Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Magi.., Maggio

Veronica Maggio på Gröna lund.Foto: Magnus Liljegren / All Over Pres

Det börjar lite trevande, i viss motvind.

Men det slutar med en rejäl dos popmagi, framförd i en ljum försommarbris.

Veronica Maggio är tillbaka, och hon visar att hon har en ny succésommar inom räckhåll.

Spelningen

Veronica Maggio

Gröna Lund, Stockholm

Publik: 17 000 (fullsatt).

Vem: Veronica Maggio, 34, kommer från Uppsala men bor i Stockholm. Hon har gett ut fyra album och börjat skriva låtar för skiva nummer fem.

Vad: Första spelningen på sommarturnén, och även första konserten på Gröna Lund för säsongen. I dag (fredag) står Zara Larsson på Grönans stora scen.

Betyg låt för låt

"Hädanefter"

Omstöpt version. Maggio sjunger ovanpå coola gitarriff.

"Trädgården en fredag"

Maggio tar av sig fuskpälsen, avslöjar världens kortaste shorts och avlossar en poprefräng.

"Välkommen in"

Allsång så mäktig att den måste hörts ända bort till sälarna på Skansen.

"Satan i gatan"

Maggio sänker tempot, sjunger intensivt i höga klara toner.

"Finns det en så finns det flera"

Bandet bjuder upp till dans. Publiken börjar shejka redan i basintrot.

"Mörkt"

Singer/songwriter-Maggio når inte riktigt fram...

"Jag lovar"

...men det vänder när hon skuttar runt på tivoliscenen som en spattig Lisebergskanin.

"Måndagsbarn"

Det här vykortet från förr börjar kännas lite slitet.

"17 år"

Mer "retro". Som bandet förstärker med att lira soul, och Maggio med att vifta med händerna mot himlen.

"Va kvar"

Ett indiediscobeat hårdare än asfalt. En refräng som ännu en gång visar sig ha en medryckande effekt på åhörarna.

"Låtsas som det regnar"

Den storslagna balladen förses med ett Bristolbeat. Publiken lajkar direkt.

"Mitt hjärta blöder"

Suggestiv version som stegrar sig hela tiden.

"Space invades my mind"

Maggio klär på sig en silverkjol, och får sällskap av Maja Francis i samma utstyrsel. Sedan följer en Di Leva-syntig duett med Kate Bushiga ambitioner, en bas som får marken att vibrera och en refräng som går "Ah ah ah". Maggios första engelska nummer får godkänt, men det kanske tar sig.

"Dallas"

Trummorna smattrar. Svänget är tillbaka.

"Jag kommer"

2000-talets bästa indiepopsingel får alla åkattraktioner att se ut som veteranbilarna. Grönan hoppar groda. VM ordnar VM i allsång.

"Hela huset"

Hela spökhuset vaknar. Folkpop när den är som sommarvarmast.

Extranummer

"Snälla bli min"

Veronica och ett piano och en smått magisk version som får luften att stå stilla.

"Sergels Torg"

Maggio sätter punkt med en uppspelt och lycklig stockholmsserenad. En maffig triumf lätt att bry sig om.

Det är som det är: Gröna Lund ligger där det ligger.

Ibland kommer vindarna från fjärden, då blåser ljudet obönhörligen bort och stämningen hotar att sjunka snabbare än skeppet Wasa.

Men det visar sig att vädergudarna, nyckfulla som få under den här delen av maj, bara påminner om sin existens den här kvällen. Sedan drar de sig tillbaka, och låter musiken stå i centrum.

Det är oklart om Maggio uppfattar väderdramat från scenkanten. Hon öser på från start, fullpumpad med nervigt premiäradrenalin i kombination med en fokuserad övertygelse om att det här ska kunna bli något minnesvärt - trots att senaste albumet kom 2013. Trots att låtlistan är en suddig fantombild av den turné som reste land och rike runt i fjol.

Men Maggio, som gick från kreddig popsångerska till ett landsomfattande fenomen med "Satan i gatan" (2011), motbevisar alla gamla sanningar om att man måste vara aktuell för att relevant. Hennes relation med publiken börjar likna Håkan Hellströms. Hon har texter och melodier som skär igenom skvalet på Spotify samtidigt som de höjer sig över det effektsökande popbruset, och hon har låtar som kan initiera allsång redan när introts första ackord kommer farande genom luften.

Ska man ha några invändningar, förutom dem som gäller de inledande kastvindarna, så handlar de om att konserten bjussar på väldigt få överraskningar. Men ska man vara ärlig så spelar det ingen roll.

Veronica Maggio klär i rollen som popstjärna. Hon är skör men stark. Musiken är lätt, men låtarna bär ofta på en underliggande sorg. Konserten är baserad på säkra kort, men rymmer ändå åtskilliga magiska små trick.

Det är förvisso fullsmockat, men det finns tacksammare arenor. Maggio och hennes band struntar dock fullständigt i att akustiken skulle få Carneige Halls ljudtekniker att begå harakiri. De omfamnar publiktrycket och den tillhörande tivolikakafonin och pumpar metodiskt upp stämningen i nummer efter nummer. Samtidigt vågar Maggio lätta på gasen, stanna upp och blunda, och fyller sina 90 minuter med en musikalisk spännvidd som imponerar.

Ju längre konserten går, desto intensivare blir stämningen. Desto mer känns de snabba publikfriarna och de tvära inbromsningarna i maggropen.

När konserten är slut, efter två vitt skilda men väldigt vackra extranummer, är det som att stiga av en häftig bergochdalbana. Man är lite omtumlad, lite lycklig, lite yr - och väldigt sugen på mer.