Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Imponerande,
Iron Maiden

Foto: Robin Aron / ROBIN ARON GT-EXPRESSEN
Foto: Robin Aron / ROBIN ARON GT-EXPRESSEN

GÖTEBORG. Stabilitet är underskattat. Och hårdrock kan vara härligt fjantig.

Två lärdomar från en kväll med ett Iron Maiden som till slut berör rejält.

FAKTA

Iron Maiden

Ullevi, Göteborg

Publik: 54 921.

Vem: Brittisk hårdrocksgrupp bildad i London 1975. Är ett av metalhistoriens mest

framgångsrika band med över 90 miljoner sålda album. Består av Bruce Dickinson (sång), Steve Harris (bas), Adrian Smith (gitarr), Janick Gers (gitarr), Dave Murray (gitarr) och Nicko McBrain (trummor).

Vad: Ute på Europaturné men senaste plattan “The book of souls”, som i höstas toppade albumlistan i 24 länder. Spelar i Herning i Danmark på tisdag.

Egentligen sammanfattar ett Iron Maiden-fan jag hör innan det hela bäst: “Det är skönt med Maiden. Man vet var man får och de är stabila”.

Svårare än så behöver inte en lyckad Ullevi-kväll vara.

Iron Maiden är en dryg fyrtioåring som är stabil som en italiensk backlinje. Lägstanivån är hög, väldigt hög. Låtlistan är spikad sedan månader tillbaka.

Men stabilitet är inte samma sak som gammal skåpmat.

Jag gillar att Iron Maiden vågar peta in flera spår från senaste “The book of souls” som långt ifrån har satt sig hos en taggad publik. Inför var flera fans oroliga för att inte få tillräckligt med klassiker. Ingen av dem verkar klaga när Maiden kavlar ut nya “The red and black” över tio minuter. För bland taktbyten och slingrande solon finns ju en väldigt stark låt. Och det är ju låtar det handlar om, alltid.

I slutet av låten står Dickinson med en tygapa runt halsen och ser frågande ut. Ullevi vrålar sin uppskattning. Att sedan vrålet inte alls når upp i samma styrka som under klassiker som “Fear of the dark” eller “The number of the beast” är en annan sak.

Apan leder oss in på hårdocken som buskis.

Under titellåten från “The book of souls” sliter Dickinson hjärtat ur ett Eddiemonster som tidigare krafsat som Jogi Löw i monsterskrevet. Hela låten byggs upp som en Indiana Jones-film. Det är teatraliskt, fjantigt och framför allt, det är bra underhållning med Dickinson i främsta ledet.

Under konsertens gång känns det som 57-åringen är ute på en avancerad parkour-bana. Han studsar, knäar och hetsar publiken. Ibland flackar ljudet väl mycket under delar av de två timmarna. Dickinsons röst försvinner ut i Göteborgsnatten utan att passera ståplats. Det är helt enkelt svårt att höra vad han säger när han pratar om flygstrider och mayacivilisationer.

Till kvällens starkaste stund krävs ingen finjusterad volym.

Inför “Blood brothers” har Dickinson tidigare på turnén pratat om den speciella Maiden-gemenskapen, men på Ullevi får han ingen chans. Publiken vill nämligen inte sluta applådera sina hjältar. I flera minuter står sångaren där uppe och skakar lätt på huvudet åt det fantastiska gensvaret. Till slut sträcker sångaren ut mikrofonen i folkhavet. Jag kan se fel, men hans ögon ser glansiga ut.

I följande “Wasted years” som avslutar en imponerade konsert sjunger Dickinson om att inte jaga förlorade år utan inse att vi lever här och nu i en gyllene period.

Få skulle nog säga att Iron Maidens allra bästa tid är nu. Men efter en till slut imponerande uppvisning visar både gruppen och dess fans att slutet är långt borta.

IRON MAIDEN LÅT FÖR LÅT


If eternity should fail
Dickinson som överstepräst i en Indiana Jones-rulle. Tveksamt ljud.


Speed of light
Avancerade mickstativ-rörelser och ett "Scream for me, Ullevi!", samtidigt som musikvideon rullar på storbildsskärmarna.


Children of the damned
"Många av er var inte ens födda när vi skrev den här låten!" flinar Bruce. Bry tryck här, både i musik och stämband.


Tears of a clown
Den första och enda av låtarna från nya "The book of souls" som känns som att Maiden mest spelar av så det är gjort.


The red and the black
En för Bruce svårartikulerad ny stadiumvältare. Publik-körerna når bort till Nordstan, minst.


The trooper
Kvällens första ståpäls-intro på Ullevi. Bruce viftar med två brittiska flaggor, Dave Murray slåss mot en gummiödla.


Powerslave
Dickinson gör entré med eld och en mexikansk brottarmask. Många "Scream for me Swedeeeen!" här.


Death or glory
Bruce lär Ullevi hur en apa klättrar ut ur helvetet. Det nya spåret blir inte mycket roligare än tygapan runt sångarens hals.


The book of souls
Först snack om flygstrider och maya-civilisationer. Sedan kommer en härligt sur Eddie-jätte ut och ordnar hårdrocksrevy. Mitt i allt: en väldigt bra låt.


Hallowed be thy name
Ullevi tänder till på allvar. Ett av Maidens mest klassiska gitarr-riff värmer i den allt kyligare kvällen.


Fear of the dark
Nu ställer sig sittplats upp. Dickinson skrockar rått åt allsången. Maidens kanske mesta arena-bomb exploderar.


Iron Maiden
Spelevinken Gers kastar gitarr bakom ryggen och där bakom tornar en enorm uppblåsbar Eddie upp sig. Trotjänare till låt som rivs av med tyngd.


The number of the beast
Inleds i grönt jävulskt scenljus, fortsätter med ett inspirerat solo av Adrian Smith och landar med en ylande Dickinson.


Blood brothers
Efter flera minuter där Maiden bara tar emot kärleken från fansen skapar de kvällens starkaste stund av gemenskap och klapp i valstakt.


Wasted years
Sångövningar av både Dickinson och Smith, ett värdigt farväl i grönt scenljus och ett band som applåderas av i flera minuter.

Annons:
Expressen Refunder Miami

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!