Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filmrecension: Ted – för kärlekens skull

Foto: THOMAS JOHANSSON / TT NYHETSBYRÅN

En varm våt kyss, en melodi, och innerlighet så stor att själen går itu. 

Filmen om Ted Gärdestad vägrar spela säkert, utan löper linan ut från de ystert yra ungdomsåren till den förtvivlat tysta döden i vitt.

Något annat hade kanske inte varit rätt.

Att närma sig den älskade artisten är utan tvekan komplext. Det är inte konstigt att Ted Gärdestad blivit en skolavslutningsfavorit. För hans röst bar ju den rena klangen hos någon som aldrig riktigt vuxit upp. Oskyldigt blå, fördelat i lika delar nyfiken naivitet och skymningsmelankoli.

 

TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Drama

Sverige. 

Av: Hannes Holm. 

Med: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Happy Jankell, Jonas Karlsson, Maria Kull, Hanna Alström, Lotta Ramel. 

Längd: 2:00. 

Det är en svårfångad känsla, men filmen hittar till euforin på komikens vägar. Det är smart tänkt, eftersom humorfaktorn även väger upp för det ogenerade frossandet i nostalgi. Alla ska med! Från Björn Borg och triangeldramat med flickvännen Helena, till mötet med Abbamedlemmarna och en rar övernattning hemma hos en ung Lotta Ramel (Jankell) i villan på Lidingö. Povel Ramels och Ted Gärdestad första förvirrande möte i trädgården som senare resulterar i pianojammande till ”De sista entusiasterna” sänder sköna kulturnördiga rysningar längs med ryggraden. För att allt inte ska urarta i maskerad, är det en fördel att man tillåts ta de många kändisporträtten med en nypa salt (Niklas Strömstedt spelar Bo Strömstedt, bara en sån sak).

Inledningsvis finns rentav en musikalfaktor med bollar som studsar i takt under ungdoms-SM mot Björn Borg, och en oemotståndlig låtkavalkad med lätt hand invävd i Teds eget liv. De där rösterna flyttar in i Teds huvud nästan utan att man märker det.

Sen kommer natten. Den självlysande facklan Ted verkar visserligen haft förmågan att sluka syret för alla andra nästan hela livet. Men med sjukdomen blir allt stundtals svart. 

 

Så bra är skådespelarna

Adam Pålsson

 

 

Det är ju en närmast omänsklig uppgift att spela ikonen från ungdomen fram till döden. Men Pålsson klarar det med äran i behåll, även om han inte har samma klockrena utstrålning som Edda Magnusson hade som Monica Zetterlund. 

 

 

Peter Viitanen

 

 

Spelar brodern Kenneth, och får därmed, kanske lite oväntat, filmens näst största roll. Det blir ett mänskligt porträtt även om det kanske är en lite otacksam uppgift att stå i skymundan av Ted även på vita duken.

 

 

Jonas Karlsson

 

 

Gör ett intensivt och humoristiskt intryck som den skarpe Stikkan Andersson. Det blir en skön kontrast till den lite mer flummiga och flytande Ted. 

 

Det är en utmaning att i en och samma film sömlöst addera flykten till Bhagwan-sekten, sjukdomen som blir allt svårare, den tunga medicineringen, det svullna ansiktet och utbrotten. En trasig människa som fortfarande uppvisar glimtar av genialitet. Samtidigt tror jag det är nödvändigt. Att bara upprätthålla sig vid musiken och de lyckliga åren, hade inte varit uppriktigt och sant. 

Därför går det också att lite se mellan fingrarna med att tidsförflyttningarna ibland haltar och att illusionen bryts när Adam Pålsson ska vara (en stundtals lite väl flummig) popidol från tonåren till medelåldern. ”Ted” är nämligen en generös film, laddad med musik, retrokänsla, underhållning, tårar och ömsinthet. Störst av allt är kärleken. Den gör bara så jävla ont ibland.

Fotnot: Filmen har premiär 3/1.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!