Anders Björkman
Efter två magra år blommade ”Allsång på Skansen” igen. Sanna Nielsen fick starta sin sista säsong med en specialskriven text om allsången och om sig själv. Och utan att andas emellan, annonserade hon återuppståndna The Ark, som körde en av sina rökare med Ola Salo i avancerade poser.
Det var 13 intensiva minuter som satte stämningen för hela kvällen. Redan där var premiären hemma. Sanna Nielsen var kanske lite övertänd i inledningen, men med sin rutin landade hon rätt. Och hon hade populära artister att presentera.
Mello-vinnaren Cornelia Jakobs gjorde en bra Skansen-variant av sin ”Hold me closer” och sjöng allsång med mormor och morfar i ”Sånt är livet”. Jill Johnson sjöng en låt till sin dotter och ledde publiken i Gärdestad-låten ”Himlen är oskyldigt blå”. Sanna Nielsen tog själv upp Berghagens ”En kväll i juni”, som ytterligare höjde stämningen.
Premiären hade också en överraskning, när Kikki Danielsson, som fyller 70, hyllades med ett medley av Kikki-hits, där gamla scenkompisen Elisabeth Andreassen oannonserad dök upp. Ett inslag som fungerade och publiken sjöng spontant med i låtarna.
SVT verkar ha ansträngt sig för att ta tillbaka ”Allsång på Skansen”. Borta var konstruerade jippon och utklädda amatörer. Borta var framför allt pandemi-appen, där tittarna skulle sjunga i nederkanten av tv-bilden, men mest visade upp barn och hundvalpar.
Sådant behövs inte när man har en levande publik, som inte behöver hetsas till sång. Och så krävs det låtar som går att sjunga.
Allsången tog vara på sig själv och sin egenart i den varma sommarkvällen.
Finalen var läcker. The Ark i guldlamé visade att publiken, trots tio års uppehåll, inte glömt deras låtar. I sina gyllene uniformer såg The Ark ut som en amerikansk tivoliorkester och borde marscherat ut genom publikhavet.