”Jerka var uträknad – plötsligt kom succén”

Utdrag ur Börje Lundbergs "Stora Rock´n´Roll Boken", Premium förlag.
Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE LINDEBORG / TT / / TT NYHETSBYRÅN
Foto: LARS NYBERG

Utdrag ur ”Stora rock'n'roll-boken” av Börje Lundberg, utgiven på Premium förlag.

Kring 1962-63, när alla förståsigpåare har dödförklarat 50-talsrocken, dyker en ny artist upp som kör det gamla konceptet fullt ut – och gör braksuccé: Jerry Williams (Erik Fernström, född 15 april 1942), en rörmokarlärling från Stockholm som sjungit i Radiotjänsts gosskör, spelat blockflöjt och sedan klarinett. Samt prövat på att tävlingscykla.

– Gosskören var en annan värld. Vi sjöng i radion och hallåan hade päls. Jag fattade ingenting.

När unge Erik i 14-årsåldern hör Little Richards ”Tutti Frutti” på en 78-varvare öppnar sig en ny och betydligt mer spännande värld. I sin självbiografi ”Jerry” berättar han:

”Jag spelade den om och om igen. Det var alldeles nytt, han var hes och vild, det kokade och gungade. Plötsligt kunde han vråla i falsett och sen tillbaka till vanlig voice. Saxsolot var fränt och enkelt, pianot hamrade på hela tiden. Och allting knuffades framåt av en stenhård 2-4 på trummorna. På andra sidan låg ”Long Tall Sally”. Den gick fort, orden bara smattrade ur käften på Richard. Man hajade knappt hälften, men orden var inte viktiga. Det var hans pipa och draget man frös på.”

– Jag höll på att skita i brallan, det lät som nånting från en annan planet, säger Jerry i dag. Elvis version av ”Tutti Frutti” var inte lika ball. Jag tände mer på ”Blue Suede Shoes” och ”Don’t Be Cruel”, dom var mer intensiva, en annan bag.

Foto: LARS NYBERG

Jerry ”fryser” än i dag på Little Richard, men nu är det 1957 och han är fortfarande den helt okände Erik Fernström som hänger på Nalen, för ung för att komma in på Lorry. Han är en glad amatör som ibland går upp på scenen och river av ”Be-Bop-A-Lula” eller ”Long Tall Sally” till trött komp.

– Där satt jazzgubbar som inte hade nåt annat jobb och lirade som kryckor. Dom spydde på rocken och hajade ingenting. Faktiskt var dom jävligt korkade om man jämför med jazzsnubbar i Memphis och New Orleans som kunde anpassa sig till det nya.

Erik köper skivor med Richard, Bill Haley och Elvis. ”Brorsan och jag lirade Elvis som dårar. Vi sjöng och skrek, härmade och hängde på utan att haja mycket av texterna.”

– Filmen ”Loving You” (Ung man med gitarr) knäckte oss totalt. ”Vad i helvete var det frågan om”, tänkte vi.

 Eriks första spelning inför publik sker på danshaket Lorry i Sundbyberg. Han sjunger två låtar i en amatörtävling: ”Teddy Bear” och ”Be-Bop-A-Lula”. Han uppträder i en Elviströja som hans faster stickat åt honom.

”Strålkastarljuset var skitstarkt. Det hade inte funnits när vi repade och blev en chock. Jag hade aldrig stått framför strålkastare. Jag spanade för mycket rakt in i ljuset, blicken drogs dit som när man kör bil i natten och stirrar på mötande ljus mot sin vilja. När sista låten var klar var jag halvblind, såg knappt nånting. När jag vände mig om missade jag utgången och gick rakt in i väggen.”

# Erik blir Jerry

En annan förhoppningsfull rocksångare är Jean William Kurenkoff. Han har ryskt påbrå.

– Jerka och jag var bittra konkurrenter på ungdomsgårdarna, berättar Jean som skippar efternamnet när han blir artist och ömsom kallar sig Jean William och Chang William.

  Jean är tenor och hämtar mycket av repertoaren från Neil Sedaka och Del Shannon, men plankar även Cliff Richard, Ritchie Valens och Elvis Presley. Senare ska han bli känd som ”Stockholms Roy Orbison”.

Erik Fernström sjunger lite med Little Gerhards G-men när rockkungen själv är på turné senvintern 1958. Men spelningarna leder ingenstans. Erik behöver komma med i ett riktigt band och byta till ett rockigare namn. Så sker också faktiskt av en slump.

Jean Williams band från Stockholms södra förorter står plötsligt utan sångare 1959. Jean har bestämt sig för att byta band. Nu är det Chang & His Firebirds som gäller.

Erik Fernström kommer plötsligt in i bilden.

– En brud i Solna snackade med Jeans gamla band och kastade fram mitt namn. Jag hade inte sjungit just nånting på en tid utan mest hojat. Klart jag var intresserad.

Erik anmäler sig. Killarna gillar honom direkt. ”Men du får kalla dig Jean Williams för bandet är så pass känt i Stockholmstrakten att vi torskar om vi byter namn”, förklarar gitarristen Hazze Östlund. Erik tvärnobbar. 

– Att sno en annans namn var rena öken.

”Rick Williams?” föreslår Hazze som en anspelning på Erik. Nej, det duger inte heller. ”Jerry Williams då?” OK, då. Faktiskt hade Erik ibland redan kallats Jerry på Nalen. Nu är han äntligen lite på gång. Bandet spelar mest på ungdomsgårdar, bland annat Kingside på Kungsholmen och Förvaltargården i Solna för gager på 50–150 kronor att dela på fem. 

Jean William är måttligt road av att Jerry närapå tagit hans namn. Viss förvirring uppstår när Chang skippar Firebirds och åter börjar kalla sig Jean William. Nu finns det två sångare med nästan samma namn.

– Men jag ville inte bråka med Jerry om namnet. Vi var konkurrenter men också polare. Om han kallat sig Jean däremot, då hade jag ställt till ett jäkla liv.

När Högdalens centrum invigs sker det med en rocktävling. Charlie Norman är domare och på scenen uppträder både Jean William och Jerry Williams, plus en massa andra artister. Jean vinner och Jerry blir tvåa.



Höjdpunkten för Jerry och bandet är att de våren 1961 inbjuds vara med i ett TV-program, ”Spisarkväll på Kingside – från skiffle till rock”. En låt får de framföra, inte mer. Jerry lånar pengar av sin pappa för att köpa en ny scensvid, en dubbelknäppt kostym, på Hollywood vid Medborgarplatsen. Kersti Adams-Ray och Eva ”Puck” Hammar är programledare. Jerry väljer att sjunga ”It’s Now Or Never”. Den väcker dock ingen uppståndelse i stugorna. Bandet börjar glida isär, det händer för lite.

1961 är Jean Williams bästa år, han är stor i Stockholm, idol på Nalen, Kingside och Sunside, men når aldrig ut i hela Sverige trots en sångröst som får många av konkurrenterna att blekna. Carl-Eiwar kallar honom ”Sångfågeln”. Men proffs blir Jean inte, han jobbar hela tiden som lastbilschaffis.

– Jag har alltid varit blyg och hade svårt att marknadsföra mig själv. Jag hade heller ingen manager och ingen riktig scensäkerhet. Om jag bara haft 50 procent av Jerrys hade det blivit annorlunda. 


LÄS MER: Jerry Williams höll sin svåra sjukdom hemlig 


Jerry Willams har också svårt att nå ut till den stora publiken. Först när Jerry kommer med i The Violents blir det fart på hans karriär, som stått och stampat så länge. Instrumentalgruppen, som lever på sin dunderhit ”Alpens ros”,  behöver en sångare till scenshowerna. Det slumpar sig så att rörmokare Jerry ska byta tvättställ hos bandets gitarrist Rolf Hammarström, som driver en frisersalong. Roffe vet att Jerry kan sjunga.

– Vi gick och fikade och Roffe frågade om jag var intresserad att bli sångare i Violents. För att få gig måste bandet lira helkvällar och då räckte det inte bara med gitarrlåtar. Dom behövde en sångare också. Det var klockrent. Violents var asbra.

Jerry är alltså inte nödbedd. De repar i Spånga och gör en provspelning på raggargården Henrys i Skarpnäck. Enligt vissa uppgifter är Jerry nervös och gör en slät figur, men det säger han själv är fel.

– Vi hade repat och repat och var väl förberedda. Det var inget som klickade.

Han är ännu mer laddad till den första riktiga spelningen. Platsen är bygdegården i Evertsberg utanför Mora. Jerry har övat in en egen stil med bensparkar, höftvickningar, knäböjningar och hopp. Efteråt kvitterar han ut sitt dittills högsta gage: 125 spänn. Han är helnöjd. Det är Violents och publiken också.


”Stora rock'n'roll-boken” av Börje Lundberg, utgiven på Premium förlag.

En annan tidig spelning är på Vrinnevi fritidsgård i Hagebyområdet, Norrköping. Dåvarande föreståndaren Olle Carlson berättar:

– Jag fick en förfrågan om Violents kunde få komma hit och spela. Allt de begärde var 300 kronor för resa och allt. Klart jag tackade ja. Killarna var uppenbarligen sugna på att komma ut från Stockholm för att se hur deras musik funkade i landsorten.

– När de väl var här frågade gitarristen Hasse Rosén om det var okej att en sångare de hade med sig sjöng några låtar. Han kallade sig Jerry Williams, en försynt, kalasfin kille som nästan bad om ursäkt för att han fanns till. Grabbarna i Violents var förresten lika trevliga dom.

– Nåväl, Jerry gjorde braksuccé. Han sprattlade och for omkring på scenen så att fem eller sex tjejer i publiken faktiskt svimmade. Att det var mycket folk, trångt och varmt spelade förstås också in. Men Jerry var enastående. Det var helt enormt. Jag vill minnas att han sjöng fyra låtar, vilka kommer jag inte ihåg.

Blivande skivproducenten Hans Larsson ser Jerry uppträda med Violents i Degerfors Folkets park. Det är en jättegala med Spotnicks, Violents och andra grupper. 

– Jerry var så ny med Violents att hans namn var ditskrivet för hand på affischerna. Jag hade aldrig hört talas om honom. Det blev en fullkomlig chock att se honom på scenen. Han for omkring som en jävla tätting. Var inte stilla en sekund. Samtidigt såg han helt rätt ut i både rörelser och klädsel. Jag hade aldrig sett nåt liknande.

På våren väntar Gröna Lunds ”Jump In”. Snart bär det iväg till Tyskland. Men innan dess ska det bli skivinspelning. Hasse Wallman har försökt intressera EMI för Jerry, men utan framgång. Chefen, Ivan Nordström, måttligt road av rock men som ändå själv sjungit in ”That’ll Be The Day”, tycker att Jerry är för dålig, för finnig och för raggaraktig. 

Men Sonet då, bolaget där Violents håller till. Bandet ska göra en uppföljare till ”Alpens ros” och trycker på för att Jerry också ska få göra en platta. Gunnar Bergström och Sven Lindholm (två av ägarna, den tredje är Dag Häggqvist) är tveksamma. De tycker att Jerry gör sig bättre live men går ändå med på att låta honom göra två låtar. Jerry är nervös men fixar ”Darling Nelly Grey” på sjunde tagningen.  

– Violents hade tre timmar i studion för att göra ”Liebestraum Twist” och nåt annat skit. Om det skulle bli nån tid över skulle jag få använda den. Så blev det också. Svenne och Gunnar plockade fram ”Darling Nelly Grey”, det var en gammal tradlåt. Jag hade aldrig hört den. ”Du måste rocka upp den”, sa Gunnar. Till baksida valde vi en gammal Hank Williams-sång, som min farsa hört på jukeboxar: ”Nobody’s Darling But Mine”. Sticket lade vi till själva. Vi prövade också ”Goodnight Irene” och nån Elvislåt.


Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ

På Grönan börjar Jerry med en gimmick: slänga ut näsdukar till publiken. Lite senare slänger han sin sammetsfluga. Det går åt många flugor à tio kronor styck, men nu har Jerry råd. 1962 tjänar han 28 000 kronor, betydligt mer än en rörmokare.

En helsidesannons i Scen & Salong visar en knäböjande Jerry framför grabbarna i Violents. Texten lyder: ”The Violents har förstärkt sitt värde ytterligare genom att engagera den vitale sångaren Jerry Williams. Deras scenshow är en dynamitexplosion! Hör dem på Sonet Topp-Skivan.”

Jerrys första singel släpps i april och blir snabbt en dunderhit: ”Darling Nelly Grey” går in på Bildjournalens topplista den 13 juni.

Tidningens recensent Kåge Sandell är emellertid tudelad:

”Med en gnutta större finurlighet vid ekorattarna skulle det här ha kunnat bli en toppskiva. Jerry Williams skulle kunna låta lika bra som många amerikaner bara inspelningschefen kunde vänja sig av med att rodna när han ser en ekomaskin. Skillnaden mellan en världsstjärna och en duktig nybörjare behöver inte vara större än ett stegs ändrad inställning på kontrollbordet. Världsstjärna, nåja, Jerry är bra i alla fall.”


Foto: JAN DÜSING

Blivande skivproducenten Owe Midner ser Jerry uppträda på Idrottsmässan i Norrköping och blir imponerad:

– Jag gick dit för att jag gillade Violents och hörde att gruppen skaffat en sångare. Jerry Williams var sensationell. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Han flöt fram över scenen. Fötterna rörde sig men kroppen stod stilla. Violents var klädda i röda kavajer och vita byxor. Det var väldigt effektfullt när de gick ner på knä och förde gitarrerna från sida till sida.

 ”Hello Goodbye (Twistin’ Patricia)” heter uppföljaren till ”Darling Nelly Grey” och den blir en ännu större hit (baksidans ”Allez, Allez” är snabbt glömd). ”Patricia” går in på listan (åttonde plats) den 3 oktober. Jerry är i smöret och skivbolaget passar på att släppa båda hitsinglarna på en EP. Men Sonet snålar på singelomslagen. Eller också tryter idéerna. De två första har identiska bilder. Och de tre följande omslagen är stela, tråkiga, fantasilösa. 

– Det var samma sak igen som med ”Nelly”. Gunnar och Svenne plockade fram en låt som jag inte kände till den heller.

Dag Häggqvist:

– Låtvalet var tveklöst Gunnar Bergströms. Han var noga med att det skulle vara en fri låt. Det gav mera pengar. 

– Jerry var snäll och lojal. Ja, till och med försynt i början. Han hade rätt bakgrund, arbetarklass, han var skärpt och stod fast i sin politiska övertygelse. En kille som aldrig förställer sig. Vi har alltid kommit väldigt bra överens och haft jättekul. Ett handslag i stället för kontrakt. Det har aldrig varit några problem.


LÄS MER: Jerry Williams sista svåra tid 


På scenen öser Jerry på mer än någon annan svensk rocksångare. Han står inte stilla en sekund. Det är som 1958 igen. Tjejerna skriker och rusar upp på scenen där de kastar sig över idolen som oftast uppträder i prydlig ljusblå kostym med fluga eller slips. Några tjejer följer honom från plats till plats. Liftar hur många mil som helst. Showerna är korta (20 – 25 minuter) men intensiva. Sångaren är sjöblöt efteråt. Vilden på scenen är en blyg snäll grabb i logen.

I Uppsala råkar han halka på scenen och blir sittande med fötterna ut över kanten mot de mest framfusiga tjejerna i publiken. Snabbt blir han av med skorna plus ena strumpan. En tjej kysser hans fot.

Vid midsommar startar Urban Andersson i Enskede en fan-club för Jerry och bandet. Fler fan-clubar följer. Det är på tiden för nu bär det iväg.

Jerry och The Violents (i klarröda kavajer) kontrakteras av folkparkerna för 140 spelningar. Gaget är 2 800 kronor för en lördag. Han lever inget lyxliv, bor inneboende och låter skivbolaget sköta pengarna. ”Jag tjänar fyra gånger mer nu än som rörmokare”, avslöjar han hösten 1962. När Danmarks Radio lanserar sin egen Tio i topp blir Jerry femma i premiären med ”Twistin’ Patricia”.

Hans Edler har sett Jerry utvecklas från okänd rockartist på ungdomsgårdar till Sverigestjärna.

– Jerry ska tacka Hasse Rosén i Violents för sin karriär, utan Hasse ingen Jerry, anser han.

Foto: BERTIL ERICSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

Utlandsturnéer väntar för Jerry Williams och hans kompgrupp, bland annat till Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och England. I Hamburg blir Jerry bekant med några killar i ett engelskt band, The Beatles, men det är en annan historia. Fast lite om Beatles måste det bli ändå. Strax före jul 1963 får Jerry Williams lyssna på några nya plattor (utan att veta vilka artisterna är) och recensera dem i Expressen. Om ”I Want To Hold Your Hand” tycker han: 

”Tror inte att det är Beatles, men från Liverpool är bandet, för kompet är så stökigt. Är det Beatles? Låten är inte bra, de har gjort bättre. Elvis svänger på ett annat, finare sätt. Det här är så rassligt.”

Jerrys tredje singel ”Lolita”/”Dream Of You” får inte rätt studs och lever inte upp till föregångarna, anser BJ samma vecka som ”Twistin’ Patricia” faller ur listan (28 november).

Jerry får ständigt nya fan-clubar. En drivs av Monica Engkvist i Ronneby. Hösten 1963 har hon fått ihop 85 medlemmar som betalat 7:50 vardera för att bland annat få en klubbnål.

”Jerry Williams är rocksångaren på modet just nu – en 20-åring som i sitt expressiva sångsätt inte har långt kvar till Elvis Presley”, skriver BJ den 7 november 1962. 

Jerry berättar att hans förebilder är Gene Vincent, Elvis Presley och Ronnie Hawkins. Jerry avslöjar också att han har fem hundar, fyra pudlar och schäfern Elvis. Pudlarna har han döpt till Patricia, Nelly, Lolita och Grace.

”Tänker du sjunga rock hela ditt liv?” frågar reportern Inger Marie Opperud.

”Ja”, svarar Jerry tvärsäkert.

Det ska visa sig att han får rätt. Men något storhetsvansinne har han aldrig fått.

– Vi blev aldrig stöddiga. Killarna på Sonet höll oss på jorden. Med ett annat skivbolag hade jag åkt ut på arslet. Men visst var det mycket autografer, söndertryckta rutor och annat röj de första åren. I början fattade jag ingenting. Det var mest på lattjo alltihop.

– Vi repade som fan, det var hemligheten. Och vi testade olika grejer på scenen. Det som funkade behöll vi. Och så hade vi en hel del röta också. Raggarna gillade oss, tur det när mycket av rockbagen var på utdöende.

Jerry tjänar plötsligt massor av pengar, han som förut inte ens haft råd att ta körkort. Hans första bil blir en Volvo Amazon.

– Hojbagen kom senare.

I sista numret för 1962 tippar Bildjournalen vilka artister som ska nå toppen följande år. Störst av alla är – Jerry Williams. ”Han utvecklar mer energi på estraden än någon annan nordisk artist, han är en rockare av den hårda skolan”.

Bland övriga namn: Bruno Wintzell, Sven-Erik Magnusson, Lena Conradsson, Sten & Stanley, Yvonne Norrman, Boris Lindqvist, Git Skiöld, Anna-Lena Löfgren, Jan Höiland, Bertil Englund, Marianne Nilsson och Cool Candys.

Foto: / SVENSK TALFILM

1963 är Jerry Willims & The Violents ett av förbanden till twistkungen Joey Dee i Kungliga Tennishallen. De belönas med kvällens näst högsta pplåder.

”När Jerry gjorde entré steg värmen i hallen åtskilliga grader”, skriver en recensent.

Bildjournalen är på plats:

”Jerry återuppväckte minnena från de fornstora dagar då Tommy Steele, Rock-Ragge och Little Gerhard slogs om att sätta rekord i svimningar på rockgalorna.”

I ett senare reportage jämförs Jerry med franske rockstjärnan Johnny Halliday, ”hans ende konkurrent i Europa”. 

Jerrys nästa singelskiva ”Feelin´ Blue / ”Number One”, beskrivs som ”trevlig och något av ett örhänge”. Rena katastrofen för en tuff rockstjärna kan tyckas.

Men hans första LP, ”Jerry 21”, strax efteråt hyllas som som ”en hårdsvängande rockfest”. Jerry blir huvudperson i en kortfilm i färg som visas som förspel på biograferna. Sjunger ”Savage Love” och ”Number One”. Kompas förstås av The Violents. Han dyker också upp i en Åsa-Nisse-film.

I maj beskrivs Jerry Williams som ”Sveriges mest framgångsrika artist”. Sommaren 1963 gör han och bandet 99 spelningar i folkparkerna. Jerrys mest trogna fans är Inger Delin, 15, och Tina Karlsson, 16, från Björkhagen. De ser honom uppträda ett 30-tal gånger och stormar scenen så ofta de kan.

I Bildjournalen berättar flickorna om sina känslor:

”När de börjar spela ”Twistin´ Patricia” känns kroppen som gelé. Man börjar darra och har svårt att andas. Man ställer sig upp och bara skriker. Ju längre Jerry sjunger desto närmare scenen drar man sig, liksom i trance. Jerry går ner på knä. Man ropar till och rusar upp på scenen och famnar efter honom.”

Det är Jerrys år. Lagom till jul släpps hans andra album: ”Mr. Dynamite”. 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.