Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans Alfredson roade med en underton av allvar och sorg

Foto: TOMMY PEDERSEN

Hans Alfredson var den store folkkäre underhållaren som fick generationer av svenskar att skratta.

Men allvaret och sorgen var aldrig långt borta i hans 60 år långa karriär på scen och film.

Flera tragedier kom att prägla hans liv – och gav hans humor och skämtande en djupare klangbotten.

Han var till synes outtröttlig och hans inspiration verkade aldrig sina. År efter år, decennium efter decennium producerade Hans "Hasse" Alfredson utan uppehåll spex, skämt, revyer, filmer, pjäser, böcker och sånger i kolossal omfattning.

Under senare år avstannar produktionen för att till slut helt upphöra. Han blir gammal och sjuk, han säger att han tappat lusten. Han ger motvilligt intervjuer inför sina 80- och 85-årsdagar och frågar vädjande "räcker det inte nu?".

Humor mitt i allvaret

Döden och ålderdomen är återkommande teman i de sena intervjuerna. Och mitt i allvaret blixtrar hans humor till.

– Den eviga vilan har jag inget emot bara man slipper att gå upp och kissa var tredje timme, säger Hans Alfredson till Corren när han är 71 år.

 

Hans Alfredson tillsammans med hustrun Gunilla, 1994. Foto: TORBJÖRN JAKOBSSON

 

Historien om hur humoristen och artisten Hans Alfredson formades är legendarisk i svensk nöjeshistoria. Redan i skolan hemma i Helsingborg skriver han sketcher och spex. Efter studentexamen ligger han i Lund där han skapar studentspex och revyer, bland andra klassikern "Djingis Khan" på Lundakarnevalen 1954.

Han får jobb på Radiotjänst i Stockholm 1956 och möter där radiotjänstemannen Tage Danielsson, känd som studentspexare på Uppsala universitet. De båda börjar samarbeta, först på radion och från 1961 i sitt nöjesföretag AB Svenska Ord. 

Hasseåtage dominerar

Resten är inte bara nöjeshistoria utan svensk samtidshistoria. Som duon Hasseåtage dominerar de svensk underhållning under decennier. Och deltar flitigt i samhällsdebatten från ett vänsterperspektiv.

 

Hasse Alfredson och Tage Danielsson, 1979. Foto: BERNT CLAESSON

 

Ännu efter 30–40–50 år är många av deras sketcher bokstavligen odödliga. Många av deras uttryck är bevingade ord som genast framkallar ett leende när man hör dem. Här är några, men listan kan göras hur lång som helst:

Aftonbladet eller Expressen?

Billetten.

Hålla handen.

Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?

Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa.

Jag hade ju knäppt ihop västen med gylfen.

 

Hans Alfredson, 1985. Foto: OLLE KARUD

 

För att inte tala om "Jag vill ha blommig falukorv till lunch mamma. Nåt annat vill jag inte ha", Hans Alfredsons klassiska barnvisa från 1965 som mer än ett halvsekel senare fortfarande är en favorit hos barnen.

Tre stora sorger

Samtidigt präglar tre stora sorger hans liv. Han är 15 år när hans pappa dör i leukemi. Det blir ett svårt trauma för skolpojken Hans som helt försummar skolarbetet och tvingas gå om ett år. 

1967 förlorar han sin femårige son Mats i en elolycka i hemmet. Pojken stoppar in en radioantenn i en väggkontakt. Pappan bevittnar hela händelseförloppet och försöker ge sonen konstgjord andning.

1985 går hans bäste vän och samarbetspartner Tage Danielsson bort i malignt melanom, något som Hans Alfredson tar mycket hårt.

– Ingen människa kan leva sitt liv utan att drabbas av stora sorger, ibland flera gånger, ibland någon enda gång. Då är det viktigt att man tar hand om sorgen på något sätt och använder den. För det finns någonting nödvändigt och bra i sorg också och man får inte låta sig förlamas av den, säger han i en intervju år 2000.

 

Hans Alfredson vid sin studentexamen.

 

"Otroligt svårt att förlora ett barn"

– Det var otroligt svårt att förlora ett barn. Det är svårt att komma över helt, men man kan inte tänka på det jämt. Men vid vissa tider, vissa årstider, vissa datum, säger han till Dagens Nyheter 2005. 

Efter det att Tage Danielsson dör 1985 blir Hans Alfredsons humor mörkare. Han skriver allvarliga filmer och tar allvarliga filmroller. Och han vill inte längre kallas Hasse efter vännens bortgång.

Då bryts nära 30 år av fruktbart samarbete som börjat när de träffas på radion första gången. Danielsson som chef för för talsektionen på underhållningsavdelningen och Alfredson som provanställd.

– Livet var som roligast när Tage och jag jobbade som mest. Att det fungerade så bra mellan oss berodde på att vi var så pass olika. Vi hade helt olika karaktärer, men vi hade samma kan man säga inställning till politik och religion och humor och sådant, säger Hans Alfredson till TT inför sin 80-årsdag.

 

Hans Alfredson och dottern Sofi. Foto: Sam Stadener / DAGENS NYHETER

 

Han noterar att folk fortfarande tänker på dem som ett par, "som Helan och Halvan".

Revyer och filmer

Hans Alfredson gör sina första revysketcher 1960 tillsammans med Martin Ljung, bland annat "Guben i låddan" – ytterligare ett uttryck som blivit betvingat.

Men från 1961 är gör han revyer och filmer tillsammans med Tage Danielsson. "Gröna Hund" (1962), "Gula Hund" (1964), "Lådan" (1966), "Spader Madame!" (1969, "Under dubbelgöken" (1979) och många, många andra. Som figuren Lindeman i olika schatteringar gör han succé med sin improvisationsförmåga.

Filmkomedier som "Att angöra en brygga" (1965), "Äppelkriget" (1971), ett tidigt inlägg i miljödebatten, och "Picassos äventyr" (1978) gör succé och ökar hans redan grundmurade popularitet.

 

Hasse Alfredson, Lasse Åberg och Lasse Hallström, 1980. Foto: LARS GROTH / DAGENS NYHETER

 

Han är med överallt. I det populära radioprogrammet "På minuten", i tv med serien "Kvartetten som sprängdes" (1972). Han och Tage spelar bovar i tv-serien "Saltkråkan", de sätter upp revyn "Å, vilken vilket härlig fred" (1966) hos Ingmar Bergman på Stadsteatern i Stockholm.

Klassiker i litet format

Samtidigt hinner han med att skriva böcker. De två första – "En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården" (1961) och "Ernst Semmelmans minnen" (1962) – är klassiker i det mindre formatet.

Hans gripande roman "En ond man" (1980) gör han själv film av. Som "Den enfaldige mördaren" (1982) med Stellan Skarsgård och honom själv i huvudrollerna blir den en stor framgång.

Också som skådespelare behärskar Hans Alfredson hela registret med roller allt från Ingmar Bergmans "Skam" till "På rymmen med Pippi Långstrump".

 

Hasse Alfredson och Tage Danielsson framför "Under dubbelgöken", 1983. Foto: BENGT H MALMKVIST

 

Att vara chef på Skansen är dock en roll som passar honom  sämre. Han stannar bara två år på det jobbet, från 1992 till 1994.

Skrivstuga i Vitabergsparken

En av hans fasta punkter i livet är den lilla skrivstugan i Vitabergsparken på Stockholms Söder. Den fungerar som Svenska Ords högkvarter i många år och sedan som hans egen arbetslokal.

Han och hans fru Gunilla flyttar in där 1956; de har ingen annanstans att bo när de flyttar till Stockholm.

– En glasmästare hade den där kåken som ett slags älskarinnebostad. Hyran var låg, tjugofyra kronor i månaden. Huset var litet men vi hyrde det och flyttade in där på hösten 1956, säger han till DN.

De flyttar ut när sonen Daniel föds, men behåller huset på grund av den låga hyran. Det är där Hans Alfredson tar emot och ger intervjuer under senare år.

 

Hans Alfredson i kortfilmen "Älvakungen dyker upp", 1996. Foto: SONNY FLINK

 

Väggarna är fyllda av bilder från hans yrkesliv. Under en intervju för Helsingborgs Dagblad 2011 pekar han på en bild från 1960-talet.

– Där är Tage. Han är död. Och Gunnar Svensson. Han är död. Och så Monica Zetterlund, borta. Jag är omringad av en mur av döda människor, säger han.

– Jag har tappat all lust. Jag skriver ingenting. Jag gör ingenting. Jag bara går omkring och gnäller, säger han till TT samma år.

Hans sista år präglas av sjukdom och trötthet. Även om han gör ett bejublat framträdande på Guldbaggegalan 2013 när han får en Hedersguldbagge. Applåderna vill aldrig upphöra efter vad som blir hans sista stora offentliga framträdande.

 

Hans Alfredson och Monica Zetterlund, 1981. Foto: PETER WELITSCHKA

 

"En evig höst"

I juni i år säger hans dotter, Sofi Landström, till Expressen att pappan drar sig tillbaka för gott. Han ”vill tacka alla som följt hans karriär” och ”tacka för all uppskattning som han fått genom åren”, säger hon.

Hans Alfredson ska fira sin 86-årsdag den 28 juni tillsammans med familjen – hustru Gunilla, dottern Sofi och de båda sönerna, regissörerna Daniel och Tomas – under lugna former eftersom han "känner sig lite skruttig".

Och han riktar en sista hälsning till svenska folket: "Keep swinging!"

Hans Alfredson, 1965.

Hans Alfredsons tal vid Tage Danielssons begravning 1985 är ett gripande avsked till den döde vännen.

– Det känns tungt att ta adjö i dag. En evig höst har fastnat i mig, fylld av minnen som virvlande löv. Det blir så mörkt av alla de sorgsna suckarna från tusenden, tusenden som sörjer dig. Jaja. Leken är slut. Det är kväll, och det blir mörkt, säger han.

Många vill nog instämma i dessa ord också efter Hans Alfredsons död.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!