Anders Nunstedt
Även i ett bejakande Friends Arena är det svårt att slå ifrån sig tanken.
Är det inte dags att tänka på refrängen?
Det är ju oundvikligt att minnena av Rolling Stones storhetstid bleknar för varje ny turné de genomför. Visst finns det gott om film från när det begav sig, och skattkistan med nostalgimaterial tycks aldrig sina för dem som vill drömma sig tillbaka till den tid som flytt. Den första december ger bandet exempelvis ut "On air", med BBC-inspelningar från 60-talets första hälft.
Även "No filter"-turnén är nostalgisk. Det är givetvis ofrånkomligt, men det är inte särskilt spännande att uppleva den här konserten i ljuset av den förra europaturnén. Det borde blinka ett "R" uppe i de enorma LED-skärmarnas högerkant, så många repriser blir det. Så slow motion-mässigt är utförandet. Åtminstone i vissa partier.
Mick Jagger, 74, är förvisso en unik frontfigur. Hans arbetsinsats på scenen är anmärkningsvärd redan i inledande "Sympathy for the devil". Han dansar som att han konstant får små elchocker genom den elastiska kroppen. Sångaren är oerhört inkluderande, tjoar konstant på svenska och klappar i gång publiken med en smått utmattande frenesi.
Så bra var konserten
Rolling Stones
Friends Arena, Solna
Publik: 50 000.
Vem: Rolling Stones bildades 1962 och räknas som världens största rockband alla kategorier, genom alla tider. Består i dag av Mick Jagger (sång) Keith Richards (gitarr), Charlie Watts (trummor) och gitarr-rookien Ronnie Wood (anslöt 1974).
VAD Den 27:e Sverigespelningen för Stones, som senast spelade på Tele 2 Arena 2014. Engelsmännen har döpt den 14 datum långa europaturnén till "No filter". Förband i Sverige: Hellacopters. På scenen backas bandet upp av åtta musiker.
Men var är framåtrörelsen?
Svaret är väl att den drabbades av handlingsförlamning för länge sedan. Nytänk existerar inte längre hos den här kvartetten. Ett par skitiga bluesnummer från "Blue and lonesome" ändrar inte på helhetsintrycket. Allt handlar om att ge publiken en koncentrerad dos påminnelser om vilka fantastiska låtar bandet en gång var kapabla till.
Man behöver ha ett väldigt generöst nostalgifilter för att köpa hela "No filter"-paketet rakt av.
Men Stones löser till slut uppgiften med en slags trubbig charm.
Mick Jagger är i en klass för sig. Men även övriga bandmedlemmar förefaller stundtals inspirerade, rentav spelglada. Har "Gimme shelter" låtit bättre tidigare? Självklart.
Kan den här upplagan ens framföra den bättre än de gör under den här kvällen? Tveksamt.
Det är sådana detaljer man får ta med sig när ljudet svajar och vissa nummer är förvånansvärt otajta.
Men någonstans måste man ändå ge Rolling Stones rejält med kredd. De räcker inte alltid hela vägen fram, men blixtrar till tillräckligt ofta.
Fast blir det någon nästa gång får de komma med något nytt. Kvoten för acceptabla liverepriser är fylld.
BETYG LÅT FÖR LÅT:
"Sympathy for the devil"
Snygg entré, där bildskärmarna går i blodrött. Mick Jagger, i glittrigt blå kavaj, struttar mest omkring och ser ut som världens coolaste 74-åring.
"It's only rock’n’roll (but I like it)"
Keith Richards drar i gitarrsträngarna. Ronnie Wood retrotuggar på sina. Stökig, men också lite trög, version.
"Tumbling dice"
Bättre swagger här: Kören hoppar in i ljudbilden och adderar soul till rocken.
"Just your fool"
Buddy Johnson-blues med Mick på inspirerat munspel.
"Ride 'em on down"
Bandet står tätt samlat i Jimmy Reed-covern och myser. Men källarblues gör sig inte i jättearenor av det här slaget.
"Under my thumb"
Tillbakalutad feelgoodrock som hade mått ännu bättre utan Keith Richards slarviga gitarrinsats.
"Sweet Virginia"
Mick Jagger plockar fram akustiska gitarren och leker countryrocker. En underskattad talang hos det här bandet.
"You can't always get what you want"
Körsektionen - Sasha Allen, Bernard Fowler - kliver fram igen i en lång version. Men den här lät betydligt mer inspirerad på förra turnén.
"Paint it black"
Fortfarande elak.
"Honky tonk women"
Kobjällra och honky tonk-blås. Stones trivs, och Keith Richards tar personlig revansch i koncentrerat solo.
"Happy"
Keith Richards vid mikrofonen. Framkallar stundtals känslan av ett uppsluppet garageband, plus boogieblås.
"Slipping away"
Trist "Steel wheels"-nummer där det låter som att tiden har sprungit ifrån Keiths stämband. Riktigt jävla rejält.
"Miss you"
Mick Jagger dansar disco till snygg grafik, men den här halvhjärtade versionen hade aldrig släppts in på Studio 54.
"Midnight rambler"
Man vet aldrig när den här bluesmackan ska fatta eld. Ibland händer det bara. Men i Friends tar det tid innan Stones hittar glöden.
"Street fighting man"
Olyckligt otajt version. Känns som att hela bandet får kämpa för att hitta sin synk.
"Start me up"
Ljudet av ett band som går på rutin i stället för på känsla...
"Brown sugar"
...men så blixtrar det till igen. Bonus: Jagger dansar som ett sockerchockat barn.
"Jumpin' Jack Flash"
Stones har kvar gas, gas, gas i tanken.
Extranummer:
"Gimme shelter"
Härligt ruffig och löjligt cool version. Sasha Allen är inte Lisa Fischer, men den här intensiva körstämman sätter hon verkligen.
"(I can't get no) Satisfaction"
Det klassiska riffet i all ära: pliktskyldig final som vägrar tända till.