Anders Nunstedt

Nunstedt: Paul Simon hinner inte med allt

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Paul Simon ligger bakom en nästan ofattbar mängd klassiker.

Han kan omöjligt spela dem alla på en kväll.

Men han hade gärna fått trycka in några till.

Genom att avsätta en hel timme till den banbrytande "Graceland"-plattan sätter sig Paul Simon i en knepig sits.

Hur ska han hinna med allt?

Svaret är rätt givet, det gör han inte. Den levande legenden försöker inte ens. Han låter kvällen ha sin lugna gång, och ser ut att njuta av det.

Redan efter några låtar har han spelat luftorgel, luftcongas och luftsaxofon. Men mest spelar han gitarr, riktig sådan - och riktigt bra.

Konsertens första timme är en mysig grundkurs i Paul Simons låtskrivande. Covern på Jimmy Cliffs "Vietnam" kan tyckas onödig, men den följs av egna "Mother and child reunion". Som för att visa var reggae­takterna kommer ifrån.

Sedan kommer nästa lektion, och till den tar musikmagistern hjälp av den syd­afrikan­ska a capellagruppen Lady­smith Black Mambazo. Det blir lite väl mycket "Lejonkungen" över det hela innan huvudpersonen, och de afrikanska musikerna som spe­lade på "Graceland", ansluter på scenen.

Tillsammans hittar de ett vitalt sväng som ger alternativ energi till showen. Hugh Masekelas utdragna imitation av ett ångtåg hade man förvisso kunnat vara utan och att Paul Simon själv gömmer sig back­stage i uppemot en halvtimme känns som slöseri.

Men det finns en godmodig glädje och en välvillig inställning i det uppsluppna afropoppartiet som räcker ända tills Paul Simon sätter punkt för jubileet med att hänga av sig kavajen och studsa omkring till "You can call me Al", tillsammans med tusentals andra.

Det är en vältrimmad, yster och musikaliskt skicklig show med över tjugo musiker sammanlagt (dock ej samtidigt). Ändå är det det första, av­skalade ­extranumret som är mest värt att klippa ur och spara i minnesbanken.

Paul Simon inleder med att spela "The sound of silence"-melodin på klassiskt vis, på sin akustiska gitarr. Sedan passerar han mikrofonen med ett "Hello­darkness­my­old­friend" och utför en vidunderlig tolkning av den 47 år gamla singeln. Gitarrspelet är så bra att det framkallar rysningar. Simons närvaro är så innerlig och glöden är så stark att det låter som om Simon & Garfunkel-klassikern skrevs i går.

Efteråt möter amerikanen publikens jubel med att säga "Tack så mycket. Ni vet.., jag skrev faktiskt den". Det gjorde han bra, det lilla geniet.

LIVESOMMAR

PAUL SIMON

Globen, Stockholm.

Publik: 9586.

Vem: Paul Simon, 70, är uppvuxen i New Jersey. Utgjorde ena halvan av Simon & Garfunkel, som gav ut fem klassiska album 1964-1970. Sen följde en lång och framgångsrik solokarriär.

Vad: I fjol gav Paul Simon ut albumet "So beautiful or so what", och gav sig ut på en världsturné som firade att klassiska "Graceland" fyllde 25 år. Det är den jubileumsturnén som nu nått Sverige.

Fråga: Varför så många covers när egna låtskatten är så stor?

Glad geting: Gitarrspelet i "The sound of silence" är helt makalöst vackert.

Sur geting: "Under african skies". Mest en lång och tråkig basgång.

LÅTLISTAN

"Kodachrome"

"Gone at last"

"Dazzling blue"

"50 ways to leave your lover"

"Vietnam"

"Mother and child reunion"

"That was your mother"

"Hearts and bones"/"Mystery train"/"Wheels"

"Me and Julio down by the schoolyard"

"Slip slidin' away"

"The obvious child"

"Hello my baby"

"Nomathemba"

"Homeless"

"Diamonds on the soles of her shoes"

"I know what I know"

"The boy in the bubble"

"Crazy love, vol II"

"Mandela (Bring him back home)"

"African sunset"

"Stimela"

"Gumboots"

"Under african skies"

"Graceland"

"You can call me Al"

Extranummer:

"The sound of silence"

"The boxer"

"Late in the evening"

"Still crazy after all these years"