Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kjell Lönnå hittade sin fru Ulrika i publiken

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Kjell Lönnå med hustrun Ulrika
Foto: Suvad Mrkonjic
"Mest stolt är jag över att i elva år ha samlat körsångare från hela Sverige i Globen. Vi fick sätta en gräns vid 3 000-4 000 människor som medverkade. Jag minns dessa konserter, som vi spelade in på cd, med glädje", säger Kjell Lönnå.
Foto: Kristofer Lönnå
"Att leda tre körer ger mig energi och livsglädje. Jag har en kör på måndagarna och två på tisdagarna och har absolut inga planer på att lägga av", säger Kjell Lönnå, 80, programledare och körsångsledare.
Foto: Kristofer Lönnå / © KRISTOFER LÖNNÅ 2014
Foto: Christian Örnberg

När Kjell Lönnå fick syn på Ulrika i publiken kände han genast att "där sitter min livskamrat".

50 år senare firar paret nu guldbröllop.

– Det finns än i dag en attraktion och trånad när jag ser henne, säger den 80-årige körsångsledaren i en stor intervju om genombrottet i tv, den tidigare utbrändheten och hur han gör för att fortfarande orka leda tre körer.

Kjell Lönnå berättar gärna om den där höstdagen 1965 då han var ute på en visturné och fick syn på Ulrika.

– Dels var hon vacker och när jag i pausen pratade med henne och fick veta att hon gick på Konstfack och var dotter till en kyrkoledare blev jag ännu mer intresserad. Jag hade ju gått Beckmans reklamtecknarskola och var son till en baptistpastor. Att Ulrika dessutom antog utmaningen att sjunga när jag i pausen satte mig vid pianot gjorde mig alldeles paff. Hon sjöng riktigt bra, men inte som en solist, minns Kjell.

Han skrev kärleksbrev, men fick inga svar.

– Ulrika ville väl hålla mig på halster. Först tre månader senare fick jag ett julkort och där stod det bara "God jul/Ulrika".


LÄS MER: Kjell Lönnå tackade nej till David Letterman


Berättar om det som inte fick plats i dokumentären "Kjell Lönnå - ett liv i körsång"

Kjell Lönnå hade hört att Ulrika skulle fira nyår med vänner i Stockholm och han bilade dit och erbjöd skjuts hem.

– Sedan dess har det varit vi, säger Kjell och berättar att han och hustrun firar guldbröllop dagen före nyårsafton.

Vi ska återkomma till hur makarna lyckats hålla liv i sin relation i så många år, men först några ord om SVT:s "Kjell Lönnå - ett liv i körsång" som visades i torsdags.

Hur kom det sig att du tackade ja till att medverka i dokumentären?

– Jag blev både smickrad och kände lite bävan när filmaren Jörgen Bodesand frågade mig. Är mitt liv verkligen något att berätta om, tänkte jag. Jörgen har följt mig i två år, på körövningar, resor och med familjen. Jag är van att styra det mesta själv - det ligger i mitt jobb - men Jörgen organiserade detta själv och jag ställde upp när han ville det.

– Det kan vara en poäng med att en annan människa väljer vad som ska vara med. Att jag har sjungit i påven Johannes Paulus II:s våning två gånger med körer kom inte med och heller inte det faktum att jag hade hand om sången vid Olof Palmes begravning. Men vid förhandsvisningen av dokumentären på en biograf i Sundsvall applåderade i alla fall publiken och verkade tycka att det var bra.

Jag läste att du som ung lyckades springa 100 meter på 11 sekunder blankt?

– På den tiden sprang man på kolstybb och grävde egna startgropar i stället för att använda startblock, men jo, det stämmer. Det var då jag gjorde lumpen som militärpolis och deltog i ett polismästerskap i Oxelösund. Mina tre bästa ämnen i plugget var teckning, musik och gymnastik, de så kallade övningsämnena.

– Sådan där superform hade jag bara till några år, men då jag i 25 år arbetade som lärare sprang några kolleger och jag sex-sju kilometer på morgnarna och ibland långlopp på 2,5 mil. Sedan ett par år tillbaka springer jag nästan ingenting, men jag går olika sträckor och håller ett bra tempo.


LÄS MER: Lönnå tycker att alla ska göra en insats för världens barn


Kjell Lönnå
Foto: Kristofer Lönnå / © KRISTOFER LÖNNÅ 2014

"Det här ska jag hålla på med", tänkte Lönnå då han var med i barnkören

Det var mamma Karin som introducerade dig för musiken?

– Ja, hon var exceptionellt musikalisk, hade en vacker sångröst och spelade piano. Jag började ganska tidigt klinka på vårt piano hemma. Mamma gav mig tre ackord: C, G och D. Mamma rättade mig inifrån köket och sade vilket ackord jag skulle ta i stället om det blev fel. Så småningom sjöng hon en stämma och min bror Harry en annan medan jag spelade.

– Jag var med i en barnkör i Gävle och tänkte "Gud, det är ju rena drömmen att stå här och sjunga, fullständig harmoni, där vi alla är beroende av varandra. Det här ska jag hålla på med".

Men du tog inga musiklektioner?

– Bara för mamma. Egentligen är jag autodidakt och lärde mig själv innan jag i efterhand tog en musiklärarexamen och fick behörighet. Kanske har det bidragit till att jag har fått en lite friare stil.

Din pappa var frikyrkopastor och ni flyttade från Smedjebacken via Sundbyberg och Gävle till Sundsvall. Hann du få några vänner?

– Det var ständiga uppbrott, men det var en nyttig läxa att anpassa sig till nya människor och hitta nya sammanhang. I och med att pappa var pastor fanns det ju också en gemenskap i kyrkan att ingå i.

Vänner som är pastorer har berättat att deras barn någon gång svurit för att göra lite uppror...?

– Pappa och mamma var väldigt toleranta, inte alls hårda. Visst fanns det på 1940-talet tydliga regler om att man exempelvis inte skulle svära, men jag smög undan och smygrökte och gick på bio fast man inte skulle det. I och med att mina föräldrar var så vidsynta hade jag inget större behov av att göra uppror. Hela mitt liv upptogs också av musik och sång. Som 14-åring började jag skriva musik och som 15-åring bildade jag en egen ungdomskör. Genom kyrkan fick jag en plattform där man fick medverka, inte uppträda. Det var dåtidens kommunala musikskola.



Fakta/Har fått kungamedalj

• NAMN: Kjell Olov Lönnå.

• ÅLDER: 80.

• YRKE: Körledare, programledare, kompositör, konstnär. 

• BOR: Lägenhet i Sundsvall, sommarställe på Alnö.

• FAMILJ: Hustrun Ulrika, 73, textilkonstnär. Barnen Karin, 48, och Kristofer, 46. Två barnbarn. 

• INKOMST AV TJÄNST: 447 700 kronor (2015).

• FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Smedjebacken. Växte upp med brodern Harry i Sundbyberg, Gävle och Sundsvall. 

• FÖRÄLDRARNA VAR: Titus Lönnå, baptistpastor, och Karin Lönnå, engagerad i frikyrkan.

• UTBILDNING: Reklamtecknare vid Anders Beckmans skola (1955-57), musiklärarutbildningen vid Lärarhögskolan i Kalmar (1971).

• KARRIÄR I URVAL: Bildade 15 år ung en ungdomskör i Elimkyrkan i Sundsvall. Typograf på Sundsvalls tidning, musik- och teckningslärare i 25 år, frilansproducent i radio och tv, producent på Sveriges radio. Startade 1965 Sundsvalls kammarkör. Tv-programmen "Sången är din" och "Lekande lätt". Årliga konserter i Globen, arrangerade av Läkarmissionen (1998-2008). Dirigerade för fem år sedan en 25 000 personer stor kör i "Allsång på Skansen". Självbiografin "Sången är min" (2013). Framförde före jul för femtionde gången konserten "Julton" i Gustav Adolfs kyrka i Sundsvall. Utsedd till "Årets tv-personlighet" (1986), Hylandpriset (1988), H.M. Konungens medalj i guld (1991), 

• AKTUELL: Med "Kjell Lönnå - ett liv i körsång" (SVT1, torsdag 29 december klockan 18.30). Leder Sundsvalls kammarkör, KFUM-kören och damkören Confetti. Albumet "Mer Info Sen - Visor Och Tongångar".


LÄS MER: Helen Sjöholm hyllar sin mentor Kjell Lönnå


Upptäckte i USA att körerna sjöng utan noter och att alla var likadant klädda

I dokumentären pratar du om behovet av att visa att du duger till?

– Det fanns en press på mig att visa att jag dög och jag ville göra bra ifrån mig trots att jag de första åren inte hade någon formell utbildning. När jag så småningom märkte att det fungerade bra var det roligt. I och med att ungdomskören var en av de första i Sverige fick vi mycket uppmärksamhet och fick åka på turné i USA.

– Under en annan turné i Amerika då vi bland annat uppträdde i Carnegie hall och i operahuset i San Francisco såg jag att körerna sjöng utan noter och var likadant klädda. Det var något som jag tog med mig hem till mina körer i Sverige.

– Med "Allsångskonserterna" tyckte jag att jag som körledare inte bara skulle stå med ryggen mot publiken utan även ta med publiken i några sånger. Jag gjorde en sådan konsert 1979 som tv-sändes. Det var då allt smällde till och jag blev väldigt poppis och senare utsågs till "Årets tv-personlighet". Jag kände att det passade mig att vara både programledare och körledare och jag har fortsatt med det. I år dirigerade jag "Julton"-konserterna i Sundsvall för 50:e året inför 2 500 åhörare.

Är det någon skillnad att leda "Julton" som 80-åring och när du började för 50 år sedan?

– Nej, det är samma sak, men vi hade förstås en ny repertoar och förhoppningsvis en fräschare ton än för 50 år sedan. Jag har nog slipat av både konstformen och mig själv med åren.

"Ett litet mått av mod krävs om man ska tala utan manus"

Hur bra går det att lära dig nya saker nuförtiden?

– Tack och lov behöver jag inte lära mig texter, men noterna lär jag mig utantill. Det går bra. Som programledare har jag heller aldrig haft skrivet manus, däremot har jag alltid föreberett mig väldigt noga och tänkt ut ungefär vad jag ska säga så att det ändå känns spontant. Ett litet mått av mod krävs nog också, men det vore bara mänskligt om jag kom av mig någon gång och i så fall får jag rätta till det.

Hur har du förändrats som ledare?

– Jag har nästan alltid tagit på mig den rollen, från tiden som scoutledare, lärare och färdledare i fjällen, till att vara tecknings- och musiklärare, militärpolis och programledare. Jag har nog ett behov av att flytta en människa från punkt A till punkt B så bra som möjligt. En kör är ju en grupp med frivilliga så det gäller att se till att de trivs och mår bra. Som ledare är jag inte för diktatorisk utan lyssnar in, även om jag vill att gruppen rör sig i den riktning som jag planerat.

Många chefer säger att de får kämpa med viljan att bli omtyckta?

– Det vill jag gärna bli. När man läser horoskop brukar det stå om oss kräftor att vi är hemkära och vill vara omtyckta. Jag ser inget problem med att man vill bli omtyckt, då gör man bra saker. Det handlar om att hitta rätt, visa respekt och sätta ihop en repertoar med en bra mix av glädje, humor och allvar.


FAKTA

PS Så var intervjun

Kjell Lönnå ska egentligen sätta sig till bords och äta hustrun Ulrikas laxpytt när vi hörs vid kvällen innan dokumentären sänds i SVT. För mig som har vuxit upp med en pappa som sjungit i kör och en farfar som var kantor känns det som att Kjell Lönnå och hans tv-program "Allsångskonsert med Kjell Lönnå" har varit mina ständiga följeslagare. Jag var tio år då "Lekande lätt" började sändas och på den tiden var detta det roligaste program man kunde se.

Att intervjua Kjell Lönnå är ett rent nöje. Han är kvick, generös och supertrevlig. Och hans Ulrika verkar vara som en levande uppslagsbok. Om Kjell någon gång under vårt samtal tvekar om årtal eller medverkande vet Ulrika genast besked.


Berätta om dina "tvångstankar"!

– Har inte alla människor sådana? Nästan alla musiker och sångare har lite småfuffens för sig. Jag har två pennor som jag alltid måste ha i bröstfickan när jag uppträder, har jag inte dem så blir det inte bra. Då jag var yngre kunde jag tänka att jag måste hoppa över en viss trappa för att annars skulle det eller det hända. I fjol gjorde jag 40 konserter och varje gång hade jag samma rutin: att svepa två glas vatten precis innan jag går upp på scenen.


LÄS MER: Kjell Lönnå om sin medverkan i "Allsång på Skansen"


Kjell Lönnå och hustrun Ulrika
Foto: Suvad Mrkonjic

Lönnå berättar om hustrun Ulrikas bröstcancer

Hur har Ulrika och du lyckats hålla liv i kärleken i 51 år?

– Det finns en kärlek i grunden, men också en attraktion och trånad, det är det jämt när jag ser på henne. Det kanske låter fånigt, men jag är jättelycklig varje morgon när jag vaknar och hon ligger bredvid mig. Vi har haft svårare och lättare tider, som alla par. Då jag i 40-årsåldern gick in i väggen efter en turné med riksspelman Walter Ramsby, låg till sängs och grät en hel sommar och fick kämpa för att våga stå i konserter igen och då Ulrika för några år sedan fick bröstcancer var det inte lätt. Jag blev jätteskrämd när hon fick cancer och tog det nog hårdare än vad hon gjorde själv, trots att det var hon som var drabbad. Nu har Ulrika tack och lov precis blivit friskförklarad.

– Precis som för alla andra inträffar det en del jobbigheter för oss också - livet är sådant - men vi har aldrig känt någon tvekan gentemot vår kärlek. Hon är med i kören, följer med mig på resor och vi är nästan alltid tillsammans.

Sex frågor till Kjell Lönnå...

Varför tackade du nej till att medverka i David Lettermans show?

Det var ju lite synd. Jag kände inte till honom när vi inför en konsert i "Saint John the Divine"-kyrkan i New York fick frågan om vi ville medverka i hans studio. Jag tyckte inte att vi hade tid att åka dit när vi behövde repetera. Det var i början av 1990-talet och min dotter har pikat mig en del efteråt.

Hur har din röst förändrats?

Den har djupnat och blivit lite begränsad på höjden. Jag fyllde 80 i somras och släppte en cd - "Mer info sen" - där jag för en gångs skull inte bara dirigerade utan också sjöng.

Hur pass närvarande har du varit som pappa?

Jag var hemma ganska mycket, hade kontoret hemma och målade hemma. Då jag var lärare hade jag långa sommarlov och kunde vara mycket med våra barn. Min fru Ulrika var också med i kören så på måndagarna och tisdagarna hade vi barnvakt.

Tror du som är son till en pastor på Gud?

Ja, jag har en grundläggande tro, men jag har också tvivelstunder. Där är jag i och för sig i gott sällskap: många av dem i Bibeln har också vacklat i tron. Visan "Mer info sen" som jag har skrivit handlar om att ingen av oss vet vad som händer sedan, efter detta liv.

Du har inga planer på att ge upp arbetet, säger du i dokumentären?

Nej, absolut inte, jag har redan planerat nästa års julkonsert.

Vad är du mest stolt över under din karriär?

Över att i elva år ha samlat körsångare från hela Sverige i Globen. Vi fick sätta en gräns vid 3 000-4 000 människor som medverkade. Jag minns dessa konserter, som vi spelade in på cd, med glädje. Gästartister som bland andra Carola, Malena Ernman och Björn Skifs var med.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.