John Nettles om livet efter "Morden i Midsomer"

När jag knackar på dörren öppnar han lite på glänt och säger:

 - Nej tack, jag ska inget ha.

 Ögonblicket senare skjuter han upp dörren till hotellsviten på Grand Hotel i Stockholm och bjuder in oss.

 - Jag skojade bara, säger han, sträcker fram handen och ler stort. Ni är så välkomna.

 John Nettles, 67, är klädd i blå, lite säckiga jeans och en enkel tröja. Han säger att han inte är riktigt vaken eftersom klockan bara är tio, men han döljer i så fall tröttheten väldigt bra.

 I entréhallen står ett serveringsbord med silverfat och resterna av den engelska frukosten. Skjutdörrarna till sovrummet är öppna och inga försök har gjort att ens släta till den obäddade dubbelsängen. Den perfekte polisinspektören Tom Barnaby i "Morden i Midsomer" är inte alls lika perfekt som John Nettles. I september fick John Nettles medalj av drottning Elizabeth, Officer of the British Empire, OBE. Foto: Lewis Whyld

 - Vi är faktiskt ganska långt ifrån varandra i det avseendet, säger han och sätter sig ner i en fåtölj. Glöm inte att jag är skådespelare, inte polis.

Fler Shakespeare-pjäser

 Han har redan gjort sitt som Barnaby. Sista avsnittet med honom i huvudrollen spelades in i somras. Efter 13 år och 81 långsfilmslånga avsnitt av "Morden i Midsomer" tog det slut. Tom Barnaby lämnade över polisbrickan till sin kusin John Barnaby. Eller om man så vill, John Nettles lämnade över rodret till Neil Dudgeon. Det sista halvåret, efter "Morden i Midsomer", ägnade han åt att spela Hamlet i Sheffield. Och det är ungefär så han vill fortsätta sin skådespelarkarriär.

 - Jag hoppas det blir fler Shakespeare-pjäser, säger Nettles. 

 Jag säger att jag har skrivit ihop några frågor och att de kommer lite i oordning och det gillar han.

 John Nettles lutar sig tillbaka i fåtöljen, lägger upp ena foten på en pall, och säger:

 - Shoot! 

Vad är svensk midsommar?John Nettles som Bergerac på 80-talet. Foto: Rex Features / Ibl Bildbyrå

 - Nej, det vet jag faktiskt inte. Ljus sommarnatt, kanske? Som i Shakespeares ”Midsummer night’s dream”, den känner jag till.

Varför blev du skådespelare?

 - Egentligen ville jag bli psykolog, jag läste ju om Freud och trodde psykologyrket hade mycket med sex att göra, det lockade. Men så hamnade jag i stället av någon anledning på en dramaskola. Och på den vägen är det.

Vilken var din första roll?

 - Det var faktiskt före dramaskolan, jag var 15 år och spelade Macbeth. Och Gud, så dålig jag var. Men jag gjorde det för att imponera på tjejerna i klassen.

Några andra tidiga roller du minns?

 - Jag hade en roll i ”Don Ferolo Wiskerandos”. Men återigen, ett misslyckande. Jag var lika dålig som namnet på pjäsen är långt.

"Snabba bilar och vackra kvinnor"

När blev det då teater på riktigt?

 - Det var när jag närmade mig 30-årsåldern. Jag kom med i en tv-serie. Framtiden låg för mina fötter, jag såg en spikrak väg mot snabba bilar och vackra kvinnor.

Och hur blev det?

 - Inte riktigt så, men bra ändå. Jag fick spela med de stora, bland andra Alec Guinness.

Hur blev du då polis på film?

 - När det gällde "Morden i Midsomer" så läste jag boken. Den var väldigt bra och Barnaby var så annorlunda och ändå typisk engelsk. Det kändes som en bra roll. Längst fram Barnabys efterträdare.Foto:   Mark Bourdillon

I Sverige är du känd för dina roller som kriminalinspektör Jim Bergerac  i tv-serien ”Bergerac” och kommissarie Barnaby i "Morden i Midsomer". Kunde det ha blivit för något annat?

 - Ja, faktiskt. Jag blev en gång tillfrågad om att spela James Bond. Det blev inget. Och så var det nära att jag fick huvudrollen i filmen ”Jesus Christ Superstar”.

Skulle du sjunga då?

 - Nej, det var ju filmen det gällde. 

Tycker du om att sjunga?

 - Ja, faktiskt, men jag är inte så bra på det. Har väl sjungit i kör en gång i tiden. Skulle kunna betraktas som en hög irländsk nasal tenor. Som du förstår lyssnar jag helst på musik. Jag älskar opera och här i Stockholm såg jag faktiskt Rigoletto i går kväll. Den är fantastisk.

 Han ser drömmande ut när han pratar opera och överhuvudtaget verkar mr Nettles må bra. Men hans liv har inte alltid varit helt enkelt.

 Han föddes i Cornwall i sydvästra England 1943, mitt under andra världskriget. Mamman var sjuksköterska från Irland. Pappan okänd.

"Min stora sorg"

 När John föddes blev mamman sjuk, hon togs in på mentalsjukhus och blev kvar där tills hon dog av tbc, bara 28 år gammal.

 - Jag träffade aldrig min mamma, i alla fall inte som jag minns. Det är min stora sorg i livet, säger han till Söndag. 

 Snickaren Eric Nettles, och hans hustru Elsie, adopterade baby John och han var enda barnet. Men det var en fattig tid. I dag är John Nettles rik, både när det gäller pengar och kärlek. Men det har kostat en del.

 Du har varit gift två gånger. Varför skilde du dig?

 - Det blir så ibland, det fungerar inte.

Hur träffade du din nuvarande hustru?

 - Det är en speciell historia. Jag var på ett party hos numera bortgångne kollegan och komikern Les Dawson. Han stod och pratade länge med en mycket vacker kvinna och jag såg och hörde att han drog de mest dåliga skämt och hon var verkligen uttråkad. Så jag gick fram och sa till henne att följa med mig i stället. Hon följde med och det är snart 25 år sedan.

Vad tycker du om svenska kvinnor?

 - De är väl de vackraste i världen? Så var det i alla fall förr. Nettles i Hamlet. 

Vad tycker du om att beundras av dem?

 - Är det så? Det måste vara för att de ser mig som en fadersfigur. Det kan väl inte vara något annat?

Lagar du mat hemma?

 - Nej (skratt). Då skulle det bli kris. Men jag tycker om god mat.

Något speciellt?

 - Egentligen all sorts mat. Men allra helst indiskt. 

Problem i världen

Vad är annars det viktigaste i livet?

 - Jag brukar säga att det är tre saker: 1) Att vara gift med en kvinna man älskar. 2) Att ha pengar på banken. 3) Att ha nära till en indisk take-away-restaurang.

I den ordningen?

 - Njae. Den indiska take-away-restaurangen kommer nog först. I alla fall när min hustru inte hör på.

Vad dricker du?

 - Gärna vin till maten, helst rött. Fast min favorit just nu är faktiskt det vita Cloudy Bay från Nya Zeeland.

Vad gör dig riktigt glad?

 - Det är när jag får spela en roll tillsammans med andra skådespelare och känna att det verkligen stämmer. När jag är som en del av en orkester.

 Händer det att du gråter av lycka?

 - Jadå, och det kan vara små, små saker som en detalj i en målning, en duktig musiker eller något liknande. Jag kan bli så tagen att tårarna kommer.

Vad gör dig arg?

 - När folk är ovänliga och arroganta. Jag har svårt att prata om det, blir arg av bara tanken. Men unga, tuffa, känslolösa män som ska hävda sig själva, det är de som skapar alla problem i världen.

Vilken händelse har gjort dig mest lycklig?

 - Det var mitt första barnbarn, Nathan, föddes 1999. Jag spelade pantomimteater när min svärson ringde precis efter föreställningen. Jag blev överlycklig. Jag trodde inte jag kunde bli så glad.

Du har ytterligare ett barnbarn?

 - Ja, Sophie, som är lillasyster.

Träffar du dem ofta?

 - De bor på Jersey med sin mamma Emma, hon är 40 i år, och jag åker dit så ofta jag kan. Jersey är fint, folk där tror fortfarande att jag är polis efter att jag spelade Bergerac, som utspelas där.

Vad gör ni när ni träffas?

 - Ja sådana där saker som morföräldrar gör. Jag kryper omkring på golvet och är häst, de klänger och hoppar och jag står ut med vad som helst.

 Och mer?

 - Nathan är så stor nu så han har varit med när jag filmat. Och han har varit med i Bond-studion, det gillade han verkligen.

Gillar Wallander

Var tycker du bäst om att vara?

 - I Paris, det är så vackert där. Där finns de bästa hotellen, och så är det den sköna mentaliteten. Det är så enkelt.

Vad är då ditt paradis?

 - Det är faktiskt ön Sark i Engelska kanalen. Makalöst vackert, bara 600 människor bor där, inget flyg och man tar sig bara dit med båt från Jersey eller Guernsey.

Vad tycker du om andra polisserier?

 - Om du menar svenska så gillar jag Wallander, i alla fall de svenska versionerna. Rollerna är så äkta och bra spelade. Däremot gillar jag inte de engelska varianterna som gjorts på Wallander. 

 Amerikanska serier, då?

 - Det är bara snabba klibb, skjutande, våld och ingen eftertanke som det är i exempelvis engelska och franska serier. Där får folk säga något.

Vad ser du annars på tv?

 - History Channel, och allt som handlar om andra världskriget. Det och Shakespeare är mina favoritintressen.

Inte sport, då?

 - Jo visst! Jag älskar fotboll, Arsenal är mitt favoritlag, det är nog min svärson som gjort att de blev just det. 

 Och så berättar han entusiastiskt om livet efter "Morden i Midsomer". Om att han fått medalj av drottningen och att han spelat kungen av Danmark på en riktig scen.

 - Jag har återupptagit skådespelaryrket, säger han. Och innan jag dör vill jag verkligen göra mer sådant.

 Och polis tror han inte att han blir igen.

 - Jag tror inte det, säger John Nettles. 

 Samtalet är slut och han släpper ut oss på den mjuka mattan i hotellkorridoren. Vi har gått några meter när han viftar han med handen, skrattar och ropar:

 - Du, det där med att bli polis igen. Man vet aldrig.