Joakim Bergs soloplatta svämmar över av starka minnen

Det första som sticker ut är hur Joakim Berg sjunger.

I inledande ”Barn av vår tid” är det svårt att känna igen en så ljus och luftig röst. Långt borta är gången då han spelade in i studio med halstabletter i käften. Långt borta överlag bland låttexterna är de framgångsrika åren med Kent. ”Jag fortsätter glömma” tar i stället sikte på tiden före genombrottet. Någonstans i skarven mellan åttio och nittiotal då allt fortfarande var nytt, låg öppet och var möjligt.

Det andra som sticker ut är just hur tillbakablickande Bergs första soloplatta är. 

Inte som i ett nostalgiskt skimmer av att allt var bättre. Mer som skivans titel indikerar att Berg med minnets hjälp vill ta sig tillbaka till den han en gång var. 

För nu på andra sidan femtio-strecket är det som att det gamla förhållningssättet till slut slagit över: det är han som står still när omvärlden rör sig. I centrala spåret ”Aniara” checkar han ut och lämnar taktpinnen till kidsen, ”det är nån annans tur att stå på barrikaden”. 

Texternas ”du” verkar skifta skepnad mellan låtarna. Trogna fans i ”Legender”, en vän i ”Begravningsbål”. Kanske hans gamla band i Martin Sköld-samarbetet ”Mer än ingenting”. Bergs madeleinekakor är cigg, fejkade märkesprylar och USA-minnen. Bara vid Slussens Guldbro i ”Ingenmansland” är han tillbaka i samtiden. 

Det tredje som sticker ut är hur allt låter. 

Med ”Jag fortsätter glömma” verkar Berg haft samma målsättning som med Kents gamla ”Vapen och ammunition”; bara hits. Vi får finmejslade refränger som drar mer åt pop än något annat. Om Kent-fans kommer att gilla det här? Det är jag rätt säker på. Även om avsaknaden av musikalisk nerv blir påtaglig på sina ställen. Det låter samma, lite för ofta. Kanske finns risken när man gör allt själv. 

Samtidigt känns det självklart att ha artisten Joakim Berg tillbaka. 

Han är ju så uppenbart mycket bättre än de flesta i det här landet på vad han gör.