Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kärleken fick Mia Skäringer att våga berätta om mörkret

Även Di Weekend har träffat komikern och skådespelaren Mia Skäringer som är aktuell med både ny bok och nytt album
Kärleken från publiken i ”Avig Maria No more fucks to give” gjorde att Mia Skäringer ville öppna upp ännu mer.
Foto: ANNIKA BERGLUND / BLIXTEN & CO
Foto: Pressbild
Mia Skäringer och maken Gabriel Lázar.
Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES
Foto: Pressbild
”Solsidan” har gjort succé.
Foto: MARCUS ERICSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det gör ont att läsa Mia Skäringers ”Maria – En kvinnlig komikers dagbok”, och den här gången erbjuds ingen smitväg. Inget förlösande skratt.

I stället ritar hon streck i sitt liv mellan ätstörningar, kroppsförakt, självskadebeteenden, utmattningsdepressioner och övergrepp.

– Man kan leva ett helt liv i sidoskador, ett slags handikappad tillvaro, för att man är lite halt på vissa själsliga plan. Det är väldigt sorgligt, och jag har inga svar, och är inte färdig med mig själv, säger Mia Skäringer och fortsätter:

– Men om jag inte hade gjort den här boken nu, så hade jag nog blivit lite förstoppad, och känt att jag inte är transparent med min publik.

Att se föreställningen ”No more fucks to give” är som att se Big bang. Det finns en liten punkt där framme i mörkret, som till slut blev så packad med energi att hon inte kunde annat än att expandera: Sprida sig likt stjärnor, nebulosor och svarta hål, för att skapa ett universum av publikens gemensamma kvinnliga erfarenhet.

Men hur är det att vara den punkten? Mitt i allt? 

Mia Skäringer skriver i sin bok:

”Jag antar att det jag upplever efteråt, i logen, när jag tilltufsad av 10 000 kvinnors kärlek och igenkänning möter min familj i svettiga kramar faktiskt kallas lycka. Ni lagade mig där ute. Förstår ni det? Bit för bit. Andetagen. Blickarna. Ögonen. Sorgen. Speglingarna. Skratten. Tårarna. Ni är något av det vackraste jag varit med om.” 

Redan där, mellan travarna av manliga självbiografier, började fröet till ”En kvinnlig komikers dagbok” att gro:

– Jag ville få prata ut hela vägen om de här sorgliga sakerna som gjorde att jag bestämde mig för att göra föreställningen. Jag tycker att publiken är värd att få en mer nyanserad och helare bild av det, säger Mia Skäringer som i sin berättelse flätat samman ”flickan, övergreppen, ätstörningarna, bekräftelsebehovet och den totalt ödelagda sexualiteten.”

Det är ett enda trassel av räta och aviga, där andra antagligen kan känna igen sig i åtminstone någon liten maska.

Vad har varit mest utmanande med att öppna upp så här?

– Det är jobbigt att erkänna smärta för sig själv, att säga ”jag var utsatt”, och att våga göra det i den här tiden när man talar om en offerkofta-mentalitet. Men jag känner mig inte som ett offer i dag. Jag känner mig stark och mycket helare än på länge.

– Mest utmanande har det varit att skriva om relationen mellan mig och min mamma. Att våga säga att det inte alltid fanns någon för mig, är smärtsamt att uttrycka. 

För en förälder kan det finnas mycket skuld i det att man inte klarade av att skydda sitt barn?

– Jag och mamma har pratat mycket om just det: Att det är omöjligt att skydda sitt barn mot allt. Min mamma klarade av att skydda mig mot väldigt mycket, med tanke på hur hon hade det med sig själv. Jag var inte vind för våg utsläppt, utan ett vanligt barn som lekte utomhus med mina kompisar, och ändå kunde saker hända. 

– Så även om jag försöker att berätta hur det var, så försöker jag också att inte lägga skuld. Jag vet att min mamma gjorde så gott hon kunde. Skuldbeläggande hit och dit, det har vi provat min morsa och jag, fortsätter Mia med ett luttrat skratt:

– Och det funkar inte.

Redan över bokens första sidor utspelar sig övergreppet Mia Skäringer utsattes för, när hon bara var sex år. Hon ligger i en gräsdunge med vita moln, i en idyll som hämtad från en bräcklig Ted Gärdestad-låt, då en finnig tonåring försöker komma in i henne. 

På något sätt måste det finnas en anledning till att boken börjar där.

– Jag har börjat den här berättelsen på så många sätt. Men jag tror att det jag var med om där sådde det första fröet av kroppsförakt i mig. Jag tror att jag var ganska ren fram till dess. Men kombinationen av att han gjorde det han gjorde, och sen sa att jag var för ful, det blev en så snedvridet för mig. 

– Det blev dubbel förnedring. Senare förstod jag att där började något ta fart som säkert påverkat åt många håll i trasslet som blev jag.

Ändå verkar du mån om att markera att dina förövare också är trasiga människor som skapar nya trasiga människor?

– Absolut. Jag får ju frågor om jag tycker alla män är dumma. Men jag har två söner själv, och har aldrig någonsin tyckt det.

– För mig har det varit glasklart att de som utsatt mig, är människor som har problem med sig själva. Men nu är ju jag i min bransch, och i den är det många män som har skrivit biografier där kvinnor är lite slit och släng-varelser som råkar ut för de här extroverta männen med psykisk ohälsa. Då är det viktigt att visa kvinnans sida. Hur ett sår hakar i ett annat sår, som blir större när han är och geggar i det.

Många utsatta kvinnor söker sig numera också till Mia, inte minst i sociala medier. I en passage ur boken försöker hon rädda en misshandlad kvinna ur en fruktansvärd relation, men misslyckas.

Hur orkar du bära allt? Alla som vill bli räddade?

– På något sätt är det ju ett vackert men så sorgligt förtroende jag får av dessa kvinnor. Men jag ser det också som ett rop på hjälp, att få pysa ut någonstans, ventileras. Kanske vågar man inte inte vända sig någon annanstans. Men det blir också svårt att inte bli påverkad som människa. Jag fick panik i början när allt började strömma in. Men nu har jag lärt mig att hantera det. Där går jag inte in. Det kan jag inte göra. Jag kan bara svara med ett hjärta eller tipsa om kvinnojourer. Sen påverkar det mig på det viset att jag inte är rädd för att ibland ta i när jag skriver, för jag har kött på benen för att göra det.

Är det svårt att ge av sig själv utan att gå sönder?

– Nej, det tycker jag inte. Snarare tror jag att den här boken möjliggör för mig att fortsätta fullt ut. Jag står inte ut med den här bilden som målas upp av mig som offentlig person. En sida tar lätt över: Att jag ska sitta som en Metoo-människa med fötterna på skrivbordet och peka med hela handen, när jag egentligen hela tiden försöker orientera mig och tänka. 

Det är lätt att bli misstagen för Wonder Woman när man säljer ut Globen flera gånger om?

– Ja, och jag är verkligen ingen Wonder Woman. Jag har inga problem med att gå upp på en scen, men i övrigt är det väldigt tunn is.

Tror du att dina diagnoser kroniskt trötthetssyndrom (ME) och bipolär sjukdom har hjälpt dig?

– Nu är det viktigt att säga att jag inte har fått ME stämplat på något papper. Men min läkare misstänker att jag har det. Och att för vissa innebär att vara bipolär att man måste medicinera för att kunna leva och att det finns en suicidal problematik. Så är det inte för mig. 

– Men det är klart att det har varit en bekräftelse för mig att förstå varför jag sätter i gång tvåtusen saker under min starka period, vilket lett till att jag jobbat alldeles för mycket för mina barns skull och min egen, vilket gjort att jag blivit totalt utmattad. 

– Min kropp har tagit enormt mycket stryk, vilket säkert lett till att jag har den här ständiga värken i kroppen och tröttheten. Samtidigt så förklarar diagnosen inte allt för mig.

Mia Skäringers bok.

Du är också rätt hård mot dig själv i boken, och skriver hur du svikit din bror, varit kall mot din mamma, och kanske inte alltid funnits där för barnen…

– Alla som har varit nära mig har fått konkurrera med mitt jobb, för det har varit det viktigaste, för där har jag känt mig stark. Och så har jag känt mig lite mer ihålig i kärleksrelationer och med vänner. Barnen har jag klarat av att prioritera, tror jag. Men allt annat satte jag på vänt. Mamma, mormor och morfar. Jag har haft jättemycket skuldkänslor som kom ganska mycket när mormor dog.

Dagarna då din mormor dör, fungerar som en röd tråd i boken. Varför?

– Det var första gången på många år som jag låg still i ett rum med min mamma. Det var ju sorgligt i sig – att det skulle till en sån sak. Att jag ska behöva ligga och lyssna på när min mormor dör för att kunna stanna upp. Men allt blev så tydligt när vi låg där, mamma, jag och mormor i tre sängar bredvid varandra, säger Mia och tecknar av tre kvinnoöden ett spektrum mellan självuppoffring och självförverkligande:

– Det ledde till många tankar hos mig om vad man värdesätter i livet. Man kan ju lura sig själv att det går väldigt bra, även om det bara gör det på ett plan, och ekar tomt på ett annat. Hur jobbar man med det?

Du återkommer ofta till ”Den oändliga historien” som metafor. Skulle du i dag kunna ta dig levande förbi berättelsens sfinxer (där man måste känna sitt eget värde)?

– Jag har faktiskt tatuerat två sfinxer på mina händer. Jag var så fascinerad av den filmen när jag var liten.

– Jag vet inte hur stränga de där sfinxerna är. Men jag har olika dagar med mig själv, och kommer nog få leva mitt liv så. Ibland är jag jättevärdefull och ibland helt värdelös. Sen får man försöka att inte leva sitt liv som det, när man känner så, utan tänka att det här något jag känner i mig just nu. 

Det här är Mia Skäringer

Ålder: 44 år.

Familj: Gift med Gabriel Lazar, 37, sen 2015. De har tillsammans sonen Leelo, 8. Från en tidigare relation har Mia även barnen Alfred, 21, och Heli, 18. Mamma Gun, samt en bror.

Bakgrund: Är idag främst förknippad med sin roll som Anna i ”Solsidan”, samt egna föreställningen ”No more fucks to give” som slagit publikrekord på landets arenor. Började sin karriär på ZTV, men gick snart vidare till P3 där hon träffade Klara Zimmergren. Duon fick sitt stora genombrott med egna programmet ”Roll on” 2004. Konceptet blev tv i och med ”Mia och Klara” 2007. Har även lett egna programmen ”Mia på Grötö” och ”Kroppshets”, samt medverkat i serierna ”Ack Värmland” och ”Ängelby”. Guldbaggenominerad 2018. Har tidigare skrivit böckerna ”Dyngkåt och hur helig som helst” samt ”Avig Maria”, vilka även har turnerat i form av föreställningar. Drev under fyra år podd tillsammans med Anna Mannheimer.

Aktuell: Med självbiografiska boken ”Maria – En kvinnlig komikers dagbok”

Mia Skäringer: ”Vet inte om jag är så mycket att frukta”

2019 tilldelades Mia Skäringer Expressens satirpris ”Ankan”

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.