Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Ivanhoe”-stjärnan avslöjar tragedin – mitt i klassikern

Foto: Christopher D Thompson
Foto: SVT
Foto: SVT

På nyårsdagen dyker han varje år upp i rollen som Ivanhoes motståndare, tempelriddare Brian de Bois-Guilbert, och kallar sig glatt “Sveriges mest hatade man”.

Skådespelaren Sam Neill har dessutom blivit erbjuden ett riktigt ridderskap – men nobbat. 

För Expressen berättar han nu om hur han ser på svenskarnas förtjusning i den klassiska riddarrullen, hans önskemål till Systembolaget – och om scenen i “Ivanhoe” som höll på att sluta i katastrof.

– Vi fick lov att dra upp John Rhys-Davies ur badtunnan. Han drunknade nästan, säger Sam Neill.

Sam Neill har hunnit fylla 71 år, men har inte slagit av på takten det minsta. 

När han ringer upp från Australien är det just efter att han avslutat inspelningen av sin senaste film – den fjärde för året som gått. 

– Det är en omtolkning av en väldigt bra isländsk film som heter “Rams” (svensk titel: “Bland män och får”). Det är en utmärkt liten film från, du vet, ett kallt litet hört av världen. Så jag har nordiska tankar för tillfället, läser isländska sagor och sånt. 

– Men jag hoppas att den sista vuxna persons uttåg från Vita huset, general Mattis, (USA:s avgående försvarsminister, reds anm.) inte betyder att vi är på väg mot Ragnarök, även om det är möjligt. 

Men trots alla nya roller och flera äldre – i till exempel ”Jurassic park” och “Jakten på röd oktober” – så är han i Sverige, särskilt så här års, för evigt förknippad med rollen som Brian de Bois-Guilbert, tempelriddaren som slåss mot den tvålfagre Wilfred of Ivanhoe (spelad av Anthony Andrews) och kärar ner sig i Rebecca (Olivia Hussey).

– Jag förstår inte mer av det här nu än när jag först hörde talas om det, säger han apropå den ställning filmen fått som omistlig del av nyårsdagen. 

Bjöds till Sverige av Max von Sydow

– Jag har faktiskt aldrig varit till Sverige, men jag har varit i Danmark. Det är det närmaste. Jag har sett bron, men jag har aldrig tagit mig över den. Men jag har alltid velat åka dit. Vi har alla vuxit upp med Ingmar Bergman-filmer, och svensk film generellt. 

– Max von Sydow var så vänlig att han bjöd in mig, och jag skulle få hälsa på honom. Men det har aldrig blivit läge. Det är ett besök som behöver bli av, det har dröjt alldeles för länge.

Hur känns det att du har gjort så mycket olika saker, men här är du så känd för den här gamla riddarfilmen från åttiotalet?

– Haha, tja… Det är verkligen inte min starkaste insats, och det finns en eller två scener där det inte är någon överdrift att anklaga mig för att spela över. Så… jag kunde aldrig tro att folk fortfarande skulle titta på det här 40 år senare eller vad det är. 

Vad tycker du om den i dag?

– Det är inte så jag är missnöjd med “Ivanhoe”, det är bara att jag inte kan gå i god för filmens kvalitet eftersom jag inte har sett den på nästan 40 år, men jag är väldigt glad att folk diggar den. 

Vad minns du av inspelningen nu?

– Det var en väldigt bra uppsättning skådespelare. Det tog nog en fyra veckor att spela in, och vi hade himla roligt under tiden (“quite a jolly time”). Jag hade en väldigt trevlig häst också. Det var väldigt fint att rida runt på den.

Men det var också en sekvens som Neill minns med fasa: badtunnescenen.

– Det fanns tre “bad guys”, John Rhys-Davies var en av dem. Han drunknade nästan i badtunnan. Det är en scen när vi sitter i tunnan och vi drar ner honom i badtunnan – de elaka riddarna skulle vara lustiga på ett elakt sätt, liksom – men han höll på att strypas och drunkna! Vi fick lov att dra upp honom. Det höll på att bli riktigt allvarligt. 

– Folk trodde att han höll på att göra sig lustig, men det var han inte.

Badtunnescenen i "Ivanhoe" där John Rhys-Davies (i mitten) dras ner i tunnan och nästintill drunknar.
1 / 10

Sam Neills Twitter-inlägg om ”Ivanhoe”

Något som på senare år nästan blivit lika klassisk som filmen i sig själv är Sam Neills twittrande kring nyår, när han uppmärksammar det svenska “Ivanhoe”-fenomenet. 

– Ja, hehe… De är vanligtvis på temat “jag ser fram emot att vara Sveriges mest hatade man ett par timmar”. Jag kommer inte ihåg hur det började riktigt. Jag tror det var nån trevlig person som skrev till mig från Sverige: “Vet du om att det här är en tradition i Sverige på nyår?” och det kom som en total överraskning. Och det är väl en fyra-fem år sen, skulle jag tro. 

Årets tweet blev på just det temat. 

”Sverige! Jag har spänt på mig min rustning, förnyat mitt mod, fått tillbaka min ondska och är redo att återigen bli Sveriges MEST HATADE”, twittrade Neill tidigt på nyårsdagen och fick snabbt tusental gillamarkeringar.

https://twitter.com/TwoPaddocks/status/1080048522492145664

Folk i Sverige tycker det är roligt i alla fall. Du verkar tycka att det är ganska underhållande själv också, eller?

– Tja, alltså… Det är egentligen den enda anledningen att hålla på med Twitter – jag håller på med Instagram också nu, det tycker jag är väldigt roligt! – men ja, har man inte något underhållande att komma med, då kan man lika gärna låta bli att säga nåt alls där. 

– Men när man uttalar sig i vissa frågor… Herregud, det är otroligt vad med skäll man kan få. 

Du har varit ganska frispråkig ändå. 

– Ja, det är sant. Jag försöker hålla mig i skinnet för det mesta, men ibland är det nåt som får mig att reagera, och då måste jag gapa om nåt. Det är så mycket i politiken som har varit så dumt de senaste åren, det är bortom vad man kunnat föreställa sig. 

– Jag är väldigt orolig över självförstörelsen inom EU. EU var en av 1900-talets stora bedrifter, och att se hur det falla isär så här tycker jag är väldigt bedrövande. 

Du nämnde Trump och Vita huset här tidigare också. 

– Jag kan knappt… Det är en stor källa till ångest. Det är därför jag försöker hålla mina tweets något så när underhållande. Det finns nog med elände i världen som det är. 

Är det nåt du vill hälsa till de svenska fansen, vid sidan av Twitter? 

– Bästa helghälsningar till alla underbara, konstiga människor i Sverige som gillar filmen!  Tack för att ni tittar! 

– Och jo: Jag gjorde en film här för tre-fyra år sedan, som heter “Hunt for the wilderpeople” och den har blivit något av en julfilm i den här delen av världen. Det är en bra familjefilm, barn älskar den, så den kanske ni skulle testa också.

Förutom att vara odödlig (åtminstone i Sverige, då) som filmriddare hade Sam Neill chansen få en riddartitel i verkligheten också. Men han ville inte ha den. 

– De återinförde ridderskapet på Nya Zeeland retroaktivt för folk som hade fått en sån utmärkelse som jag, ett slags medalj, och då frågade de “vill du omvandla det till ett ridderskap?”, men jag sa att jag föredrog att inte göra det. 

Du sa i en intervju att det var “alldeles för storslaget för dig”.

– Ja, jag känner mig inte som någon sån storslagen person, och jag är inte det. 

Men det hade ju varit roligt om en riddare från “Ivanhoe” blev en riddare på riktigt, eller?

– Hehe, tja… 

Nu, efter inspelningarna av senaste filmen, ser Neill fram emot att få åka tillbaka till sin gård utanför Queenstown långt ner på Nya Zeelands sydö och ha lite ledigt och vila upp sig. Sam Neill kallar det ”mitt andra liv”. Där har han vingården Two Paddocks. I drygt 20 år har han gjort vin.

– Problemet med att vara skådespelare och gör något annat också är att det tar väldigt lång tid att bli tagen på allvar. Folk tror att man “bara är en skådis”. Men nu har vi fått 95 poäng från Wine Spectator (inflytelserik vintidning som betygsätter vin upp till 100 poäng, reds anm.). Kritiker runt om i världen tar vårt vin på allvar nu, och det är väldigt tillfredsställande. 

I egenskap av vinmakare har han också en fundering kring en svensk företeelse: Systembolaget. 

– Det här statliga monopolet. Det verkar som all alkohol går genom en speciell organisation? Det är ett extraordinärt fenomen att allt slussas genom samma ställe, att en organisation bestämmer vad alla svenskar ska dricka. Men om vinsterna går till att bygga sjukhus och skolor, ja, då är jag helt för det. 

– När det kommer ett tillfälle när de köper in mitt vin, då kommer jag dyka upp och säga hej, haha. 

Sam Neills nya kärlek

Med mer ledig tid blir det också mer tid att umgås med nya kärleken, den australiska journalisten Laura Tingle som han blev tillsammans med efter att ha skilt sig från sin andra fru Noriko Watanabe. 

I australisk press rapporterades att Neill och Tingle hade träffats efter att ha flörtat på Twitter, men det skrattar Neill bort.

– Nej nej, vi möttes genom vänner. 

När Neill får frågan vad det var som fick honom att falla för Tingle, blir han för första gången under intervjun svarslös. 

– Well, jag vet inte riktigt hur man ska förklara … det är sånt som händer, haha. 

Hur som helst trivs 71-åringen med tillvaron. Hälsan är intakt, han får hänga på sin vingård och kärleken blomstrar.

– Ta i trä, allt kan ju hända. Men med lite tur så kan jag fortsätta att streta på. Livet är rätt bra just nu.