Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Glans: "Jag var en komplett slampa"

Foto: Christer Wahlgren
Foto: Tomas Hammar

Han anses vara en av Sveriges roligaste män och tjänar pengar som gräs.

Men under den äppelkäcka och skojfriska Johan Glans-ytan finns ett mörker och vemod få känner till.

– Jag har utvecklat en massa strategier i mitt liv för att försöka bli lycklig, för att undvika att vara olycklig.

JOHAN GLANS

Ålder: 40.

Bor: Lägenhet i centrala Stockholm.

Familj: Hustrun Sara Young och två barn.

Yrke: Stå upp-komiker och skådespelare.

Aktuell: I Kanal 5:s "En clown till kaffet".

2013 gjorde ditt bolag en vinst på sju miljoner kronor. Vad gör du av dina miljoner?

– Jag... alltså, jag...

... är spelberoende? 

– Haha, nej, men det var ju inte planerat att jag skulle tjäna pengar. Jag har inte så dyra vanor, mycket sånt jag tycker är kul kostar inte så mycket pengar. Sitta och snacka med kompisar, typ. Jag köper inga dyra kläder. Nu när jag skulle vara med i "En clown till kaffet", var det sju inspelningsdagar, då insåg jag att jag inte hade fler kläder att ha på mig. Jag gör inte så jävla mycket med pengarna. Men pengar gör att man kan slappna av, slippa göra saker man inte vill. 

Så pengar gör en lycklig?

– Till en viss gräns. Att inte ha några pengar alls gör dig i alla fall olycklig. Men det gör att man kan behålla en viss....

Värdighet?

– Nej, absolut inte. Värdighet är gratis. Men jag behöver inte göra någon reklamfilm jag inte vill göra för att försörja mig. 

Hur mycket konstnär är du, om vi ska vara allvarliga?

– Jag mår dåligt om jag känner att jag gör saker som inte är riktigt bra. Jag är väldigt självkritisk, vet ofta om jag gjort något som inte är bra. Då får jag ångest. Försöker ändra på det. Jag är så himla rädd att göra folk besvikna. Det kostar på ibland. 

Känner du dig stolt över det du uppnått?

– Jag är stolt över vissa grejer jag gjort. Jag har väldigt svårt att titta på mig själv, om jag gjort något tv-program eller en serie. Men jag måste ju göra det, det är som att dra av ett plåster. Och jag läser recensioner. Jag tycker att man måste göra det. Skriver folk saker om dig i tidningen måste du ju veta vad de säger. 

Lyckobubblan du har runt dig, kan vi sticka hål på den?

– Vi punkterar den, absolut. Det beror på vad man menar. Ärligt talat, när jag var yngre var jag känslig. Lätt för att oroa mig för saker. Känna mig nervös. Jag har utvecklat en massa strategier i mitt liv för att försöka bli lycklig, för att undvika att vara olycklig. Det är klart att jag någonstans har en inneboende rädsla, en oro, som gör att jag liksom är ”ta det försiktig, ta det lugnt”.

Är det inte tråkigt att vara så kontrollerad?

– Jo, men jag släpper spärrarna när jag uppträder. Filmar någon mig kan jag utsätta mig för idiotiska saker. Göra egna stunts. Vurpar runt med cyklar och krockar med bilar, hoppar från höga höjder och sånt där.  

Har du blivit riktigt förbannad någon gång?

– Jag har lång stubin. Någonstans tycker jag det är lite skämmigt att bli arg. När jag stod i kö till bussen en gång, jag stod väl och drömde, så jag började kliva på. En gubbe blev arg och sa "Vi andra har stått här länge, nu väntar du längst bak i kön". Jag blev så förbannad att jag satte mig bredvid honom och pratade med honom. Bad om ursäkt, alldeles för länge. "Alltså, jag vet inte hur jag ska kompensera dig. Jag har verkligen betett mig oförsvarbart. Det är verkligen inte okej att göra som jag gjorde". Till slut blev han sur och gick av. Då var jag riktigt arg. 

Jag har förresten hört att du lider av blödarsjuka.

– Haha, nej, men hade jag haft det hade jag stått för det. Kanske är det någon som menar att jag ser blek och anemisk ut. Jag får rätt ofta näsblod. Dessutom har jag tre mjölktänder kvar, det kom aldrig några nya. Jag går till tandläkaren en gång om året, röntgar, men de sitter där de sitter. Någon gång måste de ramla av. Och scharlakansfeber hade jag kring jul. Jag drabbas ofta av barnsjukdomar. 

Det låter som att du har dåligt immunförsvar, Johan?

– Usch, ja, det låter som att jag inte är lämpad för den här planeten.

Hur träffades du och din fru?

– Genom stand upen. Hon har hållit på en hel del genom åren. Vi sågs på en klubb i Malmö där vi båda uppträdde. 

Är du bra på att ragga?

– Nä. Jag blev väldigt förtjust i henne, sen visste jag inte riktigt steg två... så jag ringde henne. Bara för att prata. Det tyckte hon var jättekonstigt, hon väntade liksom på vad jag ville. Vi pratade i en kvart, sen sa jag "vi hörs". Men sakta men säkert sen, genom många luddiga och vaga telefonsamtal om väder och vind, lyckades jag övertyga henne. 

Du har aldrig haft en vild playerperiod?

– Jag skulle inte säga att den var vild, men det var en kort period åren innan jag träffade min fru när...

... du låg med allt som hade puls?

– Haha, exakt, jag tog pulsen först. Nej, men under den perioden var jag helt klart inte svårflörtad. Jag hade liksom aldrig flickvänner under hela skoltiden. Jag visste ju inte i vilken ände man skulle börja. Sen, när jag började få sväng på min stand up, var ute och reste och bodde på hotell, var det tjejer som kom fram och började prata med mig. Jag vet inte om jag skulle kalla det player, men jag var en komplett slampa i två år. 

Hur mycket skryter din polare David Batra om att han snart kan bli Sveriges first lady? 

– Vi har pratat om det... David och Anna (Kinberg Batra, Moderaternas nya partiledare) har ju varit gifta i typ femton år. Jag är inte alls överraskad av att hon är där hon är nu. Jag är väldigt förtjust i Anna. Nu blev det inget omval, tyvärr. Jag har aldrig röstat på Moderaterna förr, men tänkte att om man nu har möjligheten att ens kompis fru kan bli statsminister får jag göra det. Ens ideologiska integritet har vissa gränser. 

Dricker du mycket?

– Bara när jag är på spritfest. 

Drar du upp slipsen i pannan då?

– Inte genast, men den brukar sluta där, i pannan. Jag hoppas inte jag gör bort mig, även om det så klart hänt. Jag skulle gå och lägga mig full och glad på ett hotell. Hade bara kalsonger på mig. Så hörde jag ett ljud i korridoren, och trodde att det var mina kompisar som kom tillbaka. Jag skulle gå ut och hälsa. Men ingen var där. Och dörren klickade till bakom mig. Så jag fick vandra ner till receptionen, full och go' i bara kalsonger, och be dem följa med upp och låsa upp dörren.

Du fyllde 40 i fjol, någon medelålderskris i sikte? 

– Nej, jag börjar tillgodogöra mig tanken att jag är 40, att jag blivit för gammal för vissa grejer. Jag är ju en clown. Det var någon gång när de ringde mig från Melodifestivalen och undrade om jag ville vara med i någon mellanakt där jag var klädd i en guldfärgad tajt kroppsstrumpa. Medan jag gjorde det hörde jag en röst i huvudet. "Johan Magnus Glans, nu är du faktiskt 40 år, det här är sista gången du springer runt i en kroppsstrumpa i Scandinavium". 

Haha, men du är liksom inte sugen på att köpa en Harley-Davidson?

– Jag får väl skaffa körkort först, så att jag kan köra min jävla Volkswagen Passat. Egentligen borde jag göra något oväntat, börja träna MMA eller skaffa en ansiktstatuering. Men folk skulle bara tycka att jag tappat det. "Nu är Johan Glans utbränd", skulle de säga.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!