som den också kallas, är hisnande coola kvällen igenom. Ofta kommer klippen i en rasande, nästan utmattande, fart. Hela tiden är de vrålsnygga.

Konserten är en två timmar lång berg-och-dalbana där Beyoncé visar hur hon utvecklat sin supertalang ett snäpp till. Hon lutar sig mot ett strålande band, en kör och en armé av dansare som alla är kvinnor.

Hon dansar fantastiskt och sjunger enastående. Det finns inget att anmärka på hennes välkända superkrafter. Drottning Beyoncé regerar från start till mål.

Men det mest imponerande är hur hon gång på gång lyckas sätta arenan i brand bara genom att sätta ner klacken och utmana både sig själv och publiken musikaliskt.
Hon är provocerande, inspirerande och fascinerande genom hela konserten.

Hon känns helt oslagbar, faktiskt.

 

■"Formation"

Den djupa basen får hela arenan att gunga till. Resten sköter Beyoncé och hennes fjorton stenhårda dansare med cool ackuratess. Publikens jubel hotar att lyfta Friends fördragna tak direkt.

 

■"Sorry"

Beyonce gör merparten av låten ensam på scenen - och på den enorma skärmen, "monoliten" - där hon är en är 18 meter lång superkvinna. En hyperdigital hiphopballad.

 

■"Irreplacable"

Musiken tystnar och Beyonce sjunger acapella. Publiken hänger på.

 

■"Bow down"

Ett stenhårt hiphopexperiment med samplade elgitarrer, ett "Tom Ford"-outro och energisk dans. Samt ett avslutande fyrverkeri.

 

■"Run the world (girls)"

 

Pyrot fortsätter in i det här hetsiga introt. Beyoncé headbangar in sitt budskap, flankerad av exakta dansare. Vansinnigt cool version där superstjärnan satsar på enorma trummor snarare än allsång.

 

■"Mine"

Den gigantiska LED-kuben öppnar sig efter en kort paus, och Beyoncé kliver ut, och sjunger en fin men försiktig ballad.

 

■"Baby boy"

Ett vilt dansnummer med sommarfeeling lånad från Jamaica och - Barbados, med korta samplingar av "Standing on the sun", "Freaks" och "Bam bam".

 

■"Hold up"

Twerk-partajet börjar uppe på den stora scenen, och fortsätter till den mindre satellitscenen ute i publikhavet via den ramp som förbinder amerikanskans scenbygge. Queen B sjunger makalöst bra.

 

■"Countdown"

Remixad pausmusik (inklusive samplingar av "Pop my trunk"). Bey & co dansar inspirerat men sjunger typ ingenting. Låten avslutas med något som liknar ett trumsolo. Dra på trissor!

 

■"Me, myself & I"

Gammaldags soulballad i Dionne Warwick-skolan, hämtad från Beyoncés solodebut. Hon gör den bra, för all del, men framför allt hörs vilken musikalisk resa hon gjort sedan debuten. Fem album senare är utvecklingen enorm.

 

■"Runnin' (lose it all)"

Modern powerballad som lyfter i sin refräng, där en gospelkör sätter in ett mäktigt tryck. Vindmaskinerna jobbar för högtryck.

 

■"All night"

Gospelkören stannar kvar, och låter ett av de starkaste numren från "Lemonade" växa ännu lite mer. Ett hiphopbeat, ett soulpiano, en himmelsk falsett. Beyoncé sjunger återigen så starkt att man trillar omkull.

 

■"Don't hurt yourself"

Jack White-attacken från senaste albumet inleds med ett långt gitarrsolo. Visst saknas herr White bakom guran, men Beyoncé behärskar det här hårt distade rocknumret fullt ut. En överkörning.

 

■"Ring the alarm"

En tron ställs fram på scenen, och Beyoncé regerar lite med vänsterhanden, innan hon hoppar upp och sjunger med volymen på elva och sedan dansar - perfekt synkroniserat - till korta stycken av bland annat "Independent Woman part I", "Lost yo mind", "Naughty girl" och "Diva".

 

■"Flawless"

På en trappa vid det stora scengolvet är Beyoncé och hennes dansare klädda i guld. Passande, för det är så det låter. Ett avancerat trap-nummer med en massa autotune och halsbrytande dans-moves. Avslutas med ett annat Nicki Minaj-samarbete - "Feeling myself".

 

■"Yoncé"

Väldigt kul, men väldigt kort.

 

■"Drunk in love"

Scenrampen lyser i röd neon, och strålkastarna går i samma färgskala. Beyoncé skriker "högre" till fansen, och responsen är inte direkt svag. En mörkt skruvad, snudd på svår, version som slutar med att Bey åker rullband tillbaka tillbaka till den stora scenen.

.

■"Rocket"

Beyoncé står och stilla och sjunger inlevelsefullt framför blommor som öppnar sig i hyperspeed. En fingerknäppsballad som avslutas med, ehum, nattklubbsdans.

 

■"Partition"

Samtidigt som monoliten visar mer barnförbjudet öppnas en spegelinredd lucka i det enorma LED-bygget, där Beyoncé och hennes dansare åmar och kråmar sig. Grymt bra låt, i en version som låter som ett elektroniskt experiment.

 

■"Daddy lessons"

Det inledande brassblåset övergår till ystert akustisk country. Beyoncé har med sig hela nitton dansare på sin promenad från den stora scenen till den lilla - där det utbryter någon slags kontrollerad square-dance. I kulissen står bandet och hoppar lyckligt. Strålande festligt nummer.

 

■"Love on top"

En inspirerad acapellastund, där Beyoncé gör sin hit till en ballad innan Friends äntligen får sjunga allsång. Mäktigt att tonartshöjningen funkar så fantastiskt, helt utan någon musik.

 

■"1+1"

Beyoncé sitter under en ensam strålkastare. Resten av belysningen fixar publiken med sina smartphones. Vissa kvällar går det inte att tröttna på den effekten. Just det ja; Beyoncé sjunger fantastiskt genom hela balladen. Hennes falsett är tokigt stark.

 

■"Crazy in love"

Tar vid efter en Prince-hyllning - hela "Purple rain" spelas och arenan lyses upp i lila - med ett ödesmättat anslag. Till en början låter den uppspelta superhiten som en dyster gothflört hämtad från Depeche Modes källare, sedan går den över till att vara en livsbejakande partydänga igen.

 

■"Naughty girl"

Falsettsång med orientaliska toner - och Donna Summers "Love to love you baby", förstås. Beyoncé, klädd i en röd lackkreation, öppnar nattklubben på nytt.

 

■"Party"

Inleds med pyro och konfettiregn, men lyckas aldrig höja tempot. Kanske för att den tar slut innan den är på väg att lyfta.

 

■ "Freedom"

Beyoncé tar på sig en baddräkt i strass och förvandlar satellitscenen till en plaskpool där dansarna hoppar så det skvätter. Ett fantastiskt nummer, och en fantastisk låt. När den är över är sångerskans välfönade frisyr dyblöt.

 

■ "Survivor"

Efter den föregående urladdningen går Beyoncé omkring i plaskpoolen och låter publiken göra jobbet. När Destiny’s Child är i huset är det ju fest. Det är sedan 1997.

 

■ "End of time"

Vattnet fortsätter att stänka över publiken när Bey och dansarna gör afropop av "End of time"

 

■"Halo"

I ett hav av vrålstarka strålkastare står Beyoncé och sjunger så vrålstarkt att håret på armarna reser sig. Om låten i övrigt finns inte mycket att tillägga. Det är ett extranummer som är större än livet självt, även när det fylls med en massa "thank you so much!".