Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Janouchs vänskap – med Peter Springare

Katerina Janouchs nya bok "Vapendragerskan" släpps på eget förlag i och med att Piratförlaget som gett ut författarens tidigare böcker ville pausa utgivningen efter turbulensen kring den tjeckiska tv-intervjun. Foto: OLLE SPORRONG
Författaren Katerina Janouch intervjuas av Expressens Karin Sörbring om feminism, migration, relationer och böcker. Foto: OLLE SPORRONG
Katerina Janouch skriver i sina böcker om barnmorskan Cecilia Lund och i den erotiska trilogin om Rosanna Wilde mycket om sex och relationer. "Jag tyckte att Tinder har blivit lite grann som att fönstershoppa människor", säger hon. Foto: OLLE SPORRONG

När Katerina Janouch i tjeckisk tv beskrev Sverige som ett land som "vacklar under massinvandringen" blev det en sådan turbulens att till och med statsminister Stefan Löfven kommenterade.

Nu släpper hon sin nya roman på eget förlag, eftersom Piratförlaget annars ville pausa samarbetet.

– Jag blev inte bjuden på Piratförlagets vårfest, men jag har efter turbulensen fått oändligt mycket stöd och kärlek från andra människor från alla partier och hittat nya samarbeten, säger Katerina Janouch, aktuell med "Vapendragerskan".

Du har ett projekt på gång med den omdebatterade polisen Peter Springare, inte sant?

– Ja, men vad det går ut på är än så länge hemligt. Vi har blivit goda vänner genom den här resan. Han är en fantastisk person och jag har jättestor respekt för hans kunnande och insikter i polisarbete. Jag är intresserad av polisens verksamhet.

Vad är det Springare och du har känt igen er i under den här resan?

– Peter och jag är ganska lika som personer, vi tänker lika och vi känner igen det här med att man kanske blir utnyttjad för någon annans syften, alla vill dra i en, ha en bit av en och använda en till sina ändamål.

Hur förhåller du dig till det?

– Jag tror att de flesta som hamnar i offentligheten riskerar att bli utnyttjade eller hamna i situationer där man inte har kontroll. För mig är det viktigt att visa att jag står upp för mig själv och för det jag tror på. Det är likadant med mina böcker, när man har släppt dem står de på sina egna ben. 

"Det är inte direkt så att Piratförlaget bjöd mig på sin vårfest, men vi har ingen dålig relation. Vi har förlikats, vi respekterar varandra", säger Katerina Janouch. Foto: OLLE SPORRONG

Piratförlaget ville pausa utgivningen

 

Vi kommer tillbaka till frågan om ansvar senare, men från och med nu ger du ut böcker på ditt eget förlag Palm Publishing. Varför?

– Jag har tyckt väldigt mycket om Piratförlaget och Ann-Marie Skarp, men när den tjeckiska intervjun blev en sådan himla storm tyckte de att vi skulle pausa min bokutgivning och det kändes inte bra. Mina läsare väntade på "Vapendragerskan" och Piratförlaget ville kanske pausa ett år, det har jag inte råd med. Så jag valde att gå vidare. 

Hur är relationen nu till Piratförlaget och Ann-Marie Skarp som gav ut dina böcker i tolv år?  

– Det är inte direkt så att de bjöd mig på sin vårfest, men vi har ingen dålig relation. Vi har förlikats, vi respekterar varandra. Jag är otroligt tacksam för vad de har gjort som förlag. Jag har inga hard feelings, det kanske var bra det som skedde. 

Peter Springare Foto: SVEN LINDWALL

Vad tänker du nu i efterhand om den tjeckiska tv-intervjun?

– Jag har aldrig förstått varför det blev så stort hallabaloo. Jag tror att jag slog an något väldigt känsligt och sårigt i det svenska samhället. Problemet var kanske att det blev väldigt koncentrerat när jag sade det och sedan är jag en person som är väldigt rak, jag bäddar inte in något i något lull, jag kör bara på. Min ärlighet och rättframhet kan kanske vara lite svårsmält för vissa. 

 

LÄS MER: Hård kritik mot Janouchs flyktingutspel 

 

"Det blev lite raljant i den tjeckiska intervjun"

 

Men är det någonting du ångrar?

– Nej, jag önskar att jag kanske hade varit lite mer tydlig med säkerhetsfrågan. Det handlar egentligen mer om människors känsla av otrygghet än som det framställdes när det tolkades, som om varje person höll på att skaffa sig en vapenarsenal. Nu satt jag och pratade mer avslappnat, inte så noga, det blev lite raljant runt just den frågan. Sedan blev det helt fel då SVT gick ut och gjorde en sant-och falskt-publicering i Janouchfrågan, det mesta av det jag har sagt stämmer ju nästan på pricken, jag har till och med underdrivit vissa saker. 

Men då SVT gick igenom dina uttalanden kom de fram till att en del var delvis sanna medan andra inte var sanna.

– Ja, men jag tycker att deras genomgång är felaktig. Att granska mig som författare på det sättet, jag tycker att det är vansinnigt. Det orsakade en otrolig reaktionskedja, jag blev neddränkt av mejl, sms, telefonsamtal, Facebook- och Twittermeddelanden från människor som kände igen sig i den bild som jag gav och som blev lättade över att någon känd person beskrev deras verklighet. Människor berättade att om de lajkat något jag lagt ut så hade folk tagit bort dem som vänner på Facebook. 

Har du själv förlorat vänner?

– De flesta av mina vänner tycker ju som jag och det är ingen i bekantskapskretsen som högljutt har tagit avstånd. Men jag märker att man inte kommunicerar som förr på sociala medier eller att man inte blir bjuden på fester längre. Däremot har det tillkommit en massa nya kontakter och nätverk. 

"Det som sammanfattar min politiska inställning och hållning är sunt förnuft, lite så som jag har varit som förälder", säger Katerina Janouch. Foto: OLLE SPORRONG

Stefan Löfven kommenterade Janouch-intervjun

 

Det kom ändå upp på regeringsnivå, statsminister Stefan Löfven kommenterade. Vad tänkte du då?

– Då hade det hela blivit som en absurd fars, det blev nästan dråpligt. Herregud, har de ingenting annat att hålla på med? Mina uttalanden skulle nagelfaras som om jag vore en politiker. Folk har hittat på saker och ingen har ifrågasatt det. Jag kanske uttryckte mig lite svävande i vissa avseenden, men jag hittade inte på.

Var skulle du säga att du står, politiskt?

– Folk har tillskrivit mig att jag är höger och jag är alla fall inte vänster, men jag vill ha en alternativ politisk färg som varken är höger eller vänster, där man jobbar för samhällets bästa utan att sätta etiketter på vad det heter. Det som sammanfattar min politiska inställning och hållning är sunt förnuft, lite så som jag har varit som förälder. Jag har uppfostrat fem barn och det sunda förnuftet har fått komma i första hand i stället för att läsa någon anvisning om hur föräldraskap ska vara. Samtidigt måste det finnas gränser och regler, ordning och reda. Ungarna kan inte få ta över, det mår de inte bra av. Jag skulle vilja betrakta samhället som en familj där vi måste ta hand om varandra. Alla måste bidra, det går inte att vara för slapp, men inte heller för dominant.

Du har valt att vara krönikör för sajten "Nyheter i dag", en av Sverigedemokraternas viktigare mediekanaler. Hur ser du på att arbeta för den plattformen?

– Jag tycker att det är en liberal plattform. "Nyheter i dag" är ju en tidning som ligger utåt högra sidan, men den har sorterats in mellan Moderaterna och SD och jag har egentligen inget problem med det. Jag tycker att de kallar saker vid dess rätta namn. Sedan betyder inte det per automatik att jag tycker att allting är fantastiskt, men det är det inte i några tidningar. Därför har jag startat ett eget magasin, Katerinamagasin.se. 

 

Fakta/Kom till Sverige som tioåring och har startat eget förlag

NAMN: Katerina Janouch.

ÅLDER: 53.

YRKE: Författare, journalist, föreläsare, relationsrådgivare. 

BOR: Lägenhet i Stockholm.

FAMILJ: Barnen Ludvig, Jacob, David, Daniel och Ingrid (i åldrarna 15-29, från två tidigare relationer). "Mitt civilstånd? Skriv att jag är fristående, ha ha". 

INKOMST: 413 000 kronor (2015).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Kom som tioåring (1974) till Sverige från Tjeckoslovakien. Växte upp i Täby med en yngre bror.

MAMMA ÄR: Ada Kolman, 77, tidigare forskare i mikrobiologi.

PAPPA ÄR: František Janouch, 85, tidigare forskare i atomfysik.

UTBILDNING: Universitetsstudier i konstvetenskap, litteraturvetenskap och sexologi.

KARRIÄR: Började som 18-åring arbeta på förlag. Översatte böcker och artiklar från tjeckiska. Expressen, Vecko-Revyn, flera tidningsredaktioner och inom både radio och tv. Gav 1993 ut första romanen "Våta spår".  Romanen "Anhörig" (2004), föräldrahandboken "Barnliv" (2005). Barnböckerna om Ingrid och Ivar har fått stort genomslag, liksom sviten på tio böcker om barnmorskan Cecilia Lund. Erotisk trilogi om Rosanna Wilde, faktaböcker om droger/beroendesjukdom och sex, ungdomsböcker om Amanda och hennes vänner. 

AKTUELL: Med tionde romanen om barnmorskan Cecilia Lund, "Vapendragerskan" (Palm Publishing). Driver webbtidningen Katerinamagasin.se. 

 

Janouch: "Vill nästan inte längre kalla mig feminist"

 

Vad känner du att du har för ansvar för vilka diskussioner du väcker, på exempelvis Facebook?

Jag försöker rensa bort sådant som är otrevligt. Jag kan inte styra precis allt, men när det börjar spåra ordentligt kan jag se det och tar i mån av energi, tid och ork hand om det. Men inte alltid. 

– Grovt sagt har vi i Sverige i dag en polarisering mellan människor som tycker att allt är fantastiskt och att det inte är några problem alls och de som tycker att allt är dåligt och håller på att gå åt helvete. Jag skulle vilja säga att sanningen ligger någonstans mittemellan. Jag försöker väcka människors kritiska tänkande, allt man hör kan man inte tro på. Och jag försöker ge människor mod. Jag tänker också att det är en feministisk gärning. Jag är inte någon anhängare av den så kallade Gudrun Schyman-feminismen, jag tycker att den är helt fel ute och jag vill nästan inte längre kalla mig feminist fast jag är ju det.

Vad menar du med "Schyman-feminism"?

– Den feminism som i dag betraktas som ideologi har gått vilse, den försvarar ett kvinnoförtryck. Man kritiserar den så kallade "vita mannen" väldigt mycket, men andra män är man väldigt tolerant mot. Jag förstår inte varför vissa manspersoner ska komma undan med att förtrycka kvinnor. 

– Jag tycker att man koncentrerar sig på struntsaker. Alla dessa kvinnor och flickor som far illa i Sverige - de är könsstympade, hedersmördade, misshandlade, lever i förtryck och kommer kanske inte ut på arbetsmarknaden - medan vi fokuserar på att genuscertifiera en trottoarkant.  

"Jag möttes inte med öppna famnen, det fick jag kämpa för", säger Katerina Janouch om sin första tid i Sverige efter familjens flykt från dåvarande Tjeckoslovakien. Foto: OLLE SPORRONG

"Sverige är ett parallell-samhälle"

 

Du har berättat att du tvingades bli vuxen över en natt efter flykten från kommunismens Tjeckoslovakien. Det var bara du i familjen som kunde språket ordentligt så du fick ofta ringa och formulera myndighetsbrev?

– Så var det. Det är vanligt att barn blir lite föräldrar till sina föräldrar. Genom skolan får man en insyn i det svenska samhället som de vuxna inte alltid får. Mamma gick på SFI och mina föräldrar lärde sig svenska, men de var äldre och lärde sig inte språket lika bra som jag. Jag hade inga problem att integreras, vi tog seden dit vi kom och hade inte så uttalat annorlunda seder. 

Men den första tiden i Sverige var tuff, förstår man då man läser din självbiografiska bok "Sommarbarn"?

– På 1970-talet fanns det i Täby knappt några invandrare. Jag fick vara bland svenska barn. Jag möttes inte med öppna famnen, det fick jag kämpa för. Sverige är tufft, vi är ett parallellsamhälle. Vi vill gärna vara den humanitära stormakten, men när det kommer till våra egna relationer funkar det inte alltid så. Man är rätt exkluderande.

– Det hade underlättat jättemycket även för oss västeuropeiska invandrare om vi kanske hade fått en kurs i svenskhet: "så här gör man här och det här gäller här". 

Din familj fick en fristad i Sverige. I vilken utsträckning tycker du att Sverige ska ta ansvar för dem som kommer nu?

– Jag tycker att Sverige tar extremt dåligt ansvar för människor som kommer och det är det jag kritiserar. Jag kritiserar inte människor i nöd, utan det svenska systemet. Man har haft en märklig signalpolitik och inte kunnat ta ansvar för resultatet. Jag tycker att invandrare är en otroligt viktig del av samhället, tycker att det skapar ett rikt samhälle, men det måste vara människor som vill arbeta för ett samhälles bästa. 

 

Katerina Janouch om 50-årskrisen

 

Barn- och föräldraexperten Anna Wahlgrens dotter skrev boken "Felicia försvann", bland annat om hur frånvarande mamman varit. Vad är det värsta dina barn kan tänkas skriva om dig i framtiden?

– Oh Gud, mina barn kommer nog tycka att jag har haft en jobbig 50-årskris. Jag var den perfekta mamman som tog hand om allting: bakade, lagade mat, fanns alltid hemma när de kom hem från skolan. När de började bli äldre var det som att jag fick en andra tonårstid och tyckte att det var min tur. I samband med det skilde Robban och jag oss. Det var några stökiga år där. Mina barn sade att om jag inte hade varit så himla perfekt tidigare så hade de inte reagerat, men plötsligt så var jag inte det längre. Det blev en sådan kontrast. Sedan slutade jag inte vara morsa för det, men jag var rörig och stökig en period. 

I din erotiska trilogi om Rosanna Wilde är det mycket "tindrande". Hur ser du på sådan dejting?

– Jag har ju varit på Tinder och haft kul med det. Det är ett jättebra sätt att träffa folk om man är sugen på flört eller relationer, tillfälliga förbindelser, det finns lite allt möjligt där. Jag har dock ledsnat lite grann på det där.

 

"Tinder blev lite grann som att fönstershoppa människor"

 

Varför då?

– Jag tyckte att det blev lite grann som att fönstershoppa människor. Till slut flyter allt ihop till en grå massa, ingen individ blir tydlig. Någonstans blir jag nästan lite äcklad över utarmningen i våra relationer, att det inte längre handlar om en människa utan det blir det här svajpandet, bläddrandet och bedömandet där alla ska sälja in sig själva. 

– Sedan kan jag fortfarande gå in på Tinder någon gång för skojs skull.

Katerina Janouch och Robert Bohman (här med dottern Ingrid) är i dag skilda, men de har en bra relation.

Du har på sociala medier berättat att din exman Robert och du i dag har en bra relation och ni äger till och med en lägenhet ihop där ni turas om att bo med barnen?

– Vi ville inte att barnen skulle behöva flytta omkring eller att vi skulle riskera att de kanske bara ville bo på ena stället. Dessutom hade det blivit väldigt dyrt att ha två stora lägenheter. Vi skaffade den här lägenheten, placerade barnen där och har turats om att bo där i perioder. Robban och jag umgås och han är en fantastisk vän och pappa till mina barn. 

Hur kom ni dithän? 

– Å, vi har bråkat jättemycket tidigare, haft jättemycket konflikter och det har alltid varit en hetlevrad relation. Men barnen blir större. I grunden har Robert och jag alltid haft en stark kärlek och vänskap och det kanske är det som blir kvar när allt det andra falnar. 

 

LÄS MER: Janouch: "Jag blev mobbad i tv" 

 

Exmaken och Katerina diskuterade partners

 

Var det så att ni initialt till och med kunde hjälpa varandra att tindra?

– Ja, vi har haft jätteroligt med det där, pratat om det och diskuterat olika partners, så vi har haft en rolig relation vad gäller den biten.

Hur kom du på intrigen - med privatiseringen av ett BB och brott som begås där - till "Vapendragerskan"?

– Jag deltog ett tag i ockupationen av BB Sophia i Stockholm. I den föregående boken "Skugghäxan" började jag skildra krisen inom förlossningsvården och som författare skapade jag i "Vapendragerskan" en privat vårdgivare som hamnar i trubbel. Jag tycker inte att privatisering är av ondo per automatik, men jag tycker att det är sorgligt då folk skor sig på och utnyttjar människors behov. Jag vill skildra kvinnors säkerhet, otrygghet. 

– Jag har börjat skriva på en elfte bok om Cecilia Lund, den kommer sommaren 2018. Jag jobbar även med en annan bok som kommer i januari. Den handlar om vad som hände under drevet efter den tjeckiska intervjun och om hur Sverige ser ut i dag.

 

PS Så var mötet

Det ekar i korridoren i frukostmatsalen på hotell Drottning Kristina i Stockholm när Katerina Janouch kommer halvspringande på sina höga klackar. Hon har just spelat in en podd med Marcus Birro och ska efter vår intervju flyga till Tjeckien för att se till sin sjuka mamma som "där får bättre sjukgymnastik än i Sverige". Två gånger tidigare - 2005 och 2007- har jag gjort stora personporträtt av Katerina Janouch och sedan 2012 känner vi varandra lite grann privat i och med att vi är med på samma mejlinglista. Det betyder att jag kanske även vet en del om Katerina som man inte kan läsa sig till i offentliga arkiv, men dealen är att jag frågar om allt jag vill, precis som jag skulle ha gjort i relation till vilken annan intervjuperson som helst. Och Katerina väjer inte för några frågor, annat än att hon - av rädsla för att någon annan ska sno idén - inte vill avslöja titeln på den kommande samhällsboken. 

PS Så var mötet Foto: OLLE SPORRONG
Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!