"Jonas och jag utgår från att vi är ett vi"

Han har bott i Sverige i 30 år, men känner sig ändå inte riktigt hemma här.

Nu släpper Mark Levengood en bok med humoristiska berättelser om svenskhet, fördomar och möten med kända personer.

– Jag känner än i dag att jag alltid krockar med något. Jag bor i Sverige, talar finlandssvenska och har det helt okej här, men ändå är jag aldrig riktigt en självklar del av samhället, säger den 51-årige författaren och programledaren.

Mark Levengood kommer småspringande genom regnet in på sitt tunisisk-svenska stamhak Habibi på Södermalm i Stockholm.

– Förlåt att jag är lite sen! Det var oväntat mycket trafik från Nacka, säger han, förklarar att han är en evig tidsoptimist och beställer en kopp kaffe.

I bakfickan på jeansen skymtar ett finskt pass.

– Jag har tappat bort mitt körkort och måste kunna legitimera mig. Tack och lov att min manager Maggi Fryklöf finns, hon är min högra eller vänstra hjärnhalva, den del av hjärnan där nu planeringsförmågan sitter.

INTE FÅFÄNG. "Jag tittar aldrig på mina program, men i går gjorde jag ett undantag och kikade på 'Tro, hopp & kärlek' och då tänkte jag att 'inte blir jag då yngre'. Det gör mig inte så mycket att jag börjar se gammal ut, jag har levt ett långt liv", säger Mark Levengood.
Foto: Cornelia Nordström

"Till Nina Granvik" står det i nya boken "Solblekt av livet". Jag har googlat mig till att hon var redaktör för "Himlaliv" som du medverkade i för Yle Fem?

– Hon är mycket mer än så. Nina var min dramalärare då jag var 14 år gammal. Hon var bara några år äldre, 18, och jag blev blixtförälskad i henne. Hon har tagit med mig i en massa olika projekt och blev jätteglad för att jag dedikerade boken till henne, men hon sa också att det "banne mig var rätt", för utan henne skulle jag vara en byfåne utanför Helsingfors, ha ha. Jag träffade henne i precis rätt period i livet.

Du skriver om Sverige och svenskhet och utmaningarna med att integreras, trots att du behärskade språket?

– Vi ska komma ihåg att 1985, då jag flyttade till Sverige, var en annan tid. Syster Sylvi som basade över oss som jobbade på långvården på Farsta sjukhus inspekterade varje morgon klockan 06.55 våra naglar och nöp oss i kinderna. "Finnar och svartingar får man hålla efter", sa hon. Det var egentligen inget fel på Sylvi, hon hade jobbat i Afrika, men tidsandan var sådan att det inte ansågs konstigt att säga som hon gjorde.

– Numera kan man ju knappt hoppa in i en taxi utan att bli körd av en överläkare från Syrien som inte har rätt att jobba som det i Sverige. Så märkvärdig är ändå inte den svenska skolan att vi inte skulle använda oss av utbildad personal från andra länder. Svenskarnas välvilja kan i vissa sammanhang göra oss lite tafatta.

Ja, du berättar om flera kulturkrockar, som när din mamma satte dig på ett kristet, finskspråkigt daghem?

– Hela mitt liv består av kulturkrockar. Jag har som vuxen frågat min mamma hur hon tänkte när hon placerade mig som var svenskspråkig på en kristen finsk förskola. Jag kunde ju ingen finska, fick inga vänner och förstod inte varför personalen skällde på mig förrän en kokerska översatte och förklarade att jag åt smörgåsen på fel sätt då jag svalde pålägget först. Där kissade jag mig fri. Min mamma är lite stolt över att jag fick sparken från förskolan, men det var vad som hände när jag med vilje kissade ner en toalett för att slippa gå dit mer.

– Den finska skolan var på många sätt osannolik. I högstadiet fick jag så mycket däng av slöjdläraren att mina glasögon gick sönder. Min mamma gick till rektorn och klagade, men rektorn sa att det inte var så konstigt att glasögonen gick sönder för läraren var ju onykter... På den punkten är den svenska skolan jättebra, här ser man och respekterar eleverna.

– Jag känner än i dag att jag alltid krockar med något. Jag bor i Sverige, talar finlandssvenska och har det helt okej här, men ändå är jag aldrig riktigt en självklar del av samhället. Kommer jag till USA som är mitt födelseland talar jag engelska med en accent som gör att folk tror att jag är från Nya Zeeland. Att inte riktigt höra till är dock en fördel i mitt journalistiska arbete, det ger mig perspektiv och gör det lättare för mig att se trender komma och gå.

Mark Levengood släpper boken "Solblekt av livet" om svenskhet, fördomar och möten med kända personer.
Foto: Cornelia Nordström

Ett kapitel handlar om hur krångligt det var för dig att få ut ditt svenska ID-kort?

– Ja, för att få ut mitt svenska ID-kort var jag tvungen att legitimera mig med ett annat svenskt ID-kort och något sådant hade jag ju inte. Då skulle jag i stället ha två vänner som kunde vittna om att jag var jag, och som nyanländ från Finland hade jag ännu inte lärt känna några människor. Till slut förbarmade sig två herrar som satt och drack alkohol på parkbänken utanför, de ställde upp som vittnen.

– Svenskarna delar in världen i ett vi och ett dem och det är hela tiden odefinierat vilka som är "vi" och vilka som är "de andra". Kanske är det den sista resten av folkhemmet vi ser här. Nu tycker jag mycket om folkhemmet, men vi lever år 2015 och världen ser lite annorlunda ut än vad den gjorde förr.

Vad tänker du om Sverigedemokraternas framgångar?

– Jag är inte ointresserad. Jag undrar varför de går framåt i mätningarna, hur länge det ska fortsätta så och vilka det är som röstar på dem. Vi har bemött dem väldigt naivt, trots att alla vet att de har rötterna i en nazistisk ideologi. Det finns inget riktigt försvar för att vi i dagens informationssamhälle väljer att låta sådana människor företräda oss. Det är sorgligt att äldre människor avslutar sina liv med att stödja ett parti som har en nazistisk grundsyn, jag hoppas att de kommer att inse sitt misstag och skämmas. Ännu mer skäms jag över Sannfinländarna. Finland fick en hel världs sympatier och hjälp efter andra världskriget och nu gör landet inget för att bistå alla dem som i dag behöver hjälp. Någonstans tror jag ändå att trenden kommer att brytas.

Du berättar i boken om hur din styvfar begravs och du har tidigare berättat att du inte hade kontakt med honom på tio år efter det att du sa till honom att du är homosexuell. Vad hände?

– Vi försonades långt innan han dog, men när jag 16 år gammal kom hem och berättade om min stormande förälskelse i min första pojkvän Juha blev pappa galen. Han ville få det till att jag blivit förförd och det gjorde mig fruktansvärt arg och ledsen. Till slut hängde jag upp honom på en krok på väggen i köket hemma i Gäddvik i det bälte han hade om midjan. Sedan packade jag ihop mina saker och drog, jag flyttade hemifrån.

Mark Levengood om sin styvfar: "Vi försonades långt innan han dog, men när jag 16 år gammal kom hem och berättade om min stormande förälskelse i min första pojkvän Juha blev pappa galen."
Foto: Cornelia Nordström


Men hur reagerade din mamma?

– Hon rökte hysteriskt. Mamma visste redan om att jag var homosexuell, hon är som jag, icke-dömande. När jag berättade för henne sa hon att hon själv funderat någon gång på hur det skulle vara att vara med en annan kvinna, men sedan kom hon på att hon tyckte att det verkade äckligt och medgav att hon sagt så bara för att visa förståelse.

– På sätt och vis var jag färdig att flytta hemifrån när jag var 16. Numera verkar det som att ungdomar blir kvar hemma jättelänge.

Vad hade du förväntat dig för reaktion från din styvfar?

– Jag var bara så kollrig av kärlek att jag inte tänkte så långt, jag såg bara att min kärlek var vacker, jag såg ingenting fel med den. Innan kärleken till någon annan man var besvarad kände jag inte så stort behov av att prata om mina känslor, men jag minns också att det inte fanns någon som helst information. Biologiläraren sade i slutet av en lektion att det fanns något som hette homosexuella, men att sådana hade vi inte i Finland. När jag frågade honom var dessa homosexuella i så fall fanns svarade han att de i så fall höll till i Sverige.

– Juha och jag kände inga andra bögar i Finland. När vi varit ihop i ett år läste vi en annons i tidningen om en manifestation för allas rätt till kärlek. Vi blev väl en si så där 15 personer som gick omkring i Helsingfors centrum och ropade om frihet på kärleksfronten i något som måste ha varit en av Finlands första gaydemonstrationer. För mig är det lite grann av en måttstock var vi var då och hur vi har det i dag, med den enorma folkfesten Pride. Det är den resa jag är mest förvånad över i livet.


Om misshandeln 2001: "Jag gick in i ett gäng nazister som trasade mig bra illa, jag tappade tänder och har än i dag ett ärr på läppen."
Foto: Cornelia Nordström

Men du har trots allt blivit misshandlad av nazister, för din läggnings skull?

– Ja, jag var i Mora 2001 för att ta körkort då jag gick in i ett gäng nazister som trasade mig bra illa, jag tappade tänder och har än i dag ett ärr på läppen. Tack och lov vågade folk vittna så de som gjorde det dömdes till över fyra års fängelse för hatbrott.

Vad tänkte du om det, att du blev slagen för på grund av att du levde öppet tillsammans med Jonas Gardell? Som heterosexuell kvinna tror jag att man har svårt att föreställa sig att man ska behöva vara rädd för att visa kärlek.

– Det var naturligtvis en hemsk upplevelse i mitt liv. Som homosexuell man hade jag dock en viss beredskap, kanske på samma sätt som många kvinnor är på sin vakt om de går hem ensamma genom en mörk park. Det var en dyster resa att ta mig tillbaka efter misshandeln, men jag hade ett bra nätverk i Jonas och mina nära vänner. Jag har sedan jag började jobba i offentligheten i Sverige mötts av otroligt mycket kärlek. Det där var en sorglig incident bland 40 000 lyckliga möten. Som finländare tror man någonstans alltid att allt kommer att gå åt helvete, det är vår grundinställning. Men vi brukar kravla oss därifrån. Därför är vi inga bra brottsoffer, vi tycker inte att det är någon rolig roll att spela. Jag har svårt att ta emot ömkande och hade även svårt att förhålla mig till vänliga brev som uttryckte sympati för mig. Det jag lärde mig av detta är att man när man verkligen behöver det får kraft att ta sig ur det svåra. Som religiös tänker jag att det kanske är Gud som ger den kraften, men även personer som inte tror hittar styrkan så den kan man nog nå på flera vis.

Nu blir det mycket prat om homosexualitet, men ett annat kapitel i boken handlar om en släkting till dig som på en begravning konstaterade att om du valde det liv du levde skulle du gå miste om ditt nästa liv?

– Ja, fast just det handlade nog mer om att jag var med på tv och att det ansågs syndigt i det samfund som hon är med i. Morfar läxade en gång i min ungdom upp mig och sa att jag måste skärpa mig och sluta vara så slapp, annars skulle jag bli en sådan som jobbade med tv-underhållning. Det var ungefär det värsta man kunde tänka sig i min familj.

Har sommarpratat fem gånger och skrivit sju böcker

NAMN: Mark William Levengood.

ÅLDER: 51.

YRKE: Programledare, författare, journalist.

BOR: Lägenhet på Södermalm i Stockholm, ärvd strandvilla på 800 kvadratmeter i Saltsjöbaden. 

SOMMARSTÄLLE: På Vindö (Värmdö, med utedass).

FAMILJ: . Maken Jonas Gardell, 51, författare och artist. Barnen Amos, snart 13 (med Ingeborg Svensson), och Olga, 9 (med Fanny Ambjörnsson).

INKOMST: 1 652 700 kronor (2013).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född på militärbasen Lejeune i North Carolina i USA. Storebror till Stephen. Uppvuxen i Helsingfors. Fick senare fem yngre halvsyskon. Kom till Sverige 1985 som 19-åring.

MAMMA ÄR: Anja Alander-Mäki, 71, pensionerad kosmetolog. Bor på Åland och har nära kontakt med Mark.

PAPPA ÄR: Joseph Levengood, 77, pensionerad, marinkårssoldat som tjänstgjort vid amerikanska ambassaden i Helsingfors och varit livvakt åt president Kennedy. 

UTBILDNING: Har pluggat dramapedagogik, religionshistoria och socialantropologi. Dramatiska institutets radioproducentlinje (gick ut 1991). 

KARRIÄR: Roll som redlöst berusad man i en finsk tv-film. Programledare för finska "Myror i huvudet", vårdbiträde, radioprogrammet "Morgon med Mark", tv-programledare för "Kväll i kungariket", "Mark och hans vänner" (1992), "Aha! sa Mark" (1994), biträdande dramachef på SVT Drama (1995-99), programråd. Programledare för Melodifestivalen (2003 och 2005), "Vi i femman", "Det kungliga bröllopet" (2010). Värd för Victoriadagen. Unicef-ambassadör. Sommarvärd (1993, 1996, 1999, 2007, 2011). Böckerna "Gud som haver barnen kär har du någon ull" (2001) och "Gamla tanter lägger inte ägg" (2003) med Unni Lindell, "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" (2006), "Hjärtat får inga rynkor" (2008), "Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" (2010), "Ur finska hjärtans djup" (samlingsbox, 2011), "Rosor, min kära, bara rosor" (2012). Har just avslutat sin föreställning "Den lycklige prinsen" av Oscar Wilde på Stadsteaterns Klarascen.

AKTUELL: Med "Solblekt av livet" (Piratförlaget) som kommer 16 september och SVT-serien "Tro, hopp & kärlek".

GODA EGENSKAPER: "Väldigt kreativ och välmenande".

SÄMRE EGENSKAPER: "Hopplös tidsoptimist utan organisationsförmåga".

HISSAR: "Kulturtanter som utgör grundpubliken vid varje läsecirkel och teaterföreställning".

DISSAR: "Alla som försöker dra gränser för Guds kärlek".


Men det där med kommentarer på gymmet om att man inte ska tappa tvålen i duschen om du är i närheten, hur känner du inför det?

– Jag har alltid idrottat och tycker inte att det är någon stor fara med ett sådant skämt. Som jag skriver i boken sades det med glimten i ögat och då kan jag ge igen med samma mynt.

– Stöter jag på riktig homofobi reagerar jag och säger ifrån, men inte på ett sätt som brännmärker den som uttrycker sig klumpigt eller obetänksamt. Jag förklarar vänligt varför jag resonerar som jag gör. På Twitter tycker jag att det är ett otrevligt tonläge. Om en i grunden bra människa som Paolo Roberto säger något om att han är stolt över sina barns mors sätt att föda och menar att han varit delaktig i det så kan man väl le åt det i stället för att låta honom löpa gatlopp?

"Förhållanden ska vara som en skogstjärn. Man ser hur det glittrar mellan träden, man förstår att man kan trilla i och bli våt, men det är svårt att inte dras dit för det ser så vackert och spännande ut", skriver du i "Solblekt av livet". Hur ofta är ditt och Jonas äktenskap sådant?

– I sina goda stunder är vårt äktenskap det, det är lyckligt men turbulent. Jonas är en väldigt dynamisk människa. Precis som jag vill han att saker ska vara på riktigt, ingen av oss gillar slentrian eller att bli tagna för ett slags självklarhet. Vi försöker fortsätta att se varandra, engagerar oss i varandra och vårdar vårt förhållande. I går kväll var Jonas till exempel väldigt engagerad i min nya tv-serie "Tro, hopp & kärlek" som hade premiär i och med att han vet hur mycket serien betyder för mig. Han var väldigt stödjande och poängterade att antalet tittare ofta ökar efter hand. Jonas var helt enkelt orolig att jag skulle bli besviken.

Har ni tagit någon professionell hjälp för att lyckas hålla ihop i 30 år?

– Nej, men vi är som alla människor, ibland blir det som att förhållandet har en förkylning. Man har olika tempon, processar saker. Vi hittar dock hela tiden nya plattformar i förhållandet. För oss handlar det om att definiera vilka vi är i dag. Jonas och jag utgår från att vi är ett vi, inte ett jag och ett jag.

Boken handlar också om hur man överlever en uppväxt med en finländsk mor som leker kurragömma med barnen, men struntar i att leta efter dem... Din mamma Anja verkar vara ganska speciell!

– Hon är jätteoriginell, men allt det där ska också ses i förhållande till sin tid. Det var 1970-tal och om vi fyra syskon i baksätet klagade på att det var rökigt då mamma körde bil och blossade på cigaretter fick vi höra att vi skulle få gå om vi inte höll tyst. Samtidigt hade vi barn en frihet som barn i dag inte alls har. Det var ingen som curlade oss.

Min drömmiddag

Gäster:

* Patrik Sjöberg, friidrottsstjärna: "Vi var en gång med i samma program och det visade sig att vi tänker på samma sätt trots att vi är helt olika. Det var modigt av honom att berätta om de sexuella övergrepp han blivit utsatt för".

* Bette Midler, amerikansk skådespelerska och artist: "Hon är en av anledningarna till att Jonas och jag blev ett par. När vi tog en fika på taxikaféet Röda Rummet visade det sig att han liksom jag kunde alla hennes sånger utantill".

* Drottning Elizabeth II, Storbritanniens nuvarande regent: "Tänk att kunna säga att Bettan var här i går och åt middag med mig... Hon har varit drottning i så många år och är omåttligt populär trots att hon aldrig ger några intervjuer".

* Ingrid Bergman, skådespelerska. "Om ni inte har sett min svägerska Stina Gardells dokumentär "Jag är Ingrid" så måste ni göra det! Det är fascinerande hur Ingrid kunde vara så modig och elegant och hur hon dumpade barnen på samma sätt som många män gör utan att de får kommentarer om det".

Det äter och dricker vi: 

"Förrätt, varmrätt och efterrätt ska vara små portioner. Vi äter på Operakällaren, men jag vill inte veta var sellerin är odlad. Vi kör genomgående med rödvin, även till fisken. Jag är väldigt lite bekymrad över hur saker måste eller borde vara".



Vad gör du annorlunda i relation till dina barn?

– Jag är väldigt mycket mer curlande och har svårt att ge mina barn den frihet som jag fick. Det är ju genom den friheten man växer, det är inte bra att sopa banan för mycket. Därför försöker jag skärpa mig på den punkten och förhålla mig till att mina barn är kapabla människor. En fördel med curlandet är att forskning visar att dessa barn inte tycks ha behov av en så tydlig brytning med sina föräldrar som min generation hade. De verkar tycka att det är bekvämt att föräldrarna finns tillgängliga i närheten. Det tycks med andra ord inte som att det ska behöva gå tio år av tystnad mellan mig och mina barn som det gjorde mellan mig och min styvfar. Livet är för övrigt för kort för att vi ska gå tysta i tio år!

Du har gjort en ekonomisk klassresa sedan du som barn inte fick gå till läkaren under ett besök hos pappa i USA där du hade problem med en tånagel som växte inåt för att ni inte hade råd med avgiften på 47 dollar. Hur gör du med pengar i förhållande till dina egna barn, nu när du har det gott ställt?

– Jag är ganska sträng, men vi satsar på att göra resor tillsammans med familjen för att jag vill att barnen ska se världen. Under småbarnsåren hägrade på sätt och vis Bamseklubbstillvaron, men vi valde ändå andra resmål. Det är jobbiga år när barnen är små, men samtidigt lyckliga. På så sätt är jag en typisk kräfta, jag är en familjeman.

Tror du på astrologi?

– Nej, men det fåniga är att allt som skrivs om kräftor stämmer in på mig. Jag läser dock inte de dagliga horoskopen i tidningarna.

– För att återgå till din förra fråga så tycker jag att det är avskyvärt med brats som häller ut champagne. I dag kan man ju inte gå ett kvarter utan att se folk som har det svårt. Då blir jag indignerad, som jag förväntas bli vid 51 års ålder. Mina barn ska aldrig få en chans att vaska champagne! De ska lära sig att pengar har ett värde.

Hur ser du själv på pengar?

– Det är skönt att ha det så bra ställt som jag har i dag för nu behöver jag inte längre oroa mig för att inte ha pengar till mat och hyra. Jag har alltid varit försiktig med att göra pengar till något viktigt i mitt liv. Den första tiden i Sverige hade jag inte ett skit att leva på. Jonas är hemskt mycket bättre med pengar än jag, han har frikyrklig bakgrund där man ska förvalta sitt pund och har koll medan jag är rätt ostrukturerad. Min revisor betalar ut lön till mig, men det händer att jag får ringa och be revisorn pytsa in mer pengar på mitt konto. Däremot vill jag inte höja min grundlön, jag tycker att det är bra att ha en övre gräns och att jag måste skärpa mig. Pengarna lägger jag på resor, drift och underhåll av huset jag ärvde i Saltsjöbaden och på auktioner på nätet. Kombinationen rödvin och nätauktioner borde vara förbjuden! Dessutom träffar jag folk som behöver pengar och då delar jag med mig.

Du har träffat många kända personer. I "Solblekt av livet" skildrar du hur regissören Suzanne Osten instruerade dig och de andra eleverna på Dramatiska Institutet att leka namnlekar och rykta henne med långa tag över ryggen?

– Hon är en märkvärdig konstnär som förnyat många genrer. Men det är en sann historia som jag berättar om i boken som jag funderar på att skicka henne för att påminna om hur det var då hon ville att vi fyra andraårselever som redan känt varandra i ett år skulle leka namnlekar med varandra och rykta henne. I sådana lägen blir jag fnittrig, men jag är för artig för att ge uttryck för det utan biter mig i kinden och försöker hålla god min.

PS Så var mötet

Mark Levengood stretchar generöst de överenskomna 1,5 timmarnas intervju- och fototid till drygt två när han märker att jag läst alla hans sju böcker och lyssnat på alla hans fem sommarprogram. Han tackar för korsordsbilagorna jag har med mig, för Mark älskar att lösa sudoku. Men mest nyfiken är han på att läsa vad Expressens kritiker Maria Brander skriver om Marks nya SVT-serie "Tro, hopp & kärlek", där tre präster och en pastor letar efter kärleken. "Samtalen mellan prästerna och Levengood är smått fantastiska", tycker Brander och korar honom även till dagens bästa med motiveringen "perfekt som snäll dejtingledare". Mark blir jätteglad. Vi talar bland annat om allvarliga saker som homofobi och främlingsrädsla, men Mark berättar med självdistans och humor och när vi spelar in tv-inslaget får jag bita mig i kinden för att inte störa hans uttalanden om dildos med mina fnissanden.


Och så blev du åthutad av förre presidenten Urho Kekkonens adjutant?

– Ja, mamma var gift med en finsk major som kände till denne adjutant och mammas man blev inte alls förvånad över att adjutanten sa "ungjävlar, dra åt helvete" åt oss barn en gång när vi var på samma restaurang som Kekkonen.

Episoden om fotot på dig och Meryl Streep är också charmig!

– Är det inte lite typiskt Sverige att neka mig att använda bilden jag tog på Meryl och mig som foto på mitt kontokort med hänvisning till att "Mark Levengood är en känd person så honom får du inte ha på Visakortet"?

Du programleder ofta sändningar med kungligt tema, som Victoriadagen och kungabarnens bröllop. Hur ser du på din roll att bevaka kungafamiljen?

– Jag upplever kanske inte att jag bevakar kungafamiljen, det är inte som att jag följer dem i deras spår och konfronterar dem. Det är det nog mer kvälls- och veckopressen som gör. Ibland blir bevakningen av de kungliga lite infantil. "Carl Philips hemliga kärlekstecken" kan det stå på löpsedeln och så syftar det bara på någon sidoblick prinsen gjort. Jag uppfattar kungafamiljen som hårt arbetande och kompetenta personer.

– Det är roligt att drottningen på sistone har fått vettigare frågor och blivit bemött som en riktig människa. Hon uttalar sig om demens och det framgår hur rolig hon är när hon säger att hon som varit med så länge börjar bli vintage.

– Inför kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop sa jag att om jag har turen att få frågan att programleda den sändningen så ska jag aldrig mer vara avundsjuk på något. När jag var liten var jag lite förtjust i kungen, han var stilig. Morfar skaffade en färg-tv när kungen skulle gifta sig med drottningen och tvingade oss alla att ha kostymer på oss när vi såg sändningen. Att mina morföräldrar dyrkade det svenska kungahuset påverkade mig säkert. Det är inte så att jag dyrkar kungahuset, men jag tycker att de gör ett bra jobb.

I "En varg söker sin podd" frågar sig radioprofilen Liv Strömqvist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli om du fullständigt kapitulerat inför kungafamiljen och de har även diskuterat hur du fått dina programledaruppdrag?

– Jag har inte lyssnat på deras podd, men det är inte kungafamiljen som ger mig uppdraget att leda bröllopssändningar, det är SVT. Jag är en ganska erfaren och lugn programledare som är van vid direktsändningar och det spelade säkert roll när man bad mig att göra detta.

– Mitt sätt att förhålla mig till kungafamiljen är korrekt. Jag är mån om att de inte ska känna sig illa berörda av att jag skulle ge mig på dem med intima frågor. Samtidigt tar jag mig ganska mycket friheter och skämtar rätt rått med dem. Jag tror faktiskt att jag behandlar alla människor jag intervjuar ungefär likadant.

– I de fall man får kritik kring tv-sändningar om kungliga bröllop kommer den ofta från folk som inte tycker att vi ska ha något kungahus. Den debatten kan absolut föras, men det är ju inte jag som programledare som har bestämt att Sverige ska vara en konstitutionell monarki. Varje kungahus har att fundera över vad de har att bidra med till vår samtid. Jag tycker att det svenska kungahuset lyckas med det, inte minst när vi har en kronprinsessa som dyker upp på gaygalan och delar ut pris.

– På tu man hand kan det hända att jag råkar säga du till kronprinsessan Victoria, men i offentliga sammanhang vill jag av respekt för vår statschef kungen använda rätt titel.

– Kanske borde en sådan podd även undersöka hur tidningarna och hovreportrarna lyckas att förhålla sig till fjäsk och knivhugg...?


Om frisyren: "Jag rakar mig fortfarande varje dag, men jag skulle nog inte ha så värst mycket hår om jag lät det växa ut nu."
Foto: Cornelia Nordström

Jag måste bara fråga om din frisyr! Jag har förstått att du rakade av håret innan du flyttade till Sverige för att du ville se mindre svärsonsdrömlik ut?

– Jag var 18 eller 19 år och det fanns i princip inga andra rakade personer i Finland, skinheads kom först några år senare. Det hade jag nytta av även i Sverige, för här fick jag modelljobb som Helly Hansens fleecepojke. För bara några timmars fotografering fick jag 5 000 kronor, vilket var en förmögenhet för mig då jag jobbade inom långvården.

– Jag rakar mig fortfarande varje dag, men jag skulle nog inte ha så värst mycket hår om jag lät det växa ut nu, jag skulle nog ha som en krans och se mycket äldre ut.

Hur pass fåfäng är du?

– Jag tittar aldrig på mina program, men i går gjorde jag ett undantag och kikade på "Tro, hopp & kärlek" och då tänkte jag att "inte blir jag då yngre". Å andra sidan bryr jag mig med åren allt mindre om utseendet. Det gör mig inte så mycket att jag börjar se gammal ut, jag har levt ett långt liv och det får gärna synas. Jag har bestämt mig för att inte rätta till något alls i mitt utseende. Har tittarna fått stå ut med mig sedan jag var 16-17 år är det väl inte mer än rätt att de ser mig bli äldre. Ansikten som är rörliga gör sig också bättre i rutan än sådana som är stela av botox.

Men så tränar du också en hel del. Jag har sprungit Stockholm Marathon samtidigt som du och sett hur spänstiga Henrik Johnson och du var andra varvet uppför Västerbron!

– Jo, jag går på gym och springer en del och det bidrar säkert till att kroppen inte sätter upp så mycket hinder för mig. Jag går sinnesjukt långt också. En gång när jag lyssnade på en ljudbok upptäckte jag att jag hade gått ända till Gustavsberg utan att tänka på det, men jag hade ingen lust att traska tillbaka så jag tog bussen.

Är det något annat du vill ta upp, som jag inte har frågat om?

– Hur lycklig och stolt jag är över att få jobba med Ilon Wikland som illustratör. "Solblekt av livet" ser kanske lite grann ut som en barnbok, men det får den gärna göra. Ilon fick fria händer och jag tycker om när det är mycket gult på omslaget.

– Min kusin designade en gång en dildo och jag skrev en text om det. Ilon skulle illustrera och förklarade att hon aldrig sett en dildo. Jag erbjöd mig att mejla över en bild, men hon tyckte att en bild är så begränsad och ville ha en riktig dildo. Jag fick åka runt på porrklubbar på Söder och fråga om de sålde dildos. Till slut hittade jag en butik som hade tre stycken och jag kunde få dem för de tillhörde föregående års kollektion. Jag är sinnessjukt lättgenerad och ville inte hänga ut en dam som var över 80 år som den som skulle ha sexleksakerna, så jag försökte inte ens förklara vilken konstnärlig funktion dildosarna skulle fylla för min bok.

Har sommarpratat fem gånger och skrivit sju böcker

NAMN: Mark William Levengood.

ÅLDER: 51.

YRKE: Programledare, författare, journalist.

BOR: Lägenhet på Södermalm i Stockholm, ärvd strandvilla på 800 kvadratmeter i Saltsjöbaden.

SOMMARSTÄLLE: På Vindö (Värmdö, med utedass).

FAMILJ: . Maken Jonas Gardell, 51, författare och artist. Barnen Amos, snart 13 (med Ingeborg Svensson), och Olga, 9 (med Fanny Ambjörnsson).

INKOMST: 1 652 700 kronor (2013).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född på militärbasen Lejeune i North Carolina i USA. Storebror till Stephen. Uppvuxen i Helsingfors. Fick senare fem yngre halvsyskon. Kom till Sverige 1985 som 19-åring.

MAMMA ÄR: Anja Alander-Mäki, 71, pensionerad kosmetolog. Bor på Åland och har nära kontakt med Mark.

PAPPA ÄR: Joseph Levengood, 77, pensionerad, marinkårssoldat som tjänstgjort vid amerikanska ambassaden i Helsingfors och varit livvakt åt president Kennedy.

UTBILDNING: Har pluggat dramapedagogik, religionshistoria och socialantropologi. Dramatiska institutets radioproducentlinje (gick ut 1991).

KARRIÄR: Roll som redlöst berusad man i en finsk tv-film. Programledare för finska "Myror i huvudet", vårdbiträde, radioprogrammet "Morgon med Mark", tv-programledare för "Kväll i kungariket", "Mark och hans vänner" (1992), "Aha! sa Mark" (1994), biträdande dramachef på SVT Drama (1995-99), programråd. Programledare för Melodifestivalen (2003 och 2005), "Vi i femman", "Det kungliga bröllopet" (2010). Värd för Victoriadagen. Unicef-ambassadör. Sommarvärd (1993, 1996, 1999, 2007, 2011). Böckerna "Gud som haver barnen kär har du någon ull" (2001) och "Gamla tanter lägger inte ägg" (2003) med Unni Lindell, "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" (2006), "Hjärtat får inga rynkor" (2008), "Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig" (2010), "Ur finska hjärtans djup" (samlingsbox, 2011), "Rosor, min kära, bara rosor" (2012). Har just avslutat sin föreställning "Den lycklige prinsen" av Oscar Wilde på Stadsteaterns Klarascen.

AKTUELL: Med "Solblekt av livet" (Piratförlaget) som kommer 16 september och SVT-serien "Tro, hopp & kärlek".

GODA EGENSKAPER: "Väldigt kreativ och välmenande".

SÄMRE EGENSKAPER: "Hopplös tidsoptimist utan organisationsförmåga".

HISSAR: "Kulturtanter som utgör grundpubliken vid varje läsecirkel och teaterföreställning".

DISSAR: "Alla som försöker dra gränser för Guds kärlek".

Min drömmiddag

Gäster:

* Patrik Sjöberg, friidrottsstjärna: "Vi var en gång med i samma program och det visade sig att vi tänker på samma sätt trots att vi är helt olika. Det var modigt av honom att berätta om de sexuella övergrepp han blivit utsatt för".

* Bette Midler, amerikansk skådespelerska och artist: "Hon är en av anledningarna till att Jonas och jag blev ett par. När vi tog en fika på taxikaféet Röda Rummet visade det sig att han liksom jag kunde alla hennes sånger utantill".

* Drottning Elizabeth II, Storbritanniens nuvarande regent: "Tänk att kunna säga att Bettan var här i går och åt middag med mig... Hon har varit drottning i så många år och är omåttligt populär trots att hon aldrig ger några intervjuer".

* Ingrid Bergman, skådespelerska. "Om ni inte har sett min svägerska Stina Gardells dokumentär "Jag är Ingrid" så måste ni göra det! Det är fascinerande hur Ingrid kunde vara så modig och elegant och hur hon dumpade barnen på samma sätt som många män gör utan att de får kommentarer om det".

Det äter och dricker vi:

"Förrätt, varmrätt och efterrätt ska vara små portioner. Vi äter på Operakällaren, men jag vill inte veta var sellerin är odlad. Vi kör genomgående med rödvin, även till fisken. Jag är väldigt lite bekymrad över hur saker måste eller borde vara".

PS Så var mötet

Mark Levengood stretchar generöst de överenskomna 1,5 timmarnas intervju- och fototid till drygt två när han märker att jag läst alla hans sju böcker och lyssnat på alla hans fem sommarprogram. Han tackar för korsordsbilagorna jag har med mig, för Mark älskar att lösa sudoku. Men mest nyfiken är han på att läsa vad Expressens kritiker Maria Brander skriver om Marks nya SVT-serie "Tro, hopp & kärlek", där tre präster och en pastor letar efter kärleken. "Samtalen mellan prästerna och Levengood är smått fantastiska", tycker Brander och korar honom även till dagens bästa med motiveringen "perfekt som snäll dejtingledare". Mark blir jätteglad. Vi talar bland annat om allvarliga saker som homofobi och främlingsrädsla, men Mark berättar med självdistans och humor och när vi spelar in tv-inslaget får jag bita mig i kinden för att inte störa hans uttalanden om dildos med mina fnissanden.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.