Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag är Ingrid"

"Jag är Ingrid" är Stig Björkmans nya dokumentär om Ingrid Bergman. Foto: Olle Seijbold
Isabella Rossellini. Foto: Stella pictures
Liv Ullman. Foto: Robin Aron

Jag vet inget så perfekt som en klassisk filmstjärna.

Den utmejslade profilen, den drömska blicken, det naturliga friska leendet.

Inte konstigt att filmfestivalen i Cannes har velat klä sig i Ingrids anletsdrag.

DOKUMENTÄR

"JAG ÄR INGRID"

Sverige.

Av: Stig Björkman.

Med: Isabella, Ingrid och Roberto Rossellini, Pia Lindström, Liv Ullman, Sigourney Weaver, Alicia Vikander.

Längd: 1:54.

Från: 7 år.

3 höjdare

■ De sparade hemmafilmerna. Ingrid dokumenterade sitt liv i betydligt högre grad än andra på den tiden sitt liv. Här finns mängder av intima och helt vardagliga familjescener, med en alldeles särskild slags värme och glädje.
■ En filmad scen på Ingrid inför Hollywoodkarriären, där hon helt osminkad bara tittar in i kameran, och är så vansinnigt vacker att det känns overkligt.
■ Kärleken från barnen, trots att deras mamma inte alls levde upp till den typiska modersrollen, utan ofta satsade på jobbet. En mamma måste inte vara perfekt!

Men bakom de ikoniska bilderna fanns en flyttfågel som inget annat ville än att sträcka sina vingar, och som hellre var vän, än mamma, till sina barn. Det är om henne den här filmen handlar.

De privata familjefilmerna strålar rätt in i hjärtats svarta hål, värmer och plågar. Dagar i livet. Barn som växer upp, semesterfirande med plask i poolen. Ingrids intensitet: Hon både dricker direkt ur champagneflaskan och hivar upp en tung skottkärra. Det är omöjligt att inte projicera sig själv över denna sköra välbekanta lycka. För Ingrid är aldrig riktigt nöjd, inte riktig där och var gång tristessen blir för stor bryter hon upp.

 

Genom livet hinner hon lämna två äkta män och fyra barn. Dottern Isabella Rossellini beskriver en tillvaro där ingen av föräldrarna tog hand om barnen. En komplicerad uppväxt med paparazzi hack i häl, och ständigt nya platser. Att samtliga barn ändå uttrycker en sådan kärlek till sin frånvarande mamma är både rörande och talande: ”Hon var så kul, vi önskar bara att vi hade fått vara med henne mer,” säger Isabella.

 

Det är bland annat på hennes initiativ som den här filmen, bestående av dagböcker, brev till vännerna, privata bilder och nyhetsklipp, har blivit till. Så handlar det också i betydligt högre grad om mamman än om skådespelerskan. Det är kanske lite synd, men filmen lyckas på något sätt ändå röra sig utåt.

Hatet som drabbar Ingrid efter den första skilsmässoskandalen är överväldigande. Men stjärnan står stark, lika stoisk som förebilden Jeanne D’Arc.

Vemodet sprider sig i magen. Michael Nymans filmmusik gnistrar tårögt, och jag både älskar Ingrid och kämpar för att förstå henne.