Ett haveri som talar för Sverige

Den svindyrt led–bestyckade scenen var maffig!

Men sen då?

Eurovision håller verkligen fast benhårt i den gamla traditionen att öppna med en riktigt risig semifinal.

Det är ändå inte på tisdagarna man sätter nya tittarrekord. Det är ändå bara de mest inbitna som orkar bry sig om att Eurovision är i gång så här dags. 

Så visst – det finns en slags poäng med att klara av de omodernaste obegripligheterna och det värsta bottenskrapet direkt.

Nu kan det bara bli bättre, liksom.

Och ska man blicka framåt en smula så borde det rimligtvis vara positivt att gå till final via ett tuffare kval. Det betyder högre status och bättre buzz.

Dessutom har de tittare som faktiskt följer rubbet favoritlåtarna i färskt minne när det väl vankas finallördag.

Så grattis John Lundvik – till att du slapp vara en del av det här musikaliska och visuella haveriet till semifinal. Det var en liten delseger på vägen.

Apropå seger så lyckades jurygrupperna samt tv-tittarna från de deltagande nationerna smått mirakulöst vaska fram tio ”vinnare” till sist. Starkt jobbat.

Visst, Australien kan gå bra även fortsättningsvis med sitt bisarrt överdådiga nummer. Landet down under var mer Eurovision än något land från Europa den här kvällen.

Men den stora vinsten var att Islands stenhårda syntschlager höll för trycket.

Det gav nödvändigt syre till en kväll där underhållningen kippade efter luft.

De var, rätt och slätt, fantastiska.

Det finns hopp om framtiden när ett BDSM-pyntat fyrverkeri, som kramar om provokativa tyskar som DAF och Rammstein, får de största ovationerna i det knasiga, flaggviftande pressrummet.

Att stå ut i mängden är en konst inte alla bemästrar, men islänningarna gör det utan att ens få en svettdroppe i sina ilskna pannor.

Dessutom har Hatari faktiskt stått ut på ett annat sätt. Inte nog med att ”Hatrið mun sigra”, på ett synnerligen omvänt sätt, är en sång om fred.

Hatari har viftat med sin spektakulära fredsfana ända sedan de landade i Israel. I stället för att åka direkt till hotellet eller arenan drog de till Västbanken och pratade stillsamt om apartheid och ockupation under en eftermiddag. Ett politiskt ställningstagande som verkligen inte hör till vanligheterna i den här bubblan. Man behöver inte hålla med dem eller hålla det emot dem. Det är likväl uppfriskande.

Det finns hopp, som sagt.