Kärlekens reaktion inför Aliette Opheims Knutbyroll

Aliette Opheim beskriver sig som en kicksökare och har själv funderat över att bli präst.
Foto: Paul Hansen/DN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Aliette Opheim i ”Knutby”.
Foto: TV4
Aliette Opheim har också spelat i ”Kalifat”.
Foto: JOHAN PAULIN/SVT

Det är svårt att tänka sig någon som hade passat bättre till att spela Kristi brud än en teologiskt intresserad kicksökare som faktiskt snuddat vid tanken på att bli präst.

Men även om Aliette Opheim tror att hon under vissa omständigheter mycket väl hade kunnat söka sig till en sekt, så är det nog snarare skådespelarens sug efter något ”lite livsfarligt” och hennes kontrastrika liv som gör henne så perfekt för rollen:

– Kanske har jag varit en person som gillar att navigera på gränsen. Men i dag är jag bara tacksam över erfarenheten, att jag har fått nosa och smaka på livets ytterligheter, säger hon.

Med mörkt hårsvall, uppslukande bruna ögon och en hängivenhet nog att generera mirakel, så är Aliette Opheim en nästan övernaturlig uppenbarelse i ”Knutby”. Solsken i blick möter blommiga sommarklänningar och välmanikyrerade händer, som i skräckblandad orgastisk extas snart ska smeka en mjölkvit Jesusstaty.

Det är så att man undrar hur hon ens vågat söka denna skärningspunkt mellan mörker och ljus, makt och härlighet. Ändå kände Aliette Opheim ingen tvekan inför att som Kristi brud både utforska den erotiska relationen till Jesus, eller att få vansinnesutbrott av en magnitud du inte trodde fanns.

– Jag sa ja direkt, men jag har verkligen tvivlat på om det var ett vettigt beslut, säger Aliette med skratt.

– Jag var väldigt nervös och kände att det här inte skulle bli lätt. Samtidigt tycker jag om när saker och ting är snudd på omöjligt eller läskigt. Att projektet är lite livsfarligt på något sätt.

Inför rollen som Kristi brud träffade Aliette Opheim präster och pluggade bibeln.
Foto: TV4

Vad var den största utmaningen?

– Det var att verkligen få forma en karaktär, och att hela tiden ligga på gränsen till för mycket. Det stod i någon recension att jag balanserade på karikatyrens rand, men att jag lyckades hålla mig på rätt sida, vilket jag är väldigt tacksam för. 

Hur gjorde du?

– Jag har en metod som heter ”embodied imagination”, som är utvecklad av Robert Bosnak, och tar avstamp i Carl Jungs principer kring det undermedvetna och drömvärlden. Den är svår att förklara, men jag använder mig mycket av det i nästan alla projekt jag går in i. Den handlar om att öppna upp för föreställningsvärlden, drömvärlden och det imaginära, och det funkar bara om du är helt uppslukad av det du håller på med. 

– Sen så träffade jag en präst som hade varit med i Pingst och som hade haft liknande upplevelser. Vi hade mycket samtal kring det. Men det är viktigt att säga att det här var ingen vanlig Pingstförsamling. Pingst ser lite annorlunda ut jämfört med hur det blev i Knutby. Men det var väldigt nyttigt att få hennes erfarenheter och en inblick i den typen av trosuppfattningar. 

– Jag träffade inte den riktiga ”Kristi brud”, för vi ville skapa något fritt och eget, och har mer utgått från Jonas Bonniers bok.

Alba Augusts karaktär flyttar från Småland till Knutby i Uppland, redo att börja sitt nya liv i den lilla pingstförsamlingen med de unga pastorerna spelade av Einar Bredefeldt och Aliette Opheim.
Foto: TV4

Men läste du på om henne?

– Ja, jag har sett allt och läst allt. Och så var det väldigt mycket biblar här hemma. Min kille höll på att bli tokig. Jag kunde sitta och slå upp en sida, memorera någon bibelvers, och fundera på vad det betydde. Jag är väldigt intresserade av religion själv, och tycker det är spännande, så det var jättekul att få dyka ned i det.

Det måste ha varit speciellt att få gå in i någon som är så obehaglig, men som samtidigt tror att hon frälser världen?

– Visst. Men jag ser henne inte bara som en obehaglig person, utan ett offer för sina omständigheter: Att få Messiaskomplex är ganska lätt hänt, om man söker sitt syfte, och är en karismatisk person. Även om det inte händer från en dag till en annan.

– Det finns en massa skådisar som är så också. Hela kändiskulturen bygger på att en person känner att den är väldigt speciell och har en massa ja-sägare runtomkring sig som inte ifrågasätter något.

Hade du själv, under vissa omständigheter, kunnat hamna i en sekt, tror du?

– Absolut. Det tror jag gäller nästan alla.

Du lär ha ha funderat på att bli präst en gång i tiden?

– Ja. Jag tycker det är svårt att prata om ens egen tro, för det tenderar att låta banalt. Men jag har inte en så formalistisk dogmatisk trosuppfattning som det kanske krävs för att bli kristen präst. Däremot hade jag gärna studerat teologi. Jag tycker det är spännande att försöka förstå mig själv och världen, och tror att det ligger mycket i att man faktiskt aldrig kommer fram till en sanning.

Hur såg den det här med tro ut under din uppväxt?

– Det var väldigt ateistiskt. Men mina föräldrar skulle nog säga att det kom tidigt till mig – att jag undrade saker.

När du var 23 år, så vårdade du och din mamma din mormor medan hon gick bort i ALS. Det är en sjukdom som kan drabba även anhöriga hårt, göra en förbannad på gud eller livet. Hur påverkades du?

– Jag blev inte förbannad. Men kände en enorm sorg över att hon behövde uppleva den fruktansvärda sjukdomen, fast också en tacksamhet över att det var en relativt kort tid. Men jag kommer aldrig att glömma när vi satt och tittade tillsammans på nyheterna när de bombade i Gaza. Hon satt i sin rullstol, rätt så nära tv:n och sa på norska: ”Tänk på alla som har ALS där borta.” Så kan man också tänka.

– Mormor inspirerade mig mycket till att acceptera livet som det är, vilket väl är nyckeln till att orka även om det händer svåra saker. 

Men du har tidigare berättat att du hade en arg tonårsperiod, och en smärtsam tid även som ung vuxen med en del destruktiva förhållanden. Varför blev de åren så stökiga för dig?

– Jag vet inte, och håller nog också på att försöka ta reda på det. Kanske har jag varit en person som gillar att navigera på gränsen. Men i dag är jag bara tacksam över erfarenheten, att jag har fått nosa och smaka på livets ytterligheter. På alla kanter. Det blev också en skola som jag kan använda mig mycket av i mitt skådespeleri. Jag tycker om att tänja på gränser i min kreativitet, och när man är ung så är man ett litet villebråd som bara studsar runt och vill vara med. Tillhöra. Det finns positiva saker med en sådan läggning också, att man blir modig eller äventyrlig, men det kan ju också svänga åt andra hållet. 

Du fick syskon sent i livet. En adoptivbror när du var 15, och tre halvsyskon nästan som på köpet när du som 22-åring för första gången träffade din biologiska pappa? Hur klickade det mentalt för dig?

– Min lillebrorsa kom till oss när han var åtta, och var ett ganska gammalt barn, men det tog bara fem minuter så slogs vi som syskon. Det har alltid känts helt naturligt att han är min lillebror. När jag träffade mina andra syskon gick det snabbt att hitta en naturlighet i det också. Jag kände bara ”wow vad kul med massa nya människor”. Det blir en bonus.

Kanske också en trygghet?

– Verkligen. När jag var liten drömde jag alltid om massa syskon, och sen så fick jag det! 

Hur har den här familjebakgrunden präglat dig när det gäller dina egna tankar kring att bilda familj?

– Att det kan se så olika ut, och att det verkligen inte behöver vara biologiskt för att vara äkta. Min låtsaspappa är så mycket pappa man bara kan vara. Både jag och min lillebror är självklart hans ungar. 

– Om jag någon gång i framtiden väljer att bilda familj, så kommer den ha en stor familj att växa in i, och det känns kul.

Din familj idag… Det är kille och katter?

– Precis. Två katter. Men min sambo har förbjudit mig att prata om katterna i intervjuer.

Aliette Opheim skulle vilja skaffa massa katter men hindras av pojkvännen och sin mamma.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

Varför det?

– Han säger att jag framstår som en crazy cat lady. Hade jag fått bestämma hade jag haft ett osunt antal katter. Men det får inte jag för min kille och min mamma, vilket kanske är bra.

– Men jag måste ändå få säga att mina katter har lärt mig mycket om mig själv och är som ens följeslagare. En fantastisk närvaro i mitt liv.

Får du prata om din sambo för din sambo då?

– Ha, ha. Jag vet inte om han vill det. Jag tror inte det.

– Men vi har det bra. Han är väldigt fin.

Hur länge har ni varit ihop?

– I ett och ett halvt år kanske.

Opheim i "Vilken jävla cirkus".
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN

På senare tid har du medverkat inte bara i ”Knutby”, utan även i ”Kalifat”, ”Björnstad, ”Katla”, ”Zebrarummet” och syns snart i ”Svart krabba”. Hur får du ihop det?

– Jag har verkligen jobbat mycket. Men jag har hittat det som jag verkligen vill göra, och där jag får utlopp för min kreativitet. Då behöver man ibland sålla bort sådant man inte hinner med. Det kan bli lite jobbigt, för vissa relationer kanske försvinner. Men där får man, i mitt fall, vara lojal och trogen sitt skapande. Sen har jag verkligen funderat väldigt mycket över det här den senaste tiden: För i perioder av återhämtning, då kanske man börjar höra av sig till vännerna igen. Det blir hela tiden på ens egna villkor, vilket jag tycker är en viktig reflektion.

Du har ju även en internationell karriär, bland annat i Amazon Prime-serien ”Patriot”. Skulle du vilja göra mer sånt?

– Gärna! Även om det inte är superstor skillnad på själva arbetet, förutom att allt är mycket större. Nu har det varit lite trögt på grund av corona, men jag hoppas att det ska komma i gång igen.

Har du fallit på målsnöret för något internationellt?

– Ja, jag var svinnära att få en jättestor roll i en jättestor serie. Höll på att provfilma i tre, fyra månader. Gjorde rent hela hösten från andra uppdrag, träffade showrunner och regissör. Fick göra en ”chemistry read”, som det heter, i LA med han som skulle spela huvudrollen. Det gick jättebra, och jag fick höra på omvägar att jag hade fått den. Kom hem, kontraktet förhandlades, men sen byttes jag ut i sista sekunden av distributören som inte ville ha mig. Det blev en liten fransyska i stället som är mycket yngre än jag, men den har inte kommit ut än, så jag vågar inte säga vilken det är. Men jag blev så ledsen och så knäckt. Det är två år sen nu.

– Samtidigt lärde jag mig supermycket på det. Eftersom jag hade rensat i kalendern, så hade jag inget den hösten. Allt bara ramlade. Men på ett personligt plan så behövde jag den tiden till att få varva ner och umgås med mig själv. I backspegeln tänker jag att det var tur att det blev som det blev.

Är du fortfarande en kicksökare?

– Det är jag nog, även om det omformats lite. Men det är en jättekick att skådespela när rollen tar dig till platser dit du själv inte gått, och en jättekick att få massa bekräftelse och höra att man gjort något bra. 

 – Så jag är absolut kicksökande, men förut var det nog mer extrovert. Nu handlar det mer om mitt yrke eller personlig utveckling.

Fick du en kick av ”Knutby”?

– Herregud att vara uppfylld av Jesus är väl den största kicken? Det var helt saligt att gå runt i tre månader och känna Jesus!

Det här är Aliette Opheim

Ålder: 36 år.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Sambo och två katter.

Bakgrund: Upptäcktes som tonåring av en fotograf, viket ledde fram till huvudrollen som Ida i ungdomsfilmen ”Sandor slash Ida” 2005. Tog en paus från skådespeleriet innan hon kom in på Scenskolan på första försöket. Har sen dess framför allt spelat i olika tv-serier som ”Tjockare än vatten”, ”Hassel”, ”Patriot”, ”Kalifat”, ”Björnstad”, ”Zebrarummet” och ”Katla”. Kristallennominerad för ”Tjockare än vatten” och Kalifat. Utsedd till Rising star på Stockholm filmfestival 2015.

Aktuell: Som Kristin brud i ”Knutby”-serien på TV4. Medverkar även i kommande Netflix-filmen ”Svart krabba”, mot bland andra Noomi Rapace och Jakob Oftebro.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.