Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Björkman

Jag blev varnad – fråga INTE om Bond-filmerna

"Var en barndoms hjälte".
Sean Connery 1999.Foto: PIERO OLIOSI / POLARIS POLARIS IMAGES

Han var den första som sa ”My name is Bond, James Bond”.

Sean Connery var redan från början perfekt som agent 007, rätt utseende, rätt utstrålning, elegant och farlig.

Han skapade James Bond, en av filmhistoriens mest berömda och långlivade filmfigurer.

James Bond var det största som fanns på bio under andra hälften av 1900-talet. ”Agent 007 med rätt att döda” efter Ian Flemings böcker gav guld och dubbelproducenterna Cubby Broccoli och Harry Saltzman var glada över att de för säkerhets skull skrivit långtidskontrakt med den unge skotten. 

Det kom snabbt två filmer till, ”Agent 007 ser rött” och ”Goldfinger”. Bond kopierades och parodierades och blev ett stilbegrepp. Ytterligare två, ”Åskbollen” och ”Man lever bara två gånger”, innan Connery sa nej. Han ville inte bli en kopia av sig själv.

Sean Connery var en fattig pojke från Skottland, som slutat skolan som 14-åring, tog de jobb han kunde få. Musikal på turné, fotomodell, reklam, statistroll. Unge Sean var lång, snygg och vältränad.

När han blev stjärna och fick miljongage glömde han aldrig sin bakgrund. Han gillade fotboll, han stödde partiet som ville att Skottland skulle lämna England, han läste sig till bildning och kunskap på egen hand och han var noga med pengar. 

Connery misstrodde filmproducenter som blev feta på fattiga skådespelare, struntade i myten om snåla skottar och hyrde en halv revisorsfirma för att granska kontrakt och löften om procentandelar.

Connery gjorde andra roller även under Bond-tiden och det som skakade producenterna mest var att han uppträdde utan den lilla toupén som agent 007 bar. Men Bond-imagen överlevde det också.

När rollen togs över av George Lazenby, ”engångs-Bond”, då blev Connery förbannad och var tillbaka i ”Diamantfeber”. Han ville inte att figuren skulle förstöras av en amatör. Med Roger Moore som Bond var Connery lugn. Han kände Moore, gillade att han varierade med humor.

Utan Bonds löshår gjorde han en rad minnesvärda roller. Några favoriter är den åldrade Robin Hood mot Audrey Hepburn i ”Robin Hood – äventyrens man”, munken i ”Rosens namn”, Indianas farsa i ”Indiana Jones och det sista korståget”, ubåtskaptenen i ”Jakten på Röd Oktober”, fången i ”The rock” och förstås irländaren i ”De omutbara”, som gav honom en Oscar för bästa biroll.

”Mannen som ville bli kung” blev ingen av hans största succéer, men jag minns den eftersom jag då träffade honom. Inspelning i Atlasbergen i Marocko. Connery och Michael Caine i en Kipling-historia i regi av John Huston.

I en paus satt vi, Sean Connery och jag, i en grässlänt och drack kaffe i plastmugg. Han var lätt att prata med, nedtonad och smårolig. 

Jag hade blivit varnad av filmbolagets pressperson. Fråga INTE om Bond-filmerna, då kan Sean bli sur. Filmbolaget ville förstås att vi bara skulle prata om nya filmen.

Men där på hög höjd i en strimma värmande sol i de höga och kyliga Atlasbergen, så frågade jag i alla fall vad han nu tyckte om de gamla Bond-filmerna. 

– De håller fortfarande. Jag har alla hemma, så jag kan visa dem i källaren. Ungarna tycker de är kul att titta på.

Expressens tv-krönikör Anders Björkman minns intervjun med Bondlegenden.