Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Fredrik Hallgrens livspussel efter skilsmässan: ”Tog hårt”

I ”Bonusfamiljen”.
Foto: ULRIKA MALM / SVT

I dramakomedin ”Ur spår” spelar Fredrik Hallgren en disciplinerad chef som svettas ut alla svåra känslor i skidspåret.

Det är ett slags ovilja att förlora kontrollen som Fredrik har fått kämpa med även i sitt eget liv. Inte minst i samband med att han nyligen skilde sig.

– Jag gick i terapi, eftersom det fanns saker hos mig själv som jag kände att jag var tvungen att ändra på eller åtminstone komma underfund med, säger skådespelaren. 

– Det låter ju pretto. Men jag ville jobba på mina brister.

Nu har Fredrik i ärlighetens namn fått jobba en hel del även på skidåkningen. Han planerar visserligen att åka Vasaloppet i år, men före ”Ur spår” var han på sin höjd en glad motionär i skidspåret. 

Med en nyerövrad huvudroll i sin hand, så fick skådespelaren sju veckor på sig. Sju veckor för att förvandlas från den tafatta pappa, vi sett i ”Sune” eller ”Bonusfamiljen”, till en slimmad, vältränad vd med sikte på nytt personligt rekord i Vasaloppet.

– Det var ganska snabba puckar, säger han med ett leende.

– Och jag hade bara åkt längdskidor lite grann förut, men utan någon teknik. Så Christer Skog, vår skidtränare och Anna, min PT, fick jobba hårt med mig.

– Jag tränade varje dag, och käkade ”Svarta lådan”, där allt man ska äta ligger klart i lådor. Jag låg på gränsen till svältdiet. 

Det är i och för sig en metod som låter lite som en flygplansolycka?

– Ha, ha. Ja, men det gav resultat. Jag blev till sist tvungen att addera mer mat, för jag fick yrsel. Men tanken var att jag skulle se ut som någon som brukar åka långlopp.

Du verkar ha fortsatt med träningen. Finns det en 50-årskris inblandad här?

– Nej, jag tycker det här är en bra ålder. Jag upptäckte att träning var bra för mig redan efter en whiplashskada 2001. Då började jag träna för att inte ha ont, och det var där det började. Jag tränar för att må bra både i kroppen och huvudet. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Förändringen efter genombrottet 

Du slog igenom rätt sent med ”Bonusfamiljen” för snart fem år sen. Ditt liv runt 50 måste rimligen var väldigt annorlunda mot livet runt 40?

– Ja, hela tv-svängen började väl för tio år sen för mig. Sen med ”Bonusfamiljen” så öppnades väldigt många dörrar som hade varit tvärstängda för mig tidigare. Jag är väldigt tacksam för det. Men sen har det hänt mycket privat också – med barn och familj, giftermål, skilsmässa och flytt. Det har varit hektiska år.

Vad har förändrat ditt liv mest?

– Det som har förändrat mig mest som person är skilsmässan. Den tog jävligt hårt på mig. Jag gick i terapi, eftersom det fanns saker hos mig själv som jag kände att jag var tvungen att ändra på eller åtminstone komma underfund med. 

– Yrkesmässigt har jag blivit nyfiken på andra roller, och har ett litet långfilmsmanus som jag håller på med. Jag har skrivit förut, men mest humorgrejer. Nu är jag sugen på att göra något lite mer utsatt.

Kan förstå det. Du har, som skådespelare, något oförställt och rätt anspråkslöst över dig…

– Ja! Jag gillar när det är finlir. Att med små medel försöka få fram en känsla. Jag kan försöka ta ut svängarna när jag står på scen ibland, men är nog ingen Börje Ahlstedt alls.

Ingen Mattis-pappa?

– Nej, mer en Sune-pappa. Ha, ha.

Tillsammans med Nour El-Refai och Frank Dorsin i ”Bonusfamiljen” på SVT.

Längtan efter brodern under uppväxten 

Men med rollen i ”Ur spår” bryter du dig ändå ur det facket, och spelar en barnlös karriärist, en riktig prestationsprins.

– Ja, verkligen. Och det var kul.

Det måste också känts spännande att filmen fokuserar främst på en syskonrelation?

– Jag jag gillar det här med att de (en syster som spelas av Katia Winter) börjar lära känna varandra på ett sätt de inte gjort innan och upptäcker saker de alls inte visste om, så att de nästan byter roller ett tag.

I ditt eget liv, så växte du upp åtskild från din bror i och med dina föräldrars skilsmässa. Hur var det?

– Jag minns inte riktigt. Men jag tror att jag var fyra när jag flyttade till Göteborg, och då var min bror sex.

Han blev kvar i Stockholm?

– Ja, vi längtade efter varandra så klart, men träffades några gånger om året och hade väldigt kul ihop. Sen i tonåren försökte man hitta någon slags relation som unga vuxna, och det var lite kämpigt, men vi kom ur det på ett bra sätt, och har en bra kontakt i dag.

Ni skapade en ny relation som vuxna?

– Absolut. När jag flyttade tillbaka till Stockholm, och vi kunde börja hänga, så var det han och jag. Vi har alltid varit väldigt olika, men ändå lika. 

Ur nya filmen ”Ur spår”.
Foto: Jarowskij & Yellowbird / Jarowskij & Yellowbird

Hur var det att växa upp som en delad familj?

– Jag kan inte komma ihåg att jag ifrågasatte den grejen, för det bara var så, och hade alltid varit så. Men jag tyckte alltid det var roligt att träffa honom, och jag vet att någon gång när han skulle åka hem, så rymde vi för att han skulle missa flyget. Vi ville inte separeras. 

Det låter nästan som en Astrid Lindgren-berättelse?

– Ja, men sen kom vi krypande hem när vi blev hungriga.

Mer om Fredrik Hallgren

Ålder: 48 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Tre barn – 16, 9 och 6 år gamla, från tre olika relationer.

Bakgrund: Började arbeta i tv-branschen för drygt tio år sen, och medverkade både i ”Karatefylla” och ”112 Aina”. Fick sitt breda genombrott med ”Bonusfamiljen” 2017, och har sen dess även porträtterat pappan i ”Sune”-filmerna och Tony i ”Leif & Billy”.

Aktuell: Spelar huvudrollen i kommande dramakomedin ”Ur spår” (premiär 28/1) mot Katia Winter. I övriga roller syns Rakel Wärmländer, Susanne Thorson, Torkel Petersson, Ulf Stenberg och Leif Andrée.

Har nyligen spelat in familjefilmen ”Håkan Bråkan”, och är just nu mitt uppe in inspelningarna av ”Bonusfamiljen” – långfilmen.

”Bestämde mig tidigt att inte bli som min pappa”

Hur har barndomen präglat dina egen syn på att hålla ihop en bonusfamilj?

– Gud! Jag tror att både jag och min bror har tänkt att varför är inte min mamma här eller min pappa här.

Du växte upp med din mamma?

– Ja, och jag vet att jag bestämde mig ganska tidigt, redan i tonåren, att jag ska inte bli som min pappa: Jag kommer aldrig ge upp eller inte slåss för rätten att träffa mitt barn, om jag i framtiden får ett barn.

Och sen fick du tre barn i tre olika relationer. Vad har varit den största utmaningen i det?

– Planeringen och att få alla att känna sig sedda. Det är samarbetet med mammorna – att få ihop semester och ledigheter med mitt jobb. Jag vet ofta inte vilka tider jag jobbar förrän dagen innan. Jag får panikringa och säga att jag inte kan hämta i morgon eftersom jag jobbar till nio på kvällen. Det är mycket som ska lösas, så det är nog inte så kul att ha barn med mig, på just det sättet. Men sen har jag ju mycket tid mellan jobb, då jag kan vabba och så. Det är lite ge och ta. Så hoppas jag att de upplever det i alla fall.

Du nämnde innan att skilsmässan för snart två år sen är det som förändrat dig mest. Varför?

– För att jag fick rannsaka mig själv och mitt eget beteende i relationen. Sen har jag alltid haft en tanke om att jag vill jobba för att bli en bättre människa. Det låter ju pretto. Men jag ville jobba på mina brister.

Du menar i terapin?

– Ja.

Lärdomarna efter terapin

Vad har du lärt dig av den?

– Att släppa kontrollen helt enkelt. Det går inte att kontrollera en relation. Men eftersom jag är uppvuxen på det sättet som jag är – i en separerad familj, så ville jag liksom hålla ihop familjen och försöka kontrollera det, vilket inte alltid blir så kul.

Du och din exfru kämpade länge med relationen. Var det viktigt för dig att inte ge upp?

– Jo, så är det. Men jag vet inte riktigt om det beror på relationen eller på mig. Innan jag fick diagnosen adhd, och fick medicin och verktyg för att hantera allt med impulser och så vidare, då stängde jag bara av. Det fick vara som det var. Så jag vet inte om det beror på att just den här relationen var viktigare för mig eller om det var den tredje relationen med ett barn inblandat, och att jag inte vill se det igen.

Hur länge har du medicinerat för din adhd?

– Åtta år kanske? Det har hjälpt mig jättemycket i att hålla reda på allt med rutiner och impulshandlingar.

Med allt det här i bagaget måste du ändå ha fått ett större universum av känslor att rota i som skådespelare?

– Så är det nog. Jag kan tycka att när man ser äldre skådespelare, så har de ett lugn. Jag tror att man kommer närmare sina känslor ju äldre man blir. Lite som att barn också har närmare till den biten.

I ”Bonusfamiljen” spelar Marianne Mörck hans mamma, och Lill-Babs spelade hennes kärlek.
Foto: SVT

Men du har tidigare sagt att du behöver jobba mer på sorg och att våga krascha. Varför det?

– Jag tror att jag har svårt för det privat också – att krascha. Att släppa kontrollen helt i livet är svårt. Också för att man inte bara har sig själv. Hade det varit så, då hade jag kanske kraschat varje dag. Men nu har man barn och allt. Jag går helst inte dit privat, och då behöver jag en längre förberedelse för det också i jobbet.

Samtidigt tycker jag att du har lite fel om sorgen. Jag tycker att dina rollfigurer alltid har ett uns av svärta, även när de är komiska.

– Det har du nog rätt i. För mig måste det alltid finnas svärta. Jag tänker att det inte finns en person där ute som inte har det i sig, och jag vill ju spela en riktig person.

Så hur mår du just nu efter skilsmässa, terapi och ett en flytt bara för något halvår sen?

– Det känns ganska stabilt. Men jag känner också att något måste ske, för just nu är allt stämt i moll.

Så är det nog för många.

– Ja, det kan vara vädret eller coronan. Jag har ingen aning. Men jag hoppas att jag står på tröskeln till något slags för förändring, och att det inte är en åldersgrej och att det är så här jag har blivit. 

Detaljerna om ”Bonusfamiljen”

Recensent Mattias Bergqvist hyllar den senaste säsongen: ”En utav de bästa serierna i svensk tv-historia”

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.