Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag hade förväntat mig mer av provokative Östlund

Ruben Östlund.Foto: MARTINA HOLMBERG/SVERIGES RADIO

Kanske hade jag förväntat mig lite mer av den provokative Guldpalmsvinnaren Ruben Östlund. En smart kupp, ett miniuppror, ja något som motiverar den där nedkissade vuxenblöjan regissören tydligen fått hemskickad från en ilsken göteborgare som haft lite svårt att hantera Östlunds förslag på att flytta statyn ”Kopparmärra”.

 

Men professorn för Akademin Valand levererar istället ett sommarprat av elegantaste uppsatskaraktär som på ett idémässigt plan flätar samman hans filmer från ”De ofrivilliga” till Cannessuccén ”The Square”. Hade någon hoppats på filmskvaller från röda mattan alternativt svåra livshemligheter, kan man alltså glömma det. Östlund rör sig hellre bland mekanismerna som styr tilliten i samhället, och hur vi, ibland i strid med våra instinkter, kan bli ansvarstagande medmänniskor.

Det är nästan som att höra regissören sätta ut fotnoterna till sina egna filmer. Tankarna som genomsyrar dem, får nu en egen liten forskningsrapport att falla tillbaka på. Det är oupphörligen intressanta fakta med en välbekant ångestladdad kärna:

Han pratar om hur människor som inte blir inkluderade istället provocerar eller ännu värre, för att till vilket pris som helst få delta. Om bystander-effekten som i krislägen gör oss till apatiska betraktare, och om hur principen ”kvinnor och barn först” inte är det minsta sann. Vid katastrofer överlever de starka männen som sen blir offer för den egna skammen över vad de gjort.

Östlund argumenterar oftast övertygande, och hans passionerade intresse för den mänskliga naturen smittar av sig. 

Det är som att i en spegel hastigt få en glimt av sin egen löjeväckande skepnad, och tänka stackars människa så liten hon är på jorden.

Ruben Östlund sommarprat i "Sommar i P1"

INLEDNINGEN

En analys av de psykologiska mekanismerna i Youtube-klippet ”Cab driver on the BBC”. Resultatet: Jag måste genast se klippet, och därmed har Östlund skapat nyfikenhet från starten.

 

KÄNSLORNA

Inte på det personliga planet, men Östlund är en mästare på att analysera mänskligt beteende.

 

SKRATTEN

Mycket av det Östlund berättar har något dråpligt över sig. Men med tanke på hur roliga hans filmer kan vara hade jag förväntat mig lite mer humor.

 

MUSIKEN

Amerikanska nationalsången, Internationalen, Ave Maria och så Alf Robertson. Östlund tar gärna till effektfulla uttrycken, vilket skapar en udda och personlig mix.

 

AVSLUTNINGEN

”Allvarligt talat göteborgare, tänkte lite längre än näsan räcker.” En medveten provokation mot Östlund riktad mot alla som rasat mot hans förslag att flytta på statyn Kopparmärra.

 

LÅTLISTAN

Storseglare (Ulla Sjöblom), Baltimore (Nina Simone), Ave Maria (arr.) (Bobby Mcferrin, Yo-yo Ma), The Star-spangled banner (National Military Band, Eric Banks, dir.), Internationalen (URSS Soviet Chorus), Wolf like me (TV on the radio), I will follow him (Little Peggy March), Iris (Wim Mertens), Genesis (Justice), The Lamb (John Taverner) (Monteveri-kören, John Eliot Gardiner, dir.), This is how we walk on the moon (Arthur Russell), Om du nå’n gang är i Stockholm (Alf Robertson).