Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Nunstedt

Nunstedt: Måns famlar i mörkret

När Måns Zelmerlöw fick tre minuter i rutan i schlagerfinalen var han fullkomligt lysande.

När Eurovisionhjälten har turnépremiär håller han på i 55 minuter. För det mesta famlar han i ett bortkommet mörker.

KONSERT

Måns Zelmerlöw

Gröna Lund, Stockholm

Publik: 8 000.

Vem: "Idol"-deltagaren, musikalartisten, programledaren, allsångsledaren, mellomannen, låtskrivaren, "Let’ dance"-segraren och Eurovisionvinnaren Måns Zelmerlöw, 28.

Vad: Turnépremiär för den färska schlagerhjälten, som spelar sig genom Sverige i sommar. Vissa datum med Tomas Ledin. Startar även en festival - "Summer on" - i Båstad i juli.

Betyg - låt för låt

"Kingdom in the sky"

Mums-mums möter publiken med utsträckta armar och en ny refräng som genast känns bekant.

"Work of art"

Svajig sånginsats i otajt rocknummer som verkar "digga" Mika. Och så saxsolo på det.

"Someday"

Ännu ett nytt spår. Modern touch till en början, men övergår i alldeles för tillbakalutad Sting-rock.

"Broken parts"

Måns tar på sig gitarren och hyllar sin "personliga" Barcelonaplatta. Påminner om en Robbie Williams-trubadur på La Rambla.

"Let it burn"

Mer akustiskt färgad pop utan någon tydlig identitet från kommande albumet.

"Hold on"

Unpluggedversion med tre akustiska gitarrer. Låter som ett bakfullt EMD.

"Hope & glory"

Det dansanta mellonumret massakreras i en okänslig after ski-behandling.

"Should’ve gone home"

Midtempopop med ett samplat "no-no-no" som bärande del. "En potentiell andrasingel" från kommande skivan, hälsar Måns från scenen. Så den kanske tar sig?

"Brother oh brother"

Italoschlagern från debuten låter som om den har blivit gammal och trött och fått kulmage av ren tristess.

"Cara mia"

Genombrottet belönas med ett litet housepiano och allsång från den utsvultna publiken.

Extranummer

"Heroes"

Ingen streckgubbe eller housevibb kvar. Men konfetti, pyro och gitarrsolo.

Måns Zelmerlöw hyllades storligen och rättmätigt innan, under och efter triumfen i Wien.

När "Heroes" körde om och gasade ifrån ryskan och italienarna i Eurovisionfinalen efter visst raffel kändes det fullt logiskt.

Lundasonen är ett superproffs i rutan. Hans nummer var fulländat i sammanhanget, och listframgångarna som följt efter den historiska triumfen kan fortfarande vara början på något stort.

Men Mums-mums, som hittills inte lyckats göra sig känd som en hejdundrande albumartist eller en sanslös livesensation, har en del att jobba med.

En hel jävla del, faktiskt.

Så här långt har 28-åringen gjort tre album. Det enda han själv tycks vara riktigt nöjd med, "Barcelona sessions" (2014), var det få andra som brydde sig om. Kanske för att det lät som ett försiktigt svar på när Martin Stenmarck tolkade Keane. Eventuellt för att låtarna helt enkelt var för svaga och produktionen för platt och generisk.

Måns resonerar kanske rätt som struntar i att trycka på den gamla schlagerknappen och serverar publiken en sida av sig själv som få kommit i kontakt med. Men åskådarnas respons är så lam att det känns om Eric Saade kuppat sig in på Gröna Lund och smulat ner valium i sockervadden som säljs på tivolit.

Väldigt få bryr sig om Barcelonalåtarna eller reagerar på de nya spåren. Helt rimligt.

Huvudpersonen hamnar snabbt i en uppförsbacke där varje låt blir en kamp. Mycket på grund av de fantasilösa arrangemangen. Det blir mycket rock, men aldrig någon omfamnande arenarock. Det trummar på, men det kommer aldrig något beat.

Jag tror inte att Zelmerlöw är oinspirerad, men han känns energilös framför scenens M-logga (som påminner lite för mycket om Maroon 5). Det kan vara premiärnerver, men det kan också vara konsekvensen av ett schema så späckat att vem som helst hade gått in i väggen med pannan först för länge sedan. Det känns inte som en slump att en del av mellansnacket ägnas åt ointressant gnäll över vissa sura kommentarer på sociala medier.

Å ena sidan känns det väldigt lagom med bara elva låtar. Å andra sidan känns den snåla och oengagerade låtlistan som en konsekvens av tidspress och självtvivel.

"Heroes" pekade ut en ny riktning för Måns Zelmerlöw, men den här premiärkvällen känns det mest som han leder ett coverband som gett upp sina drömmar för länge sedan.

Mums-mums verkar inte riktigt veta vem han är som artist, eller vem han vill bli.

Förhoppningsvis är det bara ett olycksfall i arbetet, men den här premiären kan bara beskrivas som ett svettigt Månsterfiasko.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!