Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Nunstedt: Snurrigast var ilskan efteråt

GÄVLE. Snurrigt, pustade Frans.

Men det snurrigaste med den här delfinalen var inte att Frans gick raka vägen till final tillsammans med Molly Sandén.

Det var ilskan efteråt. Puh.

Gina Dirawi och veckans sidekick Sarah Dawn Finer öppnade med ett glättigt shownummer och avslutade med ett mäktigt statement.

Däremellan pågick en tävling av varierande kvalitet. Bästa deltävlingen hittills, tyckte vissa läsare. Sämst någonsin, svarade andra. Sanningen låg, som vanligt, någonstans i mitten.

Å ena sidan Molly, å andra sidan Linda. Så att säga. För visst fick gammelschlagern och mogenmyset, representerat av Linda Bengtzing och Martin Stenmarck, precis så mycket smisk som det stått skrivet i stjärnorna.

Det går inte längre att ställa upp i Melodifestivalen med musik som låter som om den lät i Berts hifisystem i Skara för 20-30 år sedan. Det är inget att sörja över. Det är heller inte appens fel. Tiderna förändras och det finns något positivt med att Melodifestivalen, åtminstone ibland, påminner om den tid vi lever i. Gemensamt för de flesta finalisterna den här vintern är ju att soundet rimmar ganska väl med vad som funkar på Spotify.

Den här kvällen gällde det framför allt Frans.

Jag hade tidigt i veckan hans "If I were sorry" som en finalkandidat. Just för att soundet landar så nära, exempelvis, Ed Sheeran. Jag blev dock lite tveksam när det visade sig att han inte gjorde några som helst anspråk på att, som det heter, äga scenen.

Han har uppträtt mer tafatt än Robin Bengtsson - "dansrutinen" i låtens instrumentala parti är exempelvis så långt från Zelmerlöws "Heroes" man kan komma. Men just den grejen har visat sig vara vinnande i vinter. Det finns något avväpnande "genuint" där. Och, som jag skrev inför kvällen, alla älskar en underdog.

Jag tror att munspelaren Robin vann sin delfinal i Göteborg, och gissar att Frans tog en jordskredsseger i Gävle.

Molly Sandén - storfavoriten vars odds var så galet låga att de påminde om Riksbankens minusräntor - får vara glad att hon höll Panetoz bakom sig. Hon gjorde det bra, och i finalen är det nya förutsättningar.

Då tillkommer en internationell jury, och med tolv låtar i startfältet i stället för sju kan snarlika artister, låtar och uttryck börja ta ut varandra.

Men kvällens nummer var varken "Youniverse" eller "If I were sorry".

Kvällens nummer var "Hela Sveriges sång". Multikultiremixen av den svenska nationalsången, en mashup med folkvisor översatta till hebreiska och arabiska och delvis ny text.

Det var ett modigt och viktigt statement för ett Sverige som inkluderar alla oavsett bakgrund.

En politisk markering som rörde upp känslor på ett nästan komiskt sätt. Herregud, det var ju inte som att SVT brände den svenska flaggan. De placerade den snarare inom guldram.

Artisterna i all ära, men i framtiden är det den mäktiga mellanakten vi kommer att minnas.