Med succé efter succé har Jonas Gardell tagit sig in i många människors hjärtan.
Sex år efter framgångarna med romansviten ”Torka aldrig tårar utan handskar” släpper han den nya boken ”Till minne av en villkorslös kärlek”. Romanen är till formen en släktkrönika om den bortglömde författaren Jonas Gardell och hans familj.
Men främst är boken ett komplext porträtt av författarens mor, Ingegärd Rasmussen.
– Jag är jättestolt över boken. Jag hoppas på att det inte i första hand ska uppfattas som ett mammaporträtt utan ett kvinnoporträtt. En hel kvinna som är oerhört komplicerad. Som är både charmig, gullig, intagande och rätt fantastisk. Men också småogin och till och med elak, och ibland helt hemsk och påfrestande, säger Jonas Gardell.
Ingegärd Rasmussen föddes in i en svensk frikyrkofamilj på 1920-talet. Hon uppfattades av sin omgivning som en karismatisk och excentrisk kvinna.
Enligt Jonas Gardell passade hans mamma inte in i den snäva roll som förväntades av kvinnan på den tiden. Hennes frihetslängtan begränsades av äktenskapet, förorten, barnen och kraven. Han beskriver det i boken som att ”man kunde höra ljudet av en fälla som slår igen”.
– Ibland har jag tänkt att det vore bättre för mamma om hon inte hade fått barn. Samtidigt ville hon bli mamma och älskade oss barn, säger han.
Jonas Gardell berättar i boken att när han föddes, som näst yngst av fyra syskon, var hans mamma nära att dö. När den nyfödde lades upp bröstet tänkte hon: ”den här lilla kraken klarar sig inte utan mig. För hans skull måste jag leva”.
År 2010 dog Ingegärd Rasmussen, efter en längre tids demenssjukdom, på Jonas Gardells födelsedag.
Familjen vet att boken kommer
Det har tagit Jonas Gardell över sex år att skriva romanen. Researcharbetet har varit omfattande och bland annat inbegripit intervjuer med föräldrarnas barndomskamrater, kolleger och grannar.
Hur har de andra syskonen Gardell reagerat på att du skrivit boken?
– De har varit delaktiga i att svara på frågor. Inte min äldsta bror Mattias. Han vill inte svara på frågorna, och det lägger jag mig inte i. Men Pelle och Stina, vi har pratat mycket. Jag har också haft mycket hjälp av morbror Per och kusiner. De är medvetna om att boken kommer. De förstår ju också att det kommer vara som vanligt, det är min jävla berättelse som ska fram. De har nyss fått boken, de kanske läser nu om de har vågat och orkat.
Övervägde du någonsin att be släkten om godkännande innan utgivningen?
– Faktiskt inte. Romanen lämnar dessutom öppningar för att det kanske inte alltid var riktigt så här det var, i den öppningen är de fria att berätta sina historier. Hela boken är en lovsång till rätten att skapa sitt liv och att själv definiera sig.
– En smärta kan bli så stor och så outhärdlig att verkligheten spricker. Då uppstår en ny verklighet. Så det blir två parallella verkligheter. Här berättas det som det var, men här berättas det som det också var.
Hur har det varit för dig känslomässigt att skriva boken?
– Varje morgon när jag gick upp för att skriva boken satte jag på mig en sliten kofta och ett par tofflor och gick in i det här universumet. Även om det är en allvarlig text så har det varit oerhört lustfyllt att få vara i det. Jag skrattar väldigt mycket när jag läser den, men det finns också några ställen där jag själv till och med nu börjar gråta för att det blir för starkt för mig.
Våldtäkten tystades
I den frikyrkliga familjen fanns inte plats för egna svagheter. Det som inte talades om förträngdes eller förnekades.
Som när Jonas Gardells mamma valde att tysta den våldtäkt han utsattes för som 14-åring, av rädsla för social skam.
– Mamma var underbar på alla sätt. Hon skrubbade mig i badkaret, jag grät och hon satt vid mig hela natten när jag inte kunde sova. Men nästa morgon skickades jag till skolan med orden: ”Du får inte berätta det här för någon, och nu ska vi aldrig mer prata om det här”.
– I dag när jag är själv är förälder så tänker jag att det är helt sjukt, nästan oförlåtligt. Hur fan kunde hon? Och då är det en mamma som älskade mig villkorslöst, och jag älskar henne. Men jävla kärring!
Den frånvarande pappan
Jonas Gardells far, Bertil Gardell, beskrivs som en frånvarande förälder. Han ville vara lycklig men blev bara olyckligare. I sin strävan offrades familjen.
Skrivandet av boken har inneburit en sorts försoning med pappan, som gick bort i ALS på 80-talet.
– Det finns huvudsakligen två sätt att vara förälder på: närvarande eller frånvarande. Är du bara närvarande kan du vara galen, rolig, dum i huvudet. Men du är närvarande och det gör att du präglar barnen starkt. Om du är frånvarande så hjälper det inte om du är världens roligaste och härligaste, du är inte där.
– Det är inte bara pappas fel personligen, utan det är hela generationen. De blev verkligen lurade att man skulle vara borta och tjäna pengar, en jätteförlust för dem. Där hoppas jag att vi pappor i min generation har tagit en större plats för våra barn.
Ett tufft år med många förluster
Jonas Gardell är aktuell på mer än ett sätt. Förutom den nya boken förbereder han sin största och mest påkostade show hittills - ”Jonas Gardell Show” med premiär i januari 2019. Till jul kommer hans nya tv-serie ”De dagar då blommorna blommar” på SVT.
Enligt Jonas Gardell väljer han sina projekt med omsorg. Det han gör måste kännas viktigt.
– Jag blir 55 år i år, och jag har inte så himla många böcker kvar att skriva. Om det tar mellan 5-10 år att skriva en bok, då är det inte så många böcker kvar. Rent fysiskt kommer jag inte att hinna med mer än en eller två böcker.
Samtidigt som Jonas Gardell var i slutskedet med boken inträffade flera dödsfall i bekantskapskretsen. Bland dem Gösta Ekman, Janne ”Loffe” Carlsson, Michael Nyqvist, Tuija Lindström, Magdalena Ribbing, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Benny Fredriksson och Rikard Wolff.
– Sista året har jag konfronterats med döden jäkligt mycket. Många av de här var väldigt nära mig, de hade olika nycklar till mitt liv.
– Rikard var min näst äldsta vän. När han låg på sjukhus i höstas var jag där hela tiden. Samtidigt som han låg inne blev min äldsta vän, den enda jag har kvar sedan tonåren, sjuk. Det upptäcktes elva metastaser i kroppen. Rikard låg på avdelning 82 och hon låg på avdelning 81, så jag gick varje dag upp och ner mellan avdelningarna. Det tog väldigt mycket energi. Och så dog Rikard.
– Jag har skrivit mitt testamente och ordnat upp mina affärer det sista halvåret. Inte så att jag tänker dö, men om jag dör så blir det åtminstone ingen härva. Lägenheten är betald fram till att ungarna fyller 25 år. Jag lever med respekt för att döden finns, men jag tänker inte springa omkring och förhålla mig till den hela tiden.
Dina berättelser handlar om de stora, svåra och viktiga frågorna. Vad grundar sig behovet i?
– Ja, det är nästan makabert. Jag har skrivit mycket om livets skörhet som i ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Och tv-serien ”De halvt dolda”, som förresten fan är det bästa jag har skrivit.
– Jag fattar att jag har ett kort liv och att det snart är slut. Men under tiden jag lever vill jag leva ett liv värt att dö för. Det är inte meningen att vi ska lämna tillbaka livet oanvänt vid utgången, det är inte så att minst sliten vinner. Jag vill ha mina påsar och rynkor, jag vill åldras. Det är helt okej, det innebär att jag har levt. Jag har så många vänner som inte fick leva och som dog för tidigt. Det blir så verkligt nu, för jag förstår att det kan vara jag nästa gång.
Jonas Gardell är nervös för hur hans nya roman ska tas emot, men tror att den kommer att nå människor.
– Det är en lovsång till den villkorslösa kärleken där alla får vara med, ingen lämnas utanför. I dag i vår allt mer snäva och hårda tid där vi inte nog kan tala om hur många som ska utvisas och avvisas, så är det skönt med en bok som säger att vi alla är villkorslöst älskade.
”Till minne av en villkorslös kärlek” utkom 24 augusti 2018 på Norstedts förlag.
