Ett år har passerat. Det var den 13 februari i fjol som Johanna Sällström hittades död i sitt hem. Blott 32 år gammal hade hon tagit sitt eget liv.
– Det drabbade mig. Jag kände mig liksom svart i hela allt. Ingen mådde bra i det där, berättar Ola Rapace, 36, för Expressen.
I går kväll sågs Johanna Sällström och Ola Rapace i tv av drygt en miljon svenskar, i Wallander-filmen ”Byfånen” på TV4.
Inspelningarna av de många filmerna i den populära polisserien
i Ystad var intensiva och krävande.
–Vi jobbade väldigt nära, säger han.
Sorgen efter Johanna har plågat Ola under året och tvingats honom att omvärdera sin syn på arbetet som skådespelare.
– Det där berörde mig på ett djupare plan. Jag började ifrågasatte mitt jobb, hela branschen. Kämpar vi med rätt grejer? Lägger vi krutet på det som är värt det? Så att man inte bränner sig på sånt som inte betyder nåt.
– Ända sedan det där hände med Johanna har jag känt mig väldigt tveksam till hela branschen. Och hur vi använder varandra. Det som hände tvingade mig att tänka efter, ifrågasätta – är det värt det?
Men du började spelade in ”Anna Pihl” strax efter Johannas död.
– Ja, jag har jobbat hela tiden. Med den skillnaden att jag känt mig mer ifrågasättande. Av människor jag möter och även av mig själv.
Var befinner du dig i sorgearbetet nu?
– Nu är jag klar med det. Jag har kommit fram till vad jag vill hålla på med. Vad jag vill jobba med och varför.
Om du vänder bransch-en ryggen valde du även bort Guldbaggegalan?
– Jag skulle aldrig gå på sån skit.
– Jo, jag har tänkt på det men just nu skiter jag i det. Då svälter jag hellre ihjäl. Jag jobbar hellre på
ackord på partilagret i Årsta än att göra en film som förstör drömmen.
Så du ger inte mycket för svensk film längre?
– Det är roligare att spela ping pong än att läsa ett filmmanus från Sverige. I pingis kan man åtminstone vinna, ett set, en boll. I filmbranschen i Sverige är alla förlorare.
Men något bra finns det väl?
– Det finns otroligt många obegåvade människor i filmbranschen som gör av med oerhört mycket pengar. Speciellt på tv, en massa skattepengar som man kastar på en jävla massa skräp. Jag är otroligt less på film och tv i allmänhet.
Men är ”Anna Pihl” så mycket bättre?
– Ja, den är ett undantag. Den är bättre. Särskilt med tanke på att den görs med små medel av en liten, kommersiell tv-kanal. Det finns en integritet i den produktionen som är bra.
Men vad tänker du göra åt de problem du talar om?
– Jag håller på med en film. Ett drömprojekt om en boxare. Jag har en roll i den. Och jag är inblandad i processen.
– Det drabbade mig. Jag kände mig liksom svart i hela allt. Ingen mådde bra i det där, berättar Ola Rapace, 36, för Expressen.
Krävande inspelningar
I går kväll sågs Johanna Sällström och Ola Rapace i tv av drygt en miljon svenskar, i Wallander-filmen ”Byfånen” på TV4.Inspelningarna av de många filmerna i den populära polisserien
i Ystad var intensiva och krävande.
–Vi jobbade väldigt nära, säger han.
Sorgen efter Johanna har plågat Ola under året och tvingats honom att omvärdera sin syn på arbetet som skådespelare.
– Det där berörde mig på ett djupare plan. Jag började ifrågasatte mitt jobb, hela branschen. Kämpar vi med rätt grejer? Lägger vi krutet på det som är värt det? Så att man inte bränner sig på sånt som inte betyder nåt.
Tveksam till branschen
Det har varit tungt att arbeta.– Ända sedan det där hände med Johanna har jag känt mig väldigt tveksam till hela branschen. Och hur vi använder varandra. Det som hände tvingade mig att tänka efter, ifrågasätta – är det värt det?
Men du började spelade in ”Anna Pihl” strax efter Johannas död.
– Ja, jag har jobbat hela tiden. Med den skillnaden att jag känt mig mer ifrågasättande. Av människor jag möter och även av mig själv.
Var befinner du dig i sorgearbetet nu?
– Nu är jag klar med det. Jag har kommit fram till vad jag vill hålla på med. Vad jag vill jobba med och varför.
Om du vänder bransch-en ryggen valde du även bort Guldbaggegalan?
– Jag skulle aldrig gå på sån skit.
”Alla är förlorare”
Men behöver du inte branschen och de jobb du kan få? Du måste ju kunna ställa mat på bordet? Du har ju barn, fru, familj.– Jo, jag har tänkt på det men just nu skiter jag i det. Då svälter jag hellre ihjäl. Jag jobbar hellre på
ackord på partilagret i Årsta än att göra en film som förstör drömmen.
Så du ger inte mycket för svensk film längre?
– Det är roligare att spela ping pong än att läsa ett filmmanus från Sverige. I pingis kan man åtminstone vinna, ett set, en boll. I filmbranschen i Sverige är alla förlorare.
Men något bra finns det väl?
– Det finns otroligt många obegåvade människor i filmbranschen som gör av med oerhört mycket pengar. Speciellt på tv, en massa skattepengar som man kastar på en jävla massa skräp. Jag är otroligt less på film och tv i allmänhet.
Men är ”Anna Pihl” så mycket bättre?
– Ja, den är ett undantag. Den är bättre. Särskilt med tanke på att den görs med små medel av en liten, kommersiell tv-kanal. Det finns en integritet i den produktionen som är bra.
Men vad tänker du göra åt de problem du talar om?
– Jag håller på med en film. Ett drömprojekt om en boxare. Jag har en roll i den. Och jag är inblandad i processen.
