Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Nunstedt

James Gandolfini var den ultimata maffiabossen

James Gandolfini var den ultimata maffiabossen.

I rollen som Tony Soprano var han lätt att älska. Trots att hans rollfigur var ett kriminellt ärkesvin och en plågad, svekfull familjefar.

I närmare tio års tid gjorde Gandolfini sitt livs rollprestation.

Det är bara ett par veckor sedan Writers guild of America utsåg "Sopranos" till den bästa tv-serien någonsin.

Med det manuset, de regissörerna och - inte minst - den castingen var den utnämningen inte särskilt märklig. Själv hade jag gjort exakt samma val. Jag fastnade snabbt för serien när den började visas på tv och beställde den dyrt på amerikansk dvd, och slog här om året till på den kompletta boxen (hela serien tål att ses om).

Nyckelpersonen i skådespelarensemblen var förstås Tony Soprano, maffiabossen själv. Hade inte James Gandolfini spelat sin roll som sårbar familjefar och tung maffiaboss med sådan självklarhet hade serien troligtvis aldrig passerat pilotavsnittet.

Skaparen David Chase har berättat att det inledningsvis fanns en stor skepsis hos kabelkanalen HBO huruvida serien var något att satsa på. I slutänden blev "Sopranos" banbrytande.

Tony Soprano klarade sig genom sex säsonger av "Sopranos" utan en hjärtattack. Han fick panikattacker, han var en jagad man med sviktande hälsa - han blev skjuten. Men på något sätt kom han alltid tillbaka.

Allt annat hade förstås varit otänkbart. Tony Soprano var seriens hjärta och själ, och även om andra karaktärer var minst lika bra utmejslade och gestaltade så var de inte omistliga. Det fanns bara en huvudroll som omöjligen kunde skrivas ur manus, Tony själv.

I natt skrev Gandolfini själv ur sig från alla tänkbara fortsättningar av tv-klassikern. Att den överviktige skådespelaren plötsligt dog i en hjärtattack - på Sicilien! Ironin! - var kanske inte helt oväntat. Det rykte som omgav 51-åringen var inte ryktet av en renlevnadsman.

På det planet skilde sig Gandolfini inte från sin rollfigur.

I "Sopranos" sista, magnifika, avsnitt ”Made in America” satt Tony på en kvarterskrog för en familjemiddag, Journeys ”Don’t stop believin’” spelades i bakgrunden. Familjen såg illavarslande lycklig ut.

Efter några minuter tystnade musiken tvärt och rutan blev helt svart i vad som kändes som en evighet.

Sedan började eftertexterna rulla.

Den tomheten. Det är lite så det känns just nu.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!