Intimiteten i "Unga Astrid" är överväldigande

Jag förstår att tanken är god: Att välja en avgränsad period av ikonens liv, brukar vara en dramaturgisk fördel, och Astrid Lindgrens tid som ung, utsatt och ogift mor präglade utan tvekan både henne och författarskapet mycket starkt. Det lär hon själv ha vittnat om. 

Men mammarollen och manssveket var rimligen inte det enda som gjorde henne till den hon var, och själv förnekade Astrid på äldre dagar att hon skulle ha velat gifta sig med eller ens varit kär i den betydligt äldre redaktör Reinhold Blomberg.

Hur stora konstnärliga friheter en biografisk film egentligen kan tillåta sig är förstås en svår fråga. Men även om man bortser från den biten, så är det tråkigt att den enda tydliga koppling vi får till de älskade böckerna är några söta brev från barn till Astrid som flätats in här och var i berättelsen. Med tanke på hur enormt rotade hennes sagor är i oss, känns det som ett otillfredsställande feltänk.

Alba August lyser i huvudrollen

Ändå är jag kluven till ”Unga Astrid”. För om man lite tänker bort att den faktiskt handlar om Astrid Lindgren, så är det en på många sätt otroligt fin film med en lysande Alba August i huvudrollen. Lite  som den brittiska filmen ”Suffragette” (2015) är den en viktig påminnelse om kvinnors orättvisa livsvillkor i början av 1900-talet som får känslorna att skära genom kroppen på en: Från smärtan när Astrid tvingas sluta amma och inser att hon måste lämna sonen Lasse i Danmark, till den trevande kärleken när de faktiskt återförenas. Det finns en intimitet i de där mammabarn-bilderna som är fullkomligt överväldigande.

Om Astrid bara hade fått göra det hon var bäst på, nämligen skriva, även i filmen, så hade den kunnat bli perfekt. Nu tar jag ändå med mig Astrids kvinnokamp, och hedrar den ömt och tårögt.