Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Nunstedt

Hjärnsläppet tydligt – när männen får gitarrerna

Halvvägs in i Tomas Andersson Wijs dag är det dags för veckans aktivitet - att skriva en låt tillsammans.

Det går till så här: killarna får varsitt instrument, tjejerna får sitta bredvid och heja på.

Kämpa TV4.

Är det talande eller inte att det blir som det blir?

Förvisso bär de flesta männen i årets upplaga av "Så mycket bättre" sina instrument som en accessoar. Ingen reagerar till exempel på att se Tomas Andersson Wij med en gitarr. Han bär ju instrumentet varje lördag den här hösten, i programmets vinjett.

Men vad hade det kostat TV4 att skaka fram några instrument åt de kvinnliga artisterna? Varför fick, till exempel, Kikki aldrig chansen att bidra med sitt dragspel?

Rollfördelningen när låten ska spånas fram påminner pinsamt nog om genusdiskussionerna i Grotescos "Ladies night"-avsnitt.

Killarna kör på, inte för att det pågår en manlig konspiration utan för att de inte tänker efter.

Kanske var hjärnsläppet en följd av redaktionens desperata fokus på att hitta någon slags feelgoodstämning i ett program som "Tompa" redan inledningsvis anar kommer att ha en "övervikt på allvar".

Trots en champagnefrukost samt ett utdraget prank baserat på det trötta skämtet om Unos "balle" blir det snarare en överdos av allvar.

Man kan tycka att Andersson Wij är medskyldig till det. Han har liksom ingen "Manboy" eller "Papaya coconut" i sin repertoar. Det svenska vemodet bor i hans musik. Melodierna påminner ofta om vegetationen på Stora alvaret.

Karga, med ett andäktigt skärpedjup.

Kanske bidrar veckans många videoklipp av super 8-karaktär till att den melankoliska känslan ligger som ett retrokolorerat Instagramfilter över hela avsnittet.

Men det största problemet är att artisterna letar efter ingångar där de kan inkludera sina personliga trauman i tolkningarna.

Vi kanske kan kalla det "Jag och min far"-syndromet.

Det behöver förvisso inte vara något fel på en hederlig gammal snyftare, men sammantaget blir det stora allvaret nästan komiskt. 

Moneybrother gör om texten så att hans tolkning handlar om en kompis som han begravt. Kikki skriver om "Hälsingland" så att den riktas till hennes försakade barn. Gravallvaret kulminerar när Eric Saades morfar återigen dyker upp i bild.

Covern får sedan handla om hans morfar, som gick bort för snart tio år sedan. Det är lite som att lyssna på en åttaårings sorgearbete när känslorna svallar över.

Jag vägrar tro att saknaden är oäkta, men allvarligt talat:

Saades överdrivet emotionella tillägnan blir en symbol för ett program som har tappat det på många punkter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!