Anders Nunstedt
Han var, på många sätt, 80–talets Ed Sheeran. Phil Collins toppade exempelvis Billboardlistan sju gånger under det decenniet – och ingen artist hade fler topp 40–singlar i USA än honom. Inte Madonna, inte Prince, inte Springsteen, inte Whitney Houston, inte Michael Jackson.
280 miljoner sålda skivor senare är den högt älskade trumslagarpojken ute på ett sista (?) ärevarv.
En nervskada Phil Collins ådrog sig under Genesis återföreningsturné gör dock att han inte längre kan trumma. Han har opererat ryggen, har dåliga höfter och har tappat känseln i ena foten. För två somrar sedan, strax efter att han avslöjat att han varit nära att supa ihjäl sig (i självbiografin ”Not dead yet”) snubblade han på en tröskel på sitt hotellrum och slog sig så illa att han fick ställa in flera konserter.
Påfallande vital Phil Collins på Friends Arena
Med tanke på förutsättningarna är han ändå påfallande vital.
Phil Collins stapplar visserligen in på scenen med en käpp i handen och tillbringar 97 procent av konserten sittandes i en kontorsstol.
Han påminner mer om en sliten och skeptisk skomakare än en stringent popstjärna.
Men Collins karaktäristiska röst är intakt, hans humör är gott och i hans katalog finns flera diamanter bland kattguldet.
Sannolikt sista konserten i Sverige
Framför allt är det balladerna som träder fram som tidlösa. Phil Collins har gjort åtskilligt med kritvit soulrock som i dag låter antingen påfrestande sprallig – som någon som knyter slipsen runt pannan alldeles för tidigt in på firmafesten – eller bara tekniskt skicklig, men ganska själlös.
”Against all odds” kommer för tidigt för att komma till sin rätt, men en del lugna favoriter – främst ”In the air tonight” och ”Separate lives” – gör det ändå lite vemodigt att konstatera att Phil Collins sannolikt gjort sin sista konsert på svensk mark.
Hans största balladklassiker kommer aldrig att bli gamla och krumma.
KONSERT
Phil Collins
Friends Arena, Solna
Publik: 18 000.
Vem: Phil Collins, 68, var trummis i Genesis innan han blev soloartist. Invald i Rock and Roll Hall of Fame (med Genesis), Modern Drummer Hall of Fame och Classic Drummer Hall of Fame.
Vad: Upploppet av världsturnén ”Still not dead yet tour”, som pågått i två år när den avslutas i Las Vegas i oktober.
LÅTLISTAN
”Against all odds (take a look at me now)”
Grandios ballad, givetvis. Men har den någonsin gått långsammare?
”Another day in paradise
Spansk gitarr möter japansk keyboard i ett lyxigt 80-talssound.
”Hang in long enough”
Tempohöjning som tålt tidens tand väldigt illa.
”Don't lose my number”
Fyrmannablåset jobbar förtjänstfullt men förgäves. Hurtbullesoul.
”Throwing it all away”
Phil Collins gör Genesisnumret från 1986 till en slö allsångsövning.
”Follow you follow me”
Genesis historia spelas upp på videoskärmarna i en mjuk transportsträcka från –78.
”I missed again”
Blåssektionen gör comeback. Mr Collins snurrar nöjt i sin stol.
”Who said I would”
Sprallig soulrock med fyra övertända körsångare.
”Separate lives”
Fina filmlåten (”Vita nätter”, 1985) som förlorade Oscarn till Lionel Richies ”Say you say me”, från samma rulle.
”Drum Trio”
Ett alldeles för långt och statiskt trumsolo där percussionisten Richie ”Gajate” Garcia duellerar med Phil Collins 18–årige son Nicholas. Mot slutet bankar huvudpersonen med så gott han kan, utan trumpinnar.
”Something happened on the way to heaven”
Dr Phil förvandlas till Dr Feelgood.
”You know what I mean”
Pappa Collins kompad av sin son på piano. En fin godnattvisa.
”In the air tonight”
En ambitiös och dramatisk version som elektrifierar luften från början till slut.
”You can't hurry love”
Älskvärd Supremes-karaoke.
”Dance into the light”
En av kvällens nyare låtar. Låter som en daterad schlager.
”Invisible touch”
Kvällens spänstigaste Genesisnummer.
”Easy lover”
Den förkromade danspärlan från 1984 får den halvfulla arenan att kännas packad.
”Sussudio”
Att den här konfettiprydda yuppiesoulen var Patrick Batemans favoritlåt i ”American psycho” känns fullt logiskt. I dag hade psykopaten sannolikt spelat sönder ”Shape of you”.
Extranummer
”Take me home”
Svulstigt storslagen avslutning från ”No jacket required”.