Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jerry Williams osar av spelglädje och rock

Jerry Williams hyllas av publiken på Scalateatern.
Jerry Williams. Foto: Henrik Jansson

Trodde Jerry Williams verkligen själv att han kunde hålla sig ifrån rocken?

På premiären fullkomligt osar han av spelglädje.

LIVE

Jerry Williams

Scalateatern, Stockholm

Vem: Sveriges rock’n’roll-nestor som föddes 1942 som Erik Fernström och slog igenom som sångare i början av 60-talet. Sa egentligen farväl till yrket för några år sedan, återvände med “Man måste få lira” i Göteborg, en show som nu tagit sig till Stockholm.

Vad: Premiär i Stockholm för “Man måste få lira”, som rullar på fram till sista april på Scalateatern.

Tre höjdare:

Berättaren

Jerka är en naturlig storyteller, oavsett om det handlar om hundträning eller finska turnéer på sextiotalet.

Soulsångaren

Visst blir det mest rock’n’roll. Men han kan även plocka fram riktigt känsligt souliga stämband.

“I can jive”

I slutet, när han knäar med mikrofonstativet. En svensk rock-arketyp.

Nej, Jerry Williams var aldrig redo för pensionärslivet. Att sitta på en balkong i södern med en “garre” var aldrig något alternativ, som han säger. Bättre att komma in till stan och lira.

Och lirar gör han, med ett följsamt åttamannaband plus kör och med en fullständig kärlek till rock’n’roll från förr.

Tack och lov blir en kväll med Jerka aldrig nostalgisk på ett bättre förr-vis. Istället tar han famntag om de gamla låtarna och släpper sedan aldrig taget. Mest tror jag han har saknat känslan av att stå på scen och känna hur sologitarristen smyger sig fram och går loss. Jerka blundar och pekar, gapar med munnen på ett Jerry Williams-vis och går liksom in i svänget framför våra ögon. Det är en häftig upplevelse.

Jerry Williams hyllas av publiken

Han har aldrig varit en riktigt stor sångare, däremot en sångare med mycket känsla. I avslutande “En vintersaga” viker han sig nästan dubbel för att förmedla vemodet. Tempot är högt och pauserna mellan låtarna få. Italienska gamla örhängen, Chuckens låtar och egna hits, alla virvlar förbi. Han hade gärna fått vika än mer tid på att prata till publiken, för det gör han bra.

Om det handlat om någon annan artist som först tagit stort farväl till sin publik hade comebacken kanske känts mer tröttsam. Men nu har vi att göra en showman som bara ska stå däruppe.

I slutet står han i linne med en handduk om halsen, med händerna på knäna medan publiken hyllar sin hjälte. Så tittar han upp och ler.

Tänk att det här fortfarande kan vara så kul.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!