”Greta” är en omskakande historia – en riktig käftsmäll

Hon är flickan i den gula regnjackan och de långa flätorna. Hjältinnan som landstiger Manhattan. Ett ”How dare you”-meme från FN. I svallvågorna efter allt detta fungerar Nathan Grossmans dokumentär därför som en oumbärlig påminnelse om berättelsens kärna.

Allting har ju gått så fort. Men regissörens beslut att för två år sen följa den där ensamma skolstrejkande flickan utanför riksdagen, visar sig snabbt vara ett beslut med närapå profetiska egenskaper. 

”Count me in, hasta la vista baby”, svarar Thunberg efter att Arnold Schwarzenegger twittrat om henne, och bara några månader senare är hon talare på FN:s klimatkonferens i Katowice. Varenda ledare vill skaka hennes hand. Alla ska ha en selfie. Poliser får mota bort en veritabel våg av fotografer, alltmedan gatorna fylls av den protesterande massan och himlen av rök från världens skogsbränder.

Greta Thunberg brukar ofta vilja flytta fokus från sig själv till klimatkrisen, och internationellt har en del recensenter varit skeptiska till att filmen inte riktigt granskar Greta. Ungefär som om hon och alla vuxna omkring henne borde ställas till svars.

Själv tycker jag att mycket av vad som får dokumentären att fungera är att den förhåller sig så varsamt till sitt unika material. Kamerans närhet och intimiteten säger mer än vad tusen vässade frågor hade gjort. 

Ena stunden är Greta hemma med alla sina gosedjur eller så försöker pappa Svante Thunberg tjata i henne en banan på en tågstation någonstans. I den andra blir hon kallad för ett ”mentalsjukt svenskt barn” och blir verbalt attackerade av både Putin och Trump. 

Riktigt ont gör det när pappa Svante går en första hjälpen-kurs, samtidigt som Greta läser högt ur vad nättrollen skrivit om henne, och vi får veta att hon blivit mordhotad.

I den sköra segelbåten på väg över Atlanten mot klimatmötet i FN gråter hon och längtar hem. Scenerna är otroliga, och för tankarna till en ödesmättad rymdfärd. ”Jag vill inte behöva göra allt det här,” säger Greta, och blir därmed oundvikligen vår tids Messias med fler lärjungar än hon egentligen kan kontrollera.

I inledningen tror hon själv att hennes historia skulle bli en dålig film eftersom den inte känns tänkbar, inte trovärdig. Åtminstone i det har hon fel. ”Greta” är en omskakande historia, en riktig käftsmäll. Till viss del för att vi redan hört den, och inser att vi inte riktigt lyssnade den gången.