Stormen Håkan drog in över New York i natt.
Inte för att det noterades i Greenwich Village eller på Upper East Side. Inte för att det cirkulerade nyhetshelikoptrar över hela staden. Inte för att de byggde barrikader av sandsäckar i New Jersey.
Men hade stadens borgmästare Bill de Blasio råkat ramla in på den lilla rockklubb där Håkan Hellström förlagt sin USA-premiär hade han förmodligen ställt in sina loafers i baren och utlyst undantagstillstånd på Gramercy Theatre.
Herregud, mina öron ringer fortfarande.
Inte av volymen från scenen, utan från publikens galna allsång och lyckotjut.
Det här var en exklusiv uppvisning i hur man tänder en eld, hur man hanterar en upphaussad premiär.
Från den övertaggade inledningen till den euforiska avslutningen.
Det var så att säga tydligt att Håkan Hellström, lika avslappnad och obekymrad som Skalman när han träffade Expressen några timmar innan konserten, sett fram emot den här kvällen lika mycket som alla 499 på plats.
Utsålt på Ullevi
Det finns två utsålda Ullevi i horisonten, runt 140 000 fans att frälsa i början av juni, men Håkan Hellström är en mästare på att krama ur det mesta ur nuet. Att gå in helhjärtat för uppgiften, trots att det helt klart stundar större stunder framöver.
Inte nödvändigtvis bättre stunder, även om inte alla låtar under premiärkvällen funnit sin ultimata form.
Knappast exklusivare tillfällen heller - att få se arenahjälten Håkan Hellström i en så intim miljö som en snart hundra år gammal klubb år 2016 är inte bara intensivt, det är lyxigt.
Under drygt två timmar kramar Håkan och hans fantastiska 9-mannaband ut allt de kan av Hellströms material, med en glädje och intensitet omöjlig att ducka för.
Med en ny stjärna bland sig.
Håkan Hellström har plockat in LaGaylia Frazier i kören, och sångerskan ber inte om ursäkt för platsen. Hon förstärker låtarnas soulstatus och ramar in nerven i materialet.
Håkan själv showar som en äkta amerikansk entertainer. Han jazzar, han rockar, han high-fivar, han babblar, han hoppar och han frustar. Han delar till och med ut rosor till fansen längst fram.
Han kontrollerar kaoset med väl beprövade medel, och växer ödmjukt in i rollen som sig själv för varje minut som går. Han lyckas ta sin musik steget vidare, genom att släppa in soulen och laborera med tempot.
Med tanke på att det var snart två år sedan han senast stod på en scen är det löjligt bra. Avslutningen, som väl börjar någonstans runt en galet uppspelt "För en lång lång tid" - alltså halvvägs in i konserten - och slutar med tre monumentala extranummer, är en bländande glädjeexplosion.
Efter "Du är snart där" ramlar man ut ur lokalen halvt utmattad, helt omtumlad.
Som Håkan själv sjunger i just "Ramlar":
Woooh!
Premium
Premium
Premium