Anders Nunstedt
Måns Zelmerlöw hyllades storligen och rättmätigt innan, under och efter triumfen i Wien.
När "Heroes" körde om och gasade ifrån ryskan och italienarna i Eurovisionfinalen efter visst raffel kändes det fullt logiskt.
Lundasonen är ett superproffs i rutan. Hans nummer var fulländat i sammanhanget, och listframgångarna som följt efter den historiska triumfen kan fortfarande vara början på något stort.
Men Mums-mums, som hittills inte lyckats göra sig känd som en hejdundrande albumartist eller en sanslös livesensation, har en del att jobba med.
En hel jävla del, faktiskt.
Så här långt har 28-åringen gjort tre album. Det enda han själv tycks vara riktigt nöjd med, "Barcelona sessions" (2014), var det få andra som brydde sig om. Kanske för att det lät som ett försiktigt svar på när Martin Stenmarck tolkade Keane. Eventuellt för att låtarna helt enkelt var för svaga och produktionen för platt och generisk.
Måns resonerar kanske rätt som struntar i att trycka på den gamla schlagerknappen och serverar publiken en sida av sig själv som få kommit i kontakt med. Men åskådarnas respons är så lam att det känns om Eric Saade kuppat sig in på Gröna Lund och smulat ner valium i sockervadden som säljs på tivolit.
Väldigt få bryr sig om Barcelonalåtarna eller reagerar på de nya spåren. Helt rimligt.
Huvudpersonen hamnar snabbt i en uppförsbacke där varje låt blir en kamp. Mycket på grund av de fantasilösa arrangemangen. Det blir mycket rock, men aldrig någon omfamnande arenarock. Det trummar på, men det kommer aldrig något beat.
Jag tror inte att Zelmerlöw är oinspirerad, men han känns energilös framför scenens M-logga (som påminner lite för mycket om Maroon 5). Det kan vara premiärnerver, men det kan också vara konsekvensen av ett schema så späckat att vem som helst hade gått in i väggen med pannan först för länge sedan. Det känns inte som en slump att en del av mellansnacket ägnas åt ointressant gnäll över vissa sura kommentarer på sociala medier.
Å ena sidan känns det väldigt lagom med bara elva låtar. Å andra sidan känns den snåla och oengagerade låtlistan som en konsekvens av tidspress och självtvivel.
"Heroes" pekade ut en ny riktning för Måns Zelmerlöw, men den här premiärkvällen känns det mest som han leder ett coverband som gett upp sina drömmar för länge sedan.
Mums-mums verkar inte riktigt veta vem han är som artist, eller vem han vill bli.
Förhoppningsvis är det bara ett olycksfall i arbetet, men den här premiären kan bara beskrivas som ett svettigt Månsterfiasko.