Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Björkman

"Monica ett lingonris i ett cocktailglas"

BILDSPECIAL: Så minns vi Monica Z.
Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar.
Man kommer inte förbi strofen i Tage Danielssons dikt, som är en perfekt bild av Monica Zetterlund, en av 1900-talets stora svenska sångerskor.
Anders Björkman.

"Swedish sensation"

hette hennes första platta på 50-talet och den titeln var bättre än någon anade på den tiden. Monica Nilsson föddes i Hagfors 1937 och debuterade till farsans dragspel när hon var 15. Snart kom danske orkesterledaren Ib Glindeman till Värmlandsskogen, hörde flickan, fick henne att sluta som telefonist och åka med bandet i Köpenhamn. "Swedish sensation" var på gång, hon sjöng i England och Frankrike redan 1959. Och det var i Paris hon hade sin tvådagarsromans med filmstjärnan Marlon Brando. Hon visste inte riktigt vem han var och han kallade henne för "Sven". Sedan blev det New York, klassiska jazzklubbar, dåtidens kända musiker och Steve Allens tv-show. Många var förvånade när den hyllade jazzsångerskan gjorde krogkabaré och började sjunga på svenska. Men det var förstås inte vilken svenska som helst, Beppe Wolgers och Pär Rådström skrev texter.

Hasse Alfredson och Tage Danielsson

gjorde henne till primadonna redan i första revyn "Gröna hund" 1962 och sedan var hon med i det mesta. "Hålligång", "Gula hund", "Spader Madame", "Glaset i örat", "Svea hund"... Povel Ramel sjöng med henne i "På avigan" och "Karamellodier" och redan 1964 gjorde hon Sjörövar-Jenny i "Tolvskillingsoperan". Under 60-talet och 70-talet sjöng hon också jazz vid konserter och på skiva. Med internationella stjärnor som Thad Jones och Bill Evans och med svenskar som Arne Domnérus och Bengt Hallberg. För att bara nämna några. Alla älskade att jobba med Monica Z.

Hon gjorde elva filmer

och visade naturlig talang. Men det var två roller som gjorde henne riktigt folkkär. "Söderkåkar" 1970. Det gamla lustspelet blev tv-serie och överraskningen var Monica Zetterlund som pigan Malin, hon som blir uppvaktad av både brevbäraren och polisen. – Ja, se karlar, dä ä mitt liv dä, sa Malin på Hagforsdialekt och snart gick halva Sverige omkring och upprepade repliken. "Utvandrarna" 1971. I filmatiseringen av Vilhelm Mobergs romaner, så gick lika överraskande rollen som Ulrika i Västergöl till Monica Zetterlund. Med stor kraft spelade hon den bespottade byhoran, som far till Amerika och blir gift med en präst. I dag, 35 år senare, så förbluffas man över hur bra hon fortfarande är. Samtidigt klingar hennes populäraste låtar: "Att angöra en brygga", titelmelodin till filmen. "As time goes by" med Tage Danielssons svenska text. Owe Thörnqvists ljuvliga "När min vän". Beppe Wolgers vackra Stockholmsporträtt i "Sakta vi gå genom stan". Hon fick dem att växa, hon fick dem att leva.

Monica Zetterlund hade

en enorm karriär, men själv tyckte hon inte det var så märkvärdigt. Hon var en cool jazzlady, hon var en bredbent komiker. Folklig och sofistikerad. Visst hade han rätt, Tage Danielsson: Ett lingonris i ett cocktailglas.