Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag hade inget hellre önskat än att få barn"

Elisabet Höglund Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN
Elisabet Höglund Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN
Elisabet Höglund Foto: EVELINA CARBORN EXP / EVELINA CARBORN EXP

Länge fungerade den stora frisyren som en ”skyddshjälm” mot verkligheten. 

Nu behöver hon inte den längre, men sen i höstas har Elisabet Höglund drabbats av kraftigt håravfall, och det sörjer hon:

– Jag har jättelite hår kvar, trots att jag äter hur mycket vitaminer som helst, berättar journalisten i en stor intervju om att älska, kämpa och ångra sig. Om Metoo, om de hårda orden mot Zara Larsson, om kollegans våldtäktsförsök och om Jenny – dottern som aldrig blev till.

Elisabet Höglund, 73, vill fortfarande vara bäst – som hon alltid varit. 

Från de höga skolbetygen till ”På spåret”-segrarna, har hon kämpat och vunnit, till och med över cancern. Men det har varit en lång väg att gå från konflikträdd flicka till frispråkig kvinna, från att vara kontrollerad till att bli fri.

Du placerades på barnhem som fyraåring eftersom din mamma var sjuk och din pappa inte kunde ta hand och er. Vad minns du därifrån?

– Det var vid två tillfällen 1948. Först i Uddevalla, där var tanterna snälla. Men sen hamnade jag i Ljungskile, och det var helvetet på jorden. Jag var ju överviktig som barn, och föreståndarinnan hade bestämt sig för att hon skulle banta ner mig. Hon sa redan när mamma lämnade oss att ”så tjock hon är den här flickan – henne måste vi göra något åt”. Då var jag fyra år. Jag fick stå och äta i matsalen, medan de andra satt, och gick ner 3 kilo på några månader.

Kände du alls någon grundtrygghet som barn?

– Jag var ju bra i skolan, och det var bra för uppbyggnaden av mitt självförtroende.

Men det är ju en ganska villkorad trygghet?

– Ja, och jag var ju inte godkänd hemma om jag inte gjorde bra ifrån mig i skolan. Det var ett tryck från alla. Nej, någon grundtrygghet eller underbara barnaår kan jag inte säga att jag har haft. Jag var snäll, feg, och tog aldrig för mig, utom i klassrummet.

Med den starten i livet hade det kunnat gå illa för dig. Men du blev duktig i skolan. Varför?

– Jag hade motivation och studiebegåvning, och så var det ett sätt att hävda sig. En del av min revansch. Jag hade ett slags styrka inom mig som jag tror att jag ärvt från mamma, en intelligent bonddotter från Halland som aldrig fått utbilda sig. 

Du var duktig, men mobbad. På vilket sätt?

– I skolan sa de att jag var äcklig – ”tjocka, feta, fläsk”. Det var ständiga trakasserier och ren misshandel. Jag blev sparkad flera gånger, speciellt av en kille som sparkade mig så att jag fick blödningar i underlivet. Det där har naturligtvis präglat mig. 

Det är ju hemskt. Gjorde ingen något?

– Jo, min mamma. Även om hon var hård så var hon mån om sina barn. Hon tog kontakt med min lärare och sa att kamraterna retade Elisabet. Magistern sa att han inte hade märkt något, men samlade han alla flickor till ett möte där han sa att de inte fick vara elaka. Det blev ju inte bättre för det.

Du har skrivit om när du flyttade hemifrån en snöig nyårsafton 1969. Du packade en röd Opel med gitarr, cykel och skidor och körde till Borås. Då var du 25 år. Varför väntade du så länge?

– Jag försökte flytta redan när jag gick på universitetet, men då la sig min mamma på golvet och sparkade och skrek. De blev hysteriska, och jag var för svag och orkade inte ta den konflikten. Men när jag kom till min etta i Borås den nyårsnatten, och låg på madrass på golvet med tänt ljus, då var det den bästa stunden i mitt liv. Jag var fri!

Att ha en så kontrollerande mamma måste ha påverkat dina relationer?

– Jag fick inte ha pojksällskap. Karlar var det värsta som fanns. Mamma kände själv att hon inte borde ha gift sig med pappa.

I vilken mån lyckades du ha seriösa förhållande före din make Bosse?

– Inte alls. Det var framför allt förhållande med gifta män. Det var för att jag ville vara fri. Ingen skulle längre tala om för mig vad jag skulle göra eller förtrycka mig. Jag slog vakt om och njöt av friheten så mycket att det inte var tänkbart att inleda ett seriöst förhållande, gifta sig eller skaffa barn. Inte förrän efter 40, och då var det ju försent.

Du hamnade i rollen som älskarinna?

– Jag ville inte binda mig, och då var det ganska bekvämt att ha ett förhållande vid sidan av. Jag behövde inte ta ansvar för en sådan relation. Samtidigt började jag känna mig kränkt och förnedrad  av att alltid vara den andra kvinnan. Ingen tyckte om mig tillräckligt mycket för att skilja sig för min skull. Till slut valde jag att leva ensam i sju år innan jag träffade Bosse. 

Du fick aldrig barn. Berodde det på behovet av frihet?

– Mina föräldrars olyckliga äktenskap hade säkert också en avskräckande effekt. Men framför allt var det friheten, och det hade inget att göra med att jag inte tyckte om barn. Jag tycker jättemycket om barn och hade inget hellre önskat än att jag hade fått det. En liten dotter! Jag hade till och med bestämt vad hon skulle heta.

Vadå?

– Jenny. Det tyckte jag var fint. Men det blev ingen Jenny.

Hur nära var det?

– Jag hade ett förhållande med en man. Men fick kring 1985 myom (muskelknutor) på livmodern, och dem var jag tvungen att operera bort.

– Efter det var livmodern inte tillräckligt stark. Jag hade troligen fått missfall om jag ens blivit gravid. 

När du träffade Bosse, ditt livs kärlek, var du nyss fyllda 50. 

– Ja, det var oplanerat och helt oförutsett. Han bara damp ned i mitt liv. Det var som en skänk från ovan, för då hade jag sen några år börjat lida av ensamheten. Sen gick allt väldigt fort. Vi förlovade oss efter några månader och gifte oss året därpå!

Foto: EXPRESSEN

Men bara några år tidigare hade du tankar på självmord?

– Det var just för att jag kände mig ensam. Jag kände att vad ska det bli av mitt liv? När det var som värst såg jag självmordet som en utväg, men jag hade inte aktivt börjat spara ihop sömntabletter.

Hur ser du tillbaka på det i dag, när du rätt nyligen gått igenom en sjukdomsfas där du faktiskt kämpat för att få leva?

– Jag tror att om man övervunnit döden, då söker man inte döden längre. 

Du var millimeter från döden. Hur minns du det?

– Jag var medvetslös. Det enda jag minns är att jag vaknade upp i ett rum som var helt rött och att jag hörde en kvinna tala med mjuk finsk brytning. Det var i samband med magnetröntgen. Sen slocknade jag.

Men rummet var inte rött?

– Nej, nej. Det var nog en syrebrist eller hallucination.

När din cancer i bukspottskörteln upptäcktes 2011 hade tumören hunnit växa sig till storleken av en oxfilé, som du brukar beskriva det. Var du sjuk redan under ”Let’s dance”, utan att veta om det?

– Ja. Ännu tidigare. Jag hade ju problem med magen i  många år. 

Dagen för operationen 2011 skriver du om helt vanliga saker i din dagbok. Du äter rotfruktsgratäng till middag. Skriver fakturor. Och hör på nyheterna att någon har blivit skjuten i Åkersberga. Det låter samlat, med tanke på att du inte visste om du skulle överleva…

– Jag ville avsluta de saker i mitt liv som var akuta, inte efterlämna något obetalt. Jag är inte så romantisk, och var inte rädd för operationen som jag såg som en befrielse.

Sen blev du sängliggande på sjukhuset och det enda du fick uppleva av den sommaren var den triangel av blå himmel som du kunde se genom sjukhusfönstret. Vissa kan leva för en sån strimma ljus, medan andra förbannar livet. Vem är du?

– Jag levde för den triangeln. Det enda jag kunde se från Huddinge sjukhus var betong, en hemsk grå fasad. Men i triangeln kunde jag se om det var vacker väder.

Numera är din mage rätt sönderopererad. Hur påverkar det dig?

– Jag har fortfarande väldigt stora problem, och det blir tyvärr sämre. När det gäller utseendet är det inte att tänka på att visa upp sig. Men jag tränar och gör gymnastik, så mycket av ojämnheterna har gått bort. 

Skulle du orka gå på ett offentligt badhus?

– Absolut inte.

Ditt förhållande till utseendet måste vara komplicerat. Du pikades av din mamma, var mobbad, har kämpat med vikten, haft ätstörningar, och när du väl gick ner var det cancer. Och så alla kommentarer om håret på det…

– Jag har ju verkligen lidit för mitt yttre. Håret det löste ju sig med att jag slutade med den frisyren. Jag har alltid varit väldigt glad över mitt hår, det har varit långt och fint. Men det stora håret, det har nog att göra med att jag gömde mig bakom mitt hår. Det blev som min skyddshjälm. 

– Sen har jag fått omvärdera det. När jag låg sjuk tappade jag håret, och nu har jag tyvärr börjat tappa det igen. Det började i oktober. Jag har jättelite hår kvar, trots att jag äter hur mycket vitaminer som helst, och har haft hyggligt hår på senare tid. Men plötsligt var hårborsten full varje dag. Jag kan inte tvätta håret mer än en gång i månaden för att det inte ska falla av.

Har du kollat upp det?

– Nej, jag var hos en läkare efter första gången, och han var så otrevlig. De skulle säkert bara säga att det är ärftlig håravfall. Men det är en sorg att jag har tappat hälften av håret sen i somras. 

En liten annan aspekt på ditt hår finns i ett tv-klipp där du trängs med ett gäng reportrar för att intervjua Göran Persson. Han säger ”Vi börjar med Höglund. Du skymmer grabbarna Elisabet”. ”Det är håret”, ursäktar du, och han svarar: ”Men det är så snyggt och fint.” Hur upplevde du det ögonblicket?

– Som en triumf! Jag rusade fram när Göran Persson kom ut, och kom först i kön. Det blev en bra intervju och han gav mig mycket tid.

Men det är så laddat med maktstrukturer. Gnisslet från ”grabbarna”. Perssons kommentar av ditt utseende…

– Makten var ju faktiskt hos mig då. Jag hade ju kunnat känna mig förminskad, men jag brydde mig inte om det. Att jag fick svar på mina frågor var just då överordnat allt.

Elisabet Höglund Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

Vilket leder oss in på #Metoo. Du måste ju ändå ha egna sådana erfarenheter?

– Jo, men det pratar jag inte om.

Varför inte?

– Jag har ju utsatts för ett antal våldtäktsförsök. Dels på sextiotalet när jag var i Spanien och Italien, och sen när jag jobbade i Borås i samband med en journalistfest. 

– Efteråt när vi skulle diska, så bara kastade han sig över mig och tryckte ner mig och började slita i kläderna. Men han var asfull och jag var nykter, så han orkade inte fullfölja. Jag slet mig loss. Efteråt kände jag mig inte alls sårad, utan jag kände bara ett förakt för honom. 

– Jag har blivit tafsad på, men jag har aldrig sett det som en stor fråga.

Blir du inte ens förbannad?

– Jo. Men bortsett från det här har jag klarat mig rätt bra. Jag går vidare och stöter ifrån mig känslorna. 

Du skrev ju det här kritiserade debattinlägget i Expressen i samband med #Metoo. Man brukar säga att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”, och då lite blev du den kvinnan för många. Hur var det?

– Det är ett djupt sår i mig. 

– Jag skrev vad jag tyckte då, innan #Metoo hade blivit så stort. Men jag blev kölhalad för det, och efteråt tystnade telefonen i hög grad. Jag skulle inte ha skrivit så i dag.

Hur hade du skrivit i dag?

– Jag kanske inte skulle ta tillbaka det, men vrida åsikten mer pro #Metoo. Det är en enormt stark kraft som röjde upp i träsket av maktstrukturer. Samtidigt som jag tycker att det blev en folkdomstol. Det gick för långt.

Du använde formuleringar som ”att vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret”. Och du har även mitt under #backazara anklagat artisten Zara Larsson för hybris. Kan det vara så att livet har gjort dig en smula hård eller ärrad?

– Jo, jag tror det. Alla törnar i livet, all skit som jag har övervunnit, har gjort mig hårdhudad. Det är bra på ett sätt, för då uthärdar man mer. Men jag ställer samtidigt väldigt höga krav på andra människor och jag tycker inte om offerkoftan man ständigt klär på kvinnor. Man klarar sig inte i den hårda världen då.

– Men det med Zara Larsson tar jag tillbaka. Jag ångrar det. Hon är fantastisk. Jag tror att jag ibland är lite för spontan, och säger saker jag inte är helt hundra på.

Zara Larsson Foto: HUBERT BOESL/FAMOUS / STELLA PICTURES B6106

Från de höga betygen till cyklistkarriären, det stressiga korrejobbet och ”På spåret”-segrarna har du pressat dig själv. Varför?

– Det är revanschen. Mot mina mobbare och min mamma. Hon hade oerhörda krav på mig. Det är klart att man då hela tiden känner att man måste visa att man kan.

Har du lärt dig att också vara snäll mot dig själv?

– Ja, efter sjukdomen. Jag, som alltid betraktat mig som stark, blev svagare än någon annan, och höll nästan på att dö. Tala om skadad självkänsla! Men jag plågar bara mig själv, och känner att jag har mycket att leva upp till. Inte minst den man en gång var. Och som pensionär är det inte så lätt.

Kan du åtminstone slappna av med Bosse?

– Verkligen. Han behandlar mig som ett barn: ”Kör nu inte av vägen lilla gumman.” Han bäddar in mig i bomull, och med honom kan jag vara svag. Så var det från första stund när vi träffades. Det fanns äntligen en person som accepterade mig som jag var. Han älskade mig, och jag älskade honom. 

Är ni fortfarande romantiska efter över 20 år tillsammans?

– Ja. Vi har alltid romantiska middagar på helgen med tända ljus. Sen är det ju inte passion som när vi först träffades. Men gemenskapen, kärleken och omsorgen, det har vi. Vi är rädda om varandra. Vi har ju inga barn. Vi har bara varandra. En vacker dag blir någon av oss sjuk igen. Kanske dör. Det räds jag för – om han skulle lämna mig, så att jag blir ensam igen.

Hur är hans hälsa?

– Bra. Han har inte varit sjuk direkt. Han har opererat ett höftled, ett bråck, och har haft struma som jag, och har ingen sköldkörtel. Men annars är han fysiskt väldigt stark.

Men din mamma accepterade aldrig honom?

– Nej. Hon träffade honom aldrig. Kom aldrig på bröllopet, och ville inte höra talas om honom. Så det var ju sorgligt. Men de sista månaderna försonades vi faktiskt. Hon insåg väl att hon inte skulle leva så länge. Vi var vänner sista sommaren hon levde, och det är jag glad för. 

Har du och Bosse aldrig bråkat eller glidit ifrån varandra efter alla svårigheter?

– Nej. Sjukdomen svetsade oss snarare samman. Och vi konkurrerar aldrig med varandra. 

Men han verkar inte lika sugen på att åka till lägenheten i Spanien som du?

– Nej, han har egentligen aldrig gillat att åka utomlands. Och när jag blev korre i Bryssel, så blev det vår första stora kris. Men han kunde jobba med sitt hantverk där som murare, och nu tycker han att det är den bästa tiden i hans liv.

– Med Spanien kan det lite vara att jag köpte lägenheten bakom ryggen på honom, och därför tycker han lite att det är min grej.

Du köpte den utan att fråga!

– Ja, ja. Men det var ju mina pengar och det var ett bra beslut.

– Om jag är där fyra gånger om året, så är han där två. Men han är ett ganska tråkigt sällskap där. Rätt passiv. Och han gillar inte att jag cyklar där. Men jag är väldigt försiktig, och han ger mig min frihet. Vi kontrollerar inte varandra, och därför kan jag göra saker han inte vet om. Det är bra.

Ni har både hus, lantställe och lägenheten i Spanien. Hur går det ihop ekonomiskt som pensionär?

– Allting äger jag, och allting är betalt. Jag har inga skulder mer än ett mindre lån på huset i Tungelsta. Jag har tagit av arv och intjänade slantar från tiden som korre. Jag betalar alla räkningar och Bosse betalar maten.

Elisabet Höglund och hennes man Bosse Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN

Du behöver inte avstå något?

– Nej. Vi är inte alls rika. Men kan leva bra, och jag har en liten buffert.

Hur ser du på att bli gammal nu när du faktiskt precis har fått livet tillbaka? 

– Det är förfärligt. Ibland på kvällarna tänker jag på att jag kanske bara har tio år kvar att leva. Det är obeskrivligt att det är så kort tid. Bosse säger att jag inte ska tänka så. Men det är ju ett matematiskt faktum att döden närmar sig.

– Det är nog därför jag jobbar och försöker hålla mig alert. Det är en fruktansvärd dödsskräck som jag skjuter ifrån mig. Den uppstod efter min sjukdom.

Din syster dog rätt nyligen. Hur påverkade det dig?

– Ja, förra vintern. Vi var så olika. Hon levde i misär. Vi hade nästan ingen kontakt mot slutet. Hon ville inte det. Men nu ska jag skriva en bok om oss, om två systrar i två världar.

Du har gått igenom så oerhört mycket i livet. Vad känner du är meningen med allt? 

– Jag ser på mitt liv som en slump. Men meningen är att förvalta den slumpen så gott det går. Jag har gjort bra ifrån mig på mitt jobb, och har inte slösat bort livet, utan förkovrat mig, skapat, varit kreativ, njutit och älskat. 

Är det viktigt för dig att sätta ett avtryck här i världen?

– Ja. Jag tycker om att få beröm. Blir väldigt ledsen av kritik, även om den är självförvållad.

Vad är viktigast – avtrycket eller nuet?

– Nuet. Samtidigt vet jag att allt raderas ut ganska snabbt. Jag är egentligen ingen märkvärdig person, utan jag lever för dagen och kanske för morgondagen. Det viktigaste är att få vara frisk, och jag har inga mer storstilade planer än att kanske köpa en ny bil. Men man får kämpa för att bli ihågkommen. Det är som att skriva i sand.